Se på V en öppen process behövs

Partiet står i dagsläget utan ledare och därmed behöver en ny utses. Frågan som nu verkställande utskottet brottas med är hur detta bäst görs. Jag har ingen aning om någon ur VU faktiskt läser min blogg men om så är fallet så tänkte jag i alla fall bidra med mina tankar.

Som jag ser det två realistiska alternativ till hur vi kan välja nästa partiledare:

Alternativ ett är att partistyrelsen beslutar att kalla till en extra partikongress för att välja en ny partiledare. En sådan bör i så fall hållas så snart som det är möjligt. Med det menas att partiet bör ha en ny partiledare senast till partiledardebatten i juni, varför en kongress helst inte bör hållas senare än i slutet av maj. Till dess bör partistyrelsen utse någon form av temporär partiledare som inte är intresserad av att ställa upp som kandidat till extrakongressen. Ett alternativ är att exempelvis att låta Carin Jämtin axla rollen som partisekreterare och partiledare fram till kongressen.

Alternativ två är att partiledningen inte kallar till en extrakongress utan låter valet ske i april 2013 på den ordinarie partikongressen. I så fall måste partistyrelsen utse en tillförordnad partiledare som man tror är kapabel att villig att leda partiet även efter kongressen 2013.

Jag vet att exempelvis Ulf Bjereld har föreslagit en kombination av dessa alternativ. Där partiledningen väljer en tillfällig kandidat som inte skall ställa upp som kandidat 2013, personligen tror jag att den lösningen är ytterst olycklig. Vi kan inte ha en partiledare som sitter i över ett år och som uttalat inte kommer att fortsätta efter detta. En sådan partiledare riskerar att bli impotent och spekulationerna om vem som kommer att ta över kommer då att under hela denna tid riskera att överskugga de politiska frågorna vi vill fokusera på.

Ur min synvinkel är det bästa alternativet att partiledningen kallar till extrakongress och ser till att ordna en öppen valprocess fram till detta. Alltså alternativ ett. Jag tror nämligen att det i dagsläget skulle vara svårt för en partiledare att få mandat om denne inte är vald av en partikongress.

En öppen process kan med fördel genomföras med Vänsterpartiets modell som förebild, med offentliga debatter och utfrågningar i partidistrikten. Eller förebild och förebild, jag tycker närmast man kan kopiera modellen rakt av. En sådan modell är enkel att införa och kräver inga stadgeändringar eller motsvarande.

Marta Axner har annars föreslagit en annan modell med medlemsomröstningar där kanadensiska socialdemokraterna är förebilden. Det är utan tvekan en modell som bör funderas på inför framtiden men en sådan modell kräver dels betydligt mer förberedelse och vad värre är troligen stadgeändringar, varför den inte lär kunna användas för än tidigast partikongressen 2017.

Det finns de som menar att en öppen process riskerar att skapa slitningar i partiet. Jag tror faktiskt att den inställningen är helt fel. Visst är det så att det finns slitningar i partiet, det finns olika åsikter och det finns potentiella kandidater som är mer och mindre omtyckte bland olika läger i partiet. Men skillnaderna är i många fall mindre än vad man tror och att låta dessa konflikter ventileras öppet blir en möjlighet att överbrygga dem. Därtill, den som kommer ur processen som vinnare kommer vara den kandidat som faktiskt har störst stöd inom partiet och de som motsätter sig denna kandidat kommer att ha haft alla möjligheter att pressentera sin syn på saken.

Givetvis finns andra skäl till en öppen process. Ska vi hävda att vi är ett modernt parti så måste vi ha en modern process för att välja partiledare. Det är ett skäl. Ett annat är att en öppen process faktiskt innebär att eventuella snedsteg kan komma fram innan personen är val, så som exempelvis Rossana Dinamarcas partiskatt, istället för efter. I slutändan är en öppen process också ett bra sätt att introducera mer okända namn för allmänheten. Ett probleme med Juholt var ju att det var ett namn som få utanför partiet kände till när han tillträdde, även om han var välkänd inom partiet.

Nu vill jag med detta inte säga att en snabbare process där partistyrelsen helt enkelt utser en ny partiledare skulle vara katastrofal. Är man kapabel att hitta någon som alla enhälligt och förbehållslöst är villiga att ställa sig bakom kan även detta fungera. Men med mindre än att Margoth Wahlström bestämmer sig för att återkomma risekrar detta att vara svårt att göra. Det är i alla fall min syn på saken.

Expressens @niklassvensson tycker att jag är otrevlig

kommentarer

Expressens Niklas Svensson har blockerat mig på twitter. Orsaken är uppenbarligen att han tyckt att jag och några andra varit otrevliga mot honom. Det offensiva tweetet som i mitt fall förvisad mig från Niklas Svenssons åsyn var följande:

Nu står det så klart Niklas Svensson fritt att som privatperson blocka vem han vill. Men eftersom Niklas Svensson även råkar vara en av Sveriges tyngre journalister och därmed är en makthavare, den 91:a tyngste makthavaren enligt tidningen fokus, så finns det så klart även skäl att granska hans agerande. Uppenbarligen var det granskandet och kritiserandet som Niklas Svensson såg som otrevligt.

I det här fallet ansåg Niklas Svensson att jag var otrevlig eftersom jag i princip kritiserade det oseriöst att påstå att de som väljer att svara på en enkät per automatik är representativa även för de som inte väljer att svara på enkäten. Särskilt i de fallen då de som väljer att svara på en enkät är väldigt få i jämförelse med de som fått enkäten.

Men låt oss ta detta från början om det är någon som missat historien.

Granskningen och kritiken i det här fallet rör den enkät som Niklas Svenssons sände ut till förtroendevalda socialdemokrater. En enkät som Peter Högberg reagerade på och som sedan rapporterades om av mediebruset.se.

En del av kritiken gick i stort ut på att enkäten var undermålig och att framför allt första frågan var vinklad på ett sådant sätt att den var omöjlig att besvara utan att den tillfrågad indirekt krävde Håkan Juholts avgång.

Enkätens första fråga:

1. I Demoskops mätning som redovisas i Expressen i dag får Socialdemokraterna 23,9 procent – var går din gräns för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare?

Under 30 procent

Under 25 procent

Under 20 procent

Detta innebär exempelvis att om man som tillfrågad har den fullt rimliga åsikten att opinionsmätningar inte påverkar det egna förtroendet för partiledaren, i alla fall inte till den grad att man kräver partiledarens avgång, så har man i Niklas Svenssons undersökning inget svarsalternativ att välja. Något som gör att man inte kan svara på enkäten.

Den andra delen av kritiken rörde hur Niklas Svensson sedan hanterade det resultat han fick in. Dels var kritiken att han i huvud taget valde att publicera statistik från en så undermålig undersökning. Dels rörde kritiken att han vägrade redovisa hur många som faktiskt blivit tillfrågade.

Niklas Svensson sammanfattade resultatet med att:

”Varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad.”

För att Niklas Svensson ärligt skall kunna hävda detta med måste han anse att svaren på hans enkät är representativt för gruppen S-politiker. Och det finns goda skäl att tro att så inte är fallet.

Niklas Svenssons bygger i detta fall sin slutsats på att av de 558 som valt att svara på enkäten är det 24 procent som svarat att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare går vid 30 procent och 23 procent anger att den vid 25 procent. Eftersom opinionsstödet i Demoskop var 23,9 procent betyder det alltså att 47 procent av de som svarat på undersökningen anser att gränsen är passerad.

Men för att detta resultat skall kunna översättas till att varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad, så måste dessa 558 personer som valt att svara på enkäten vara representativa för hela gruppen S-politiker. För att avgöra om så är fallet så blir det plötsligt väldigt intressant att veta hur många S-politiker som Niklas Svensson faktiskt tillfrågat och därmed hur många som valt att inte besvara enkäten i huvud taget.

Om Niklas Svensson sänt sin enkät till 600 slumpvis valda S-politiker så skulle det betyda att med 558 som valt att svara har enkäten ett frånfall på ungefär 7 % och därmed kan dessa 558 som valt att svara med god grund anses vara representativa för gruppen S-politiker. Om Niklas Svensson däremot valt att skicka sin enkät till samtliga 5320 S-politiker som sitter i kommun, landsting, eller riksdag, så har han ett frånfall på 89,5 procent och i så fall kan han inte på något sätt hävda att de som svarat är representativa för hela gruppen S-politiker.

Detta faktum gäller särskilt eftersom många som väljer att inte svara kan ha gjort detta just på grund av att frågorna inte hade något svar som de ansåg sig kunna välja.

Mitt tweet som Niklas Svensson uppenbarligen såg som så otrevligt att han blockade mig gällde just denna hantering av resultaten.

Eftersom Niklas Svensson vägrar säga hur många som tillfrågats i hans enkät går det inte att säga hur representativt svaren är. Är det så att han faktiskt skickat ut enkäten till alla 5320 folkvalda S-politiker så finns bara två alternativ. Antingen är Niklas Svensson inte kompetent nog att förstå att med bara 558 svar kan han inte dra de slutsatser han dragit, eller också förstår han det och i så fall är han medvetet oärlig när han skriver som han gör.

Det finns i detta fall goda skäl till att anta att Niklas Svensson antagligen skickat ut enkäten till samtliga 5320 folkvalda S-politiker, detta beror på att det är exakt det han gjort med tidigare enkäter.

I juni 2009 uppmärksammade jag att Niklas Svensson skickat ut en enkät till 6500 förtroendevalda S-politiker, av dessa valde ungefär 1500 att besvara enkäten och av dessa angav 375 att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin. Detta rapporterade då Niklas Svensson på politikerbloggen.se som att:

”Var fjärde förtroendevald socialdemokrat i landet har lågt eller mycket lågt förtroende för sin partiledare Mona Sahlin.”

Sanningen var att enbart 6% av förtroendevald socialdemokrat i landet svarade att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin, en överväldigande majoritet valde däremot att inte besvara enkäten.

I expressen valde man felaktigt att beskriva detta som att:

”Av 1500 tillfrågade har var fjärde lågt eller mycket lågt förtroende för henne, och var tredje uppger att förtroendet minskat efter det dåliga valresultatet.”

En kan tyckas något oärlig beskrivning eftersom det inte var 1500 som tillfrågats utan 1500 som svarat utav 6500 tillfrågade.

Jag har på den här bloggen otaliga gånger kritiserat felaktigt användande av statistik eller oseriös media rapportering av densamma, oberoende av om den drabbade varit höger eller vänster. Och eftersom detta var ett ovanligt flagranta exempel på oseriöst hanterande av statistik skrev jag om det. Inlägget kan läsas här.

När nu Niklas Svensson återigen kritiserades för sin hantering av enkäter och statistik skrev jag ett litet tweet för att påpeka att detta inte var första gången och hänvisade till det över två år gamla inlägget.

Uppenbarligen ansåg Niklas Svensson detta vara ett så otrevligt av mig att han kände sig tvingad att blocka mig.

För att vara en person som spenderar sin tid med att kritiskt granska makthavare tycks Niklas Svensson, så som varande en makthavare, ha ovanligt svårt för att granskas själv.

Ville Aftonbladeta avsätta Juholt?

kommentarer

När juholtdrevet nu börjat ebba ut, Håkan Juholt bestämt sig för att ge sig ut på turné, och vi i efterdyningarna fått en diskussion om själva rapportering känns denna intervju med Aftonbladets chefredaktör, Jan Hellin, gjord av radioprogrammet Medierna som väldigt intressant. Journalisten från Medierna lyckas överhöra en konversation där en reporter från Aftonbladet berättar för Jan Helin att man hoppas att Håkan Juholt skall avgå under dagen, en förhoppning som Jan Helin tycks dela.

När journalisten konfronterar Jan Helin med detta följer ett plågsamt försök från Jan Helin att slingra sig ur. Intervjun ligger nu ute på youtube och nedan finns även en transkription av själva intervjun.

Transkription från Medierna 2011-10-15
”Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja.
Jan Helin: Okej, och då vill du veta… Nu står vi alla och hoppas på att Håkan Juholt ska avgå, så är det…
Reporter: Ja…
Jan Helin: Så är det inte. Det där är väl… Du överhörde väl en jargong, ett sätt man pratar på. Men det är väl klart en journalist hoppas alltid att en nyhet ska hända. I den meningen… Eh…
Reporter: Men han kunde ha sagt ”Förhoppningsvis avgår inte Håkan Juholt idag” – det är också en nyhetshändelse
Jan Helin: Ja, det är väl en typ av icke-nyhetshändelse. Men jag tror att… att anklaga en journalist för att hoppas på att nyheter ska hända är lite som att anklaga vatten för att vara vått. Eh…
Reporter: Men är det inte lite symptomatiskt ändå att samtalet mellan en chefredaktör och en kollega att… ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Det tror jag ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer… Eh… Men…
Reporter: Hoppas du att Håkan Juholt avgår?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen…
Reporter: För nyhetens skull så att säga?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen förhoppning om det, alltså därför håller jag mig agnostisk, det kan bli så eller inte bli så. Men det är klart vi har ett… Om han avgår har vi ett skarpt nyhetsläge, så är det.”

Vem granskar granskarna: svar till Jan Helin

kommentarer

Igår vid lunch blev jag uppringd av Aftonbladets debattredaktion, de undrade om jag kunde arbeta om och korta ner gårdagens blogginlägg för att publicera det som en debattartikel i tidningen. Resultatet publicerades idag och till detta hade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valt att lägga en personlig replik som svar på min kritik mot Aftonbladet.

Jan Helin svarar: Feltänkt och förutsägbart

Debatten om ett orättfärdigt drev mot Håkan Juholt är lika feltänkt som förutsägbar. Anette Holmqvists avslöjande om Juholts bostadsersättning är mycket relevant journalistik. Orsaken är att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet.

Debatten är feltänkt eftersom den försöker vrida saken till en teknisk fråga om regler.

Den är förutsägbar eftersom den försöker skjuta på budbäraren. Hettan i ”drevet” beror på att det sker mot en klangbotten av tidigare journalistiska granskningar som visat på en vinglig politik i flera viktiga frågor som Libyen, skuggbudgeten och nu senast förslaget om medborgarskap.

Det som nu pågår är journalistik och debatt som det ska fungera.

Som svar på detta kommer här en längre replik från mig till Jan Helin.

Min kritik mot Aftonbladet handlar inte om huruvida Anette Holmqvists avslöjande varit relevant utan om det varit sanningsenligt. Sanningshalten i en artikel må visserligen vara en teknisk fråga men när Aftonbladet sätter rubriker där man anklagar Juholt för att fuska eller bluffa så i stil med artiklarna ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget”, så krävs det självfallet att Aftonbladet har något på fötterna.

När man påstår att ”reglerna är glasklara” så bör man kunna förvänta sig att journalisten som skriver detta faktiskt har läst reglerna för att se om de är glasklara.

Nu visade det sig att reglerna inte var glasklara. Faktum var att de inte ens existerade. Vilket fick åklagaren att lägga ner den förundersökning som inletts mot Juholt. Anklagelserna om att Juholt fuskat eller brutit mot några regler faller därmed på sin egen orimlighet, det går inte att fuska eller bryta mot en regel om dessa regler inte finns. Inte heller går det att påstår att Juholt bluffat när han öppet redovisat att de är två som står på hyreskontraktet.

Att försöka bortförklara dessa flagranta fel med att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet håller inte, eftersom det inte var den artikel som Aftonbladet publicerade, eller den vinkel man valde. Istället har man pratat om bluff och fusk. Rubrikerna hart varit ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget” inget annat. Moral och etik gäller även för journalister.

Jag måste också säga att jag blir väldigt oroad av att inställningen att Aftonbladet och mediakåren bara är budbärare. Det är en ytterst problematisk inställning till den makt man faktiskt har. Den är särskilt oroande när inställning innehas av chefredaktören till Sveriges största tidning.

Aftonbladet förmedlar inte bara passivt nyheter. Man väjer aktiv vilka nyheter man förmedlar. Man väljer hur man förmedlar dem. Och man väljer hur man formulerar dem.

Vad Aftonbladet väljer att presentera och hur Aftonbladet väljer att vinkla en nyhet avgör hur läsarna uppfattar den nyheten. Det påverkar vad som diskuteras vid fikabordet, vilka frågor som känns som aktuella och hur man ser verkligheten. I slutändan påverkar det vilka beslut folk fattar och vilken inställning de har i olika frågor. Med över 2,5 miljoner läsare varje dag betyder det att Aftonbladet i allra högsta grad är en maktfaktor.

Media ser det ofta som sin roll att granska makten. Tyvärr är man oftast väldigt dålig på att granska sig själva eller varandra. Det är sällan en tidning väljer att kritisera eller granska en annan tidnings vinkel eller nyhet. Istället väljer man allt som oftast istället att fortsätta driva den vinkel som andra journalister redan antagit. Ibland, särskilt när man vädrar blod resulterar de i denna sorts obevekliga och skoningslösa mediadrev som nu har riktats mot Håkan Juholt. Om Sveriges största tidning har inställningen att den enbart är budbärare, och om denna inställning delas av övriga aktörer, är denna bristande förmåga att stanna upp och ifrågasätta vinkeln för dagen och varandras rapportering förståligt om än ytterst problematisk.

Om de vars uppgift är att granska inte granskar sig själva vem skall då granska granskarna? Media likt alla andra maktfaktorer behöver granskas, och en debatt som följer av en sådan granskning är inte fel debatt. Men det borde inte vara obetalda bloggare som sköter detta. Granskarna borde kunna granska granskarna.

Ett kort svar till Lena Mellin

kommentarer

En arbetsdag, en radiointervju, trettiotusen sidvisningar och 6K likes senare. Resultatet av detta, utöver en smått chockad bloggförfattare, är att Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin kommenterat min kritik från gårdagens blogginlägg.

Uppenbarligen håller hon med om att man inte kunde påstå att Juholt brutit mot några regler. Istället vill hon använda ordet riktlinjer. Det märks att Lena Mellin spenderat mycket tid med fullblodspolitiker eftersom hon undviker kritiken med samma skicklighet som de hon arbetar med att granska.

Felet ligger nämligen inte i om Juholts ersättning av misstag brutit mot en underförstådd regel eller en underförstådd riktlinje utan att Aftonbladet valt att beskriva det med rubriker så som ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget”. Varken anklagelsen om bluff eller fusk hade ju någon som helst teckning. Något jag antar att Lena Mellin också är fullt medveten om.

Att Håkan Juholt fick för mycket bidrag är både jag, Lene Mellin och Håkan Juholt överens om. Och så har också Håkan Juholt valt att betala tillbaka den delen av bidraget som han inte borde fått. Fortfarande har detta inte rört sig om något försök till att bluffa eller fuska.

Storyn om Juholts fusk är en medialögn

kommentarer

Som socialdemokrat måste jag säga att den gångna veckan varit rätt hemsk. Nyheten om att Juholt skulle ha lurat till sig 160 000 kr i bidrag från riksdagen slog ner som en bomb och under några dagar har jag själv tyckt att det bästa vore om han omedelbart avgick. Men inte så längre. Därför att ju mer man nagelfar den här historien desto mer visar det sig att den inte håller måttet.

Historien om att Juholt skulle lurat till sig bidrag genom att bryta mot riksdagens regler stämmer uppenbarligen inte. Istället visar det sig att Aftonbladet, som ursprungligen släppte nyheten i huvud taget inte gjort någon som helst research i huvud taget. Utan valt att spä på och överdriva en story till den graden att sanningen inte tycks ha något att göra med vad man publicerat.

Faktum är att hela grundtesen som Aftonbladet driver inte stämmer:

”Juholt har fått ersättning för hela hyran trots att reglerna är glasklara – riksdagen står bara för hans del.”

Att påstå att reglerna är glasklara är inte tillnärmelsevis sanningsenligt. Faktum är att reglerna över huvudtaget inte nämner något om alls om hur ersättningen för övernattningslägenheter utöver de som tillhör riksdagen. Inte för än i måndags lade riksdagen till ett stycke om detta på sin hemsida. Innan det fanns inget.

I dokumentet som innehåller reglerna för bostadsbidraget, ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”, finns enbart en enda paragraf som berör reglerna för ersättning för lägenheter som inte är de som riksdagen tillhandahåller, och den paragrafen hänvisar bara till lagstiftningen om ersättning till riksdagsledamöter.

”11 § Till ledamöter som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter skall riksdagsförvaltningen tillhandahålla en övernattningsbostad. Med övernattningsbostad avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller motsvarande boende.”

Lagstiftningen är inte mycket klarare den:

”4 § Ersättning för logikostnad i Sverige (nattraktamente) betalas med belopp motsvarande visad kostnad upp till ett högsta belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Vid särskild tjänsteförrättning i Sverige mer än 50 km från bostaden betalas dock ersättning för faktisk logikostnad som föranleds av förrättningen.”

Ingens stans nämns något om att en ledamot enbart skall ha halv ersättning om man delar lägenheten med en sambo. För riksdagens egna lägenheter står däremot att riksdagsledamoten skall betala en fjärdedel av hyreskostnaden om någon annan bor i lägenheten. Men detta gäller specifikt de lägenheter som riksdagen tillhandahåller, och därtill är det då en nedsättning med en fjärdedel och inte hälften.

Att Aftonbladet utifrån detta påstår att reglerna är glasklara tyder närmast på att Aftonbladet själva inte i huvudtaget läst reglerna eller försökt efterforska hur de ser ut. Man har enbart byggt detta påstående på vad någon från riksdagsförvaltningen sagt i en intervju och sedan hittat på resten.

Men är det trotts detta inte rimligt att Juholt enbart skall få halv ersättning om han nu delar bostaden med någon annan. Jo givetvis. Och finns det en praxis att enbart betala ut halva ersättningen så bör den givetvis följas, och då kunde man ju tycka att Juholt bara borde begärt halv ersättning. Men faktum är att riksdagens blanketer för ansökan inte ser ut så att man begär en specifik ersättning. Aftonbladet skriver att:

”Ända sedan S-ledaren flyttade i hop med sin sambo 2007 har Juholt sökt, och fått, full ersättning av riksdagen för hyreskostnaderna för parets lägenhet – i dag en fyra i Västertorp i södra Stockholm.”

Detta stämmer inte. Så som blanketten är utformad har Juholt inte ansökt om något specifikt belopp över huvud taget, kolla själv om ni inte tror mig. Det enda han fyllt i är följande:

Min hyra/avgift är för närvarande __________ kr/månad.

Blanketten frågar alltså inte efter vilket belopp man begär ersättning för utan enbart vad man har för hyra/avgift. Därtill så skall detta kunna styrkas med ett hyreskontrakt eller motsvarande enligt blanketten:

Jag bifogar kopia på hyreskontrakt eller motsvarande dokument där hyran/avgiften framgår.

Vad Juholt alltså har gjort är att fylla i blanketten exakt enligt de instruktioner som står på blanketten. Något särskilt belopp har han alltså inte gjort anspråk på. Däremot har han precis som står på blanketten bifogat sin hyresavi där det klart framgår att de är två som står på kontraktet.

Aftonbladet skriver vidare:

”Trots det lämnade Juholt den 13 september in en ansökan om höjd ersättning i samband med en hyreshöjning och utgifter för en parkeringsplats vid bostaden – även denna gång för hela hyreskostnaden.”

Detta är Aftonbladets version av vad som hänt och återigen stämmer den inte. Vad Juholt har gjort är återigen att följa reglerna exakt så som de är skrivna. På blanketten står nämligen följande:

”Om min hyra/avgift ändras förbinder jag mig att omedelbart meddela förändringen skriftligt till enheten ledamotsservice samt bifoga dokument där hyran/avgiften framgår.”

Juholt har alltså återigen gjort exakt det som står skrivet.

Om nu Juholt fyllt i alla papper exakt enligt de instruktioner som står på dem. Och bifogat ett hyreskontrakt där både hans och hans sambos namn står. Är det då inte rimligt att riksdagsförvaltningen som tagit emot detta skall göra bedömningen, utifrån det materialet som skickats in, hur mycket ersättning som han skall få.

Med andra ord är det inte riksdagsförvaltningen som bör ha koll på att han enbart skall ha halv ersättning om det nu finns en underförstådd praxis. De måste ju ha känt till regeln och utifrån de papper han lämnat in, sett att han delade lägenheten med någon.

Och är det inte rimligt att Aftonbladet borde ha kontrollerat sin story innan man drog igång det mediadrev. Och innan man påstod att Juholt fuskade med bidraget.

Av påståendet att Juholt fuskat eller bluffat återstår därmed inte ett skit. Att fylla i en blankett enligt instruktionerna på blanketten är inte att fuska eller att bluffa. Och det går inte att bryta mot en regel som inte finns nedskriven någonstans över huvud taget. Att då hävda att Juholt gjort något moraliskt fel är även det tveksamt trotts allt så fort han hade förstått att han fått för mycket bidrag valde han att betalat tillbaka det, och därtill valde han att ta på sig ansvaret för det missförstånd som skett och be om ursäkt för det.

Det är möjligt att Juholt i slutändan tvingas avgå på grund av detta. Men då beror det på att media förstört hans rykte och inte på att han gjort något moraliskt fel. Och sker det, då har vi ett demokratiskt problem när ett mediadrev utan substans fäller en politiker.

Media:
SVD: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8

Expressen: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12

DN: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9

SVT: 1 | 2 | 3 | 4 | 5

Uppdaterat 20111014:

Åklagaren har beslutat att lägga ner förundersökningen mot Håkan Juholt. Åklagarens kommentar från DN:

Enligt överåklagare Björn Ericson har åklagarmyndigheten beslutat att lägga ned förundersökningen eftersom det saknas reglering för privathyrda lägenheter för riksdagsledamöter.

”För att ett straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas förutsätts att upplysningsskyldigheten tydligt framgår av regelverket eller att det finns en fast och utvecklad praxis som de enskilda ledamöterna informerats om,” skriver han på hemsidan.

I ett uttalande till TT säger Björn Ericson att det inte finns något som reglerar om och hur hyran ska reduceras om man, som Håkan Juholt, är sambo:

– Reglerna är inte tydliga på den punkten. Det är dessutom så pass få som får den här ersättningen så det finns ingen egentlig praxis.

Björn Ericson säger också att beslutet inte var svårt att fatta:

– Nej. När vi väl hade materialet var det inte svårt. Det är rätt tydligt att man inte kan ha ett straffrättsligt ansvar när det är sådana här oklarheter i regelverket, säger Ericson.

SVTs agerande är obegripligt, oprofessionellt och oacceptabelt

kommentarer

Så dagens stora politiska nyhet var att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hoppade av helgens partiledardebatt i Agenda. Orsaken var att man blivit placerad tillsammans med Sverigedemokraterna. Flera andra har redan förklarat varför detta beslut av Juholt och Ohly var fullt förståeligt, där en av de sakligaste presenteras av Erik Laakso, så jag tänker inte gå in på det. Det som får mig att skriva detta inlägg är istället SVT:s agerande efter beskedet. Ett agerande som är så väl obegripligt som oprofessionellt och i mitt tycke oacceptabelt.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ansåg alla tre att en uppdelning i debatten där allianspartierna placeras på en sida och de övriga på andra ger en bild av två block som står mot varandra, och att man inte är intresserad av att sättas samman som ett block tillsammans med Sverigedemokraterna. Att denna bild är problematisk har uppenbarligen även SVT förstått eftersom de säger att:

”De står vid varsin egen pulpet och vi hade dessutom tänkt inleda med att förklara just detta för tittarna.”

SvT är alltså medveten om att man ger en falsk bild av att det är två block som står mot varandra, eftersom man tänkte förklara att denna bild man ger inte är sann, men samtidigt vägrar att göra något åt det faktum att man förmedlar den bilden från början. Det är helt obegripligt i sin totala brits på logik.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har gett olika förslag på hur detta kunde avhjälpas, exempelvis lottad placering något som exempelvis användes vid partiledardebatterna före valen 1994 och 1998, eller att placeras på en linje så som vid debatten inför valet 2010. Men efter att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte fått gehör för sina invändningar och därför förklarar att man respekterar SVT:s beslut men då tyvärr tvingas avstå från att medverka, så flippar SVT totalt ur.

Eva Landahl redaktionschef på SVT samhälle kalla detta beslut för tragiskt och hävda att man är upprörd. SVT:s programdirektör för nyheter, Jan Axelsson säger att:

”Vi tycker att de här partiernas ställningstagande är svårförståeligt i sak och oacceptabelt i princip.”

Och Eva Hamilton går så långt att hon säger att:

”Det är otänkbart för oss att låta politiska partier ställa ultimatum och diktera upplägget i våra program.”

SVT:s ledning får alltså bokstavligt talat spel och tappar fattningen totalt. Bristen på professionalitet är så uppenbar att det är svårt att inte bli förskräckt.

Jag frågar mig då:

På vilket sätt kan det vara upprörande att två partier inte vill delta i en debatt?

Hur kan det vara oacceptabelt av två partiledare att tacka nej till att delta under former man inte är bekväm med?

Och hur kan det vara otänkbart att påpeka ett problem som SVT till och med själva är medveten om existerar och sedan tacka nej till att delta när SVT vägrar att göra något åt problemet?

Det enda i sammanhanget som är upprörande, oacceptabelt och som borde vara otänkbart; är att SVT så totalt tappar koncepten och kontrollen enbart för att två partier avböjer att delta i en debatt där man är obekväm med formatet. Det finns inga skäl i världen till denna hysteriska reaktion från SVT. Det hade räckt med att SVT sagt något i stil med att ”vi beklagar att de hoppar av. Vi kan respektera deras beslut men väljer ändå att genomföra debatten”.

Trotsallt har man ju aldrig spårat ur på det här sättet när någon av alliansens företrädare hoppat av en debatt.

Moderaterna har inte tappat – Synovate hade fel i Augusti

kommentarer

Som Socialdemokrat blir jag så klart glad när tidningarnas rubriker basunerar ut att ”M tappar kraftigt” att detta är ett ”Chockras för Moderaterna” och ”Reinfeldts nya skräcksiffror” eftersom att ”Moderaterna rasar – S åter största partiet”. Därför har jag också full förståelse för att vänner inom partiet slår på stort med anledning av denna undersökning. Men tyvärr får jag nog erkänna att sanningen antagligen är att Moderaterna inte alls tappat över fem procentenheter, eftersom Moderaterna med all sannolikhet aldrig var uppe på 36 procent under augusti. Allt tyder nämligen på att Synovates augustimätning helt enkelt hade helt fel.

I Synovates augustimätning fick Moderaterna 36,9 procent, genomsnittet för samtliga andra opinionsundersökningar för augusti gav moderaterna 31,1 procent. Alltså ungefär vad Moderaterna fått i denna undersökning. Detta i sig själv tyder på att Moderaterna inte tappat 5 procentenheter utan antyder att förra mätningen helt enkelt överskattat Moderaternas väljarstöd.

Utöver ett obscent högt väljarstöd för Moderaterna, så finns det ytterligare underligheter med Synovates augustimätning. Hela fyra partier hamnade under riksdagsspärren, även detta ett osannolikt resultat.

En tänkbar förklaring till dessa underliga resultat går att finna om man tittar på antalet tillfrågade väljare. I augustimätningen skall Synovate ha frågat 1711 väljare om deras väljarsympatier, detta är nästan 1 000 personer färre än vad Synovates vanligen brukar intervjua. Sedan valet har Synovate i genomsnitt intervjuat 2 689 personer per undersökning, septembermätningen är inget undantag utan där ligger man på 2 685 tillfrågade. En tänkbar förklaring är då att Synovates augustimätning led av ett enormt bortfall och att detta påverkade resultatet.

Om så är fallet så måste tilltron till Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring, som för Synovates räkning kommenterat augusit- och septembermätningen, kraftigt ifrågasättas. Att inga politiska journalister ifrågasatt mätningen är också symptomatiskt för något som nog närmast får anses vara en notorisk inkompetens inom skrået.

Det går inte att gömma sig bakom budgetregler

kommentarer

Att den moderatledda alliansregeringen inte längre har egen majoritet borde inte vara en nyhet, trots det så har den den samlade borgerligheten haft väldigt svårt att acceptera detta faktum. Från att tidigare ha försökt lämpa över ansvaret för att skapa en majoritet för regeringens politik på oppositionen. Har nu alliansregeringen och dess stödtrupper, iför risken att förlora en omröstning om det femte jobbskatteavdraget, bytt strategi. Nu ska man ta skydd bakom budgetreglerna, eller i alla fall sin egen tolkning av budgetreglernas syfte.

Strategibytet är givetvis logiskt. Att övertyga de rödgröna partierna om att deras löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna skulle tolkas som att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister aldrig får lägga ett gemensamt förslag i riksdagen, eftersom risken då finns att Sverigedemokraterna stödjer detta, har inte varit så framgångsrikt.

Nu vill man istället hävda att det skulle vara ett brott mot de ack så heliga budgetreglerna om riksdagen valde att rösta ner det femte jobbskatteavdraget. Senast ut att hävda detta är Carl B Hamilton. Argumentationen, som även förts fram av Fredrik Reinfeldt, bygger på påståendet att syftet med budgetreglerna var att göra det enklare att regera i minoritet. Vilket är något av en vantolkning av budgetreglernas syfte.

Reglerna syfte är att förhindra de kroniska budgetunderskott som ledde fram till krisen under början av 1990-talet. Detta genom att förhindra att tillfälliga majoriteter röstar för större utgifter än statens intäkter kan täcka. Eftersom regler kräver att budgeten tas som ett samlat beslut, vilket gör att oppositionen måste vara eniga om samtliga utgifter för att fälla regeringens budget, blir det också enklare att styra Sverige som minoritetsregering. Men att det blir enklare att regera i minoritet är alltså inte syftet utan ett resultat av reglerna. Syftet är allt jämt att undvika underskott.

Därför är det också svårt att förstå hur ett beslut om att inte sänka skatten kan äventyra budgetreglerna. Att inte sänka skatten, eller att säga nej till utgiftshöjningar leder till stärkta statsfinanser och överskott, inte till underskott. Varken budgetreglernas bokstav eller deras syfte bryts därmed om riksdagen säger nej till det femte jobbkskatteavdraget.

Att regeringen är stressad av att inte längre ha en majoritet är fullt förståeligt. Men det är fortfarande regeringen, och framför allt statsministerns ansvar att säkra en majoritet i riksdagen för sin egen politik. Att försöka övertyga oppositionen om att den inte får bedriva oppositionspolitik, eller att försöka gömma sig bakom egna tolkningar av budgetreglerna, är inte att ta detta ansvar. Istället gäller det att följa Katrine Kielos uppmaning och börja förhandla. Och anser Reinfeldt inte att han klarar av detta med nuvarande regeringsunderlag, finns det två alternativ. Antingen ombildar han regeringen eller så avgår han.

Epressens mediala spyor

kommentarer

Helgens journalistiska uppstötning levereras av expressens Karl-Johan Karlsson. Med en artikel baserad på några turisters skvaller lyckas han och expressen sänka sig till en nivå som får Se och Hör och Hänt Extra att kännas som kvalitativ politisk journalistik.

Att just Expressen sänker sig till denna nivå är allt annat än förvånande. Som visades av professor Kent Asp hade Expressens rapportering under valet en stark politisk vinkel, mer specifikt en stark negativ vinkling mot socialdemokraterna och Mona Sahlin, detta visar bara att Expressen fortsätter med sin politiska kampanjejournalistik, som synes med en önskan att bli Sveriges motsvarighet till Pravda.

Som en av skribenterna på Alliansfritt Sverige måste jag samtidigt säga att det sköna med sånna här artiklar är att de sätter ett sorts kvalitativt golv som som visar hur lågt vi kan sänka oss innan vi når ner till Expressens nivå. Uppenbarligen är det väldigt lågt.