Lanserar pollofpolls.se

Eftersom jag under en viss tid lagt upp diverse egenproducerade poll of polls på twitter så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att ha en sida för dessa. Så därför har jag nu lanserat pollofpoll.se. Inte för att världen eller Sverige nödvändigtvis behöver fler poll of polls, utan mest för att det är rätt roligt. Nedan visas för övrigt senaste poll of polls.

poll_of_polls_20131004

 

Se på V en öppen process behövs

Partiet står i dagsläget utan ledare och därmed behöver en ny utses. Frågan som nu verkställande utskottet brottas med är hur detta bäst görs. Jag har ingen aning om någon ur VU faktiskt läser min blogg men om så är fallet så tänkte jag i alla fall bidra med mina tankar.

Som jag ser det två realistiska alternativ till hur vi kan välja nästa partiledare:

Alternativ ett är att partistyrelsen beslutar att kalla till en extra partikongress för att välja en ny partiledare. En sådan bör i så fall hållas så snart som det är möjligt. Med det menas att partiet bör ha en ny partiledare senast till partiledardebatten i juni, varför en kongress helst inte bör hållas senare än i slutet av maj. Till dess bör partistyrelsen utse någon form av temporär partiledare som inte är intresserad av att ställa upp som kandidat till extrakongressen. Ett alternativ är att exempelvis att låta Carin Jämtin axla rollen som partisekreterare och partiledare fram till kongressen.

Alternativ två är att partiledningen inte kallar till en extrakongress utan låter valet ske i april 2013 på den ordinarie partikongressen. I så fall måste partistyrelsen utse en tillförordnad partiledare som man tror är kapabel att villig att leda partiet även efter kongressen 2013.

Jag vet att exempelvis Ulf Bjereld har föreslagit en kombination av dessa alternativ. Där partiledningen väljer en tillfällig kandidat som inte skall ställa upp som kandidat 2013, personligen tror jag att den lösningen är ytterst olycklig. Vi kan inte ha en partiledare som sitter i över ett år och som uttalat inte kommer att fortsätta efter detta. En sådan partiledare riskerar att bli impotent och spekulationerna om vem som kommer att ta över kommer då att under hela denna tid riskera att överskugga de politiska frågorna vi vill fokusera på.

Ur min synvinkel är det bästa alternativet att partiledningen kallar till extrakongress och ser till att ordna en öppen valprocess fram till detta. Alltså alternativ ett. Jag tror nämligen att det i dagsläget skulle vara svårt för en partiledare att få mandat om denne inte är vald av en partikongress.

En öppen process kan med fördel genomföras med Vänsterpartiets modell som förebild, med offentliga debatter och utfrågningar i partidistrikten. Eller förebild och förebild, jag tycker närmast man kan kopiera modellen rakt av. En sådan modell är enkel att införa och kräver inga stadgeändringar eller motsvarande.

Marta Axner har annars föreslagit en annan modell med medlemsomröstningar där kanadensiska socialdemokraterna är förebilden. Det är utan tvekan en modell som bör funderas på inför framtiden men en sådan modell kräver dels betydligt mer förberedelse och vad värre är troligen stadgeändringar, varför den inte lär kunna användas för än tidigast partikongressen 2017.

Det finns de som menar att en öppen process riskerar att skapa slitningar i partiet. Jag tror faktiskt att den inställningen är helt fel. Visst är det så att det finns slitningar i partiet, det finns olika åsikter och det finns potentiella kandidater som är mer och mindre omtyckte bland olika läger i partiet. Men skillnaderna är i många fall mindre än vad man tror och att låta dessa konflikter ventileras öppet blir en möjlighet att överbrygga dem. Därtill, den som kommer ur processen som vinnare kommer vara den kandidat som faktiskt har störst stöd inom partiet och de som motsätter sig denna kandidat kommer att ha haft alla möjligheter att pressentera sin syn på saken.

Givetvis finns andra skäl till en öppen process. Ska vi hävda att vi är ett modernt parti så måste vi ha en modern process för att välja partiledare. Det är ett skäl. Ett annat är att en öppen process faktiskt innebär att eventuella snedsteg kan komma fram innan personen är val, så som exempelvis Rossana Dinamarcas partiskatt, istället för efter. I slutändan är en öppen process också ett bra sätt att introducera mer okända namn för allmänheten. Ett probleme med Juholt var ju att det var ett namn som få utanför partiet kände till när han tillträdde, även om han var välkänd inom partiet.

Nu vill jag med detta inte säga att en snabbare process där partistyrelsen helt enkelt utser en ny partiledare skulle vara katastrofal. Är man kapabel att hitta någon som alla enhälligt och förbehållslöst är villiga att ställa sig bakom kan även detta fungera. Men med mindre än att Margoth Wahlström bestämmer sig för att återkomma risekrar detta att vara svårt att göra. Det är i alla fall min syn på saken.

Expressens @niklassvensson tycker att jag är otrevlig

Expressens Niklas Svensson har blockerat mig på twitter. Orsaken är uppenbarligen att han tyckt att jag och några andra varit otrevliga mot honom. Det offensiva tweetet som i mitt fall förvisad mig från Niklas Svenssons åsyn var följande:

Nu står det så klart Niklas Svensson fritt att som privatperson blocka vem han vill. Men eftersom Niklas Svensson även råkar vara en av Sveriges tyngre journalister och därmed är en makthavare, den 91:a tyngste makthavaren enligt tidningen fokus, så finns det så klart även skäl att granska hans agerande. Uppenbarligen var det granskandet och kritiserandet som Niklas Svensson såg som otrevligt.

I det här fallet ansåg Niklas Svensson att jag var otrevlig eftersom jag i princip kritiserade det oseriöst att påstå att de som väljer att svara på en enkät per automatik är representativa även för de som inte väljer att svara på enkäten. Särskilt i de fallen då de som väljer att svara på en enkät är väldigt få i jämförelse med de som fått enkäten.

Men låt oss ta detta från början om det är någon som missat historien.

Granskningen och kritiken i det här fallet rör den enkät som Niklas Svenssons sände ut till förtroendevalda socialdemokrater. En enkät som Peter Högberg reagerade på och som sedan rapporterades om av mediebruset.se.

En del av kritiken gick i stort ut på att enkäten var undermålig och att framför allt första frågan var vinklad på ett sådant sätt att den var omöjlig att besvara utan att den tillfrågad indirekt krävde Håkan Juholts avgång.

Enkätens första fråga:

1. I Demoskops mätning som redovisas i Expressen i dag får Socialdemokraterna 23,9 procent – var går din gräns för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare?

  • Under 30 procent
  • Under 25 procent
  • Under 20 procent

Detta innebär exempelvis att om man som tillfrågad har den fullt rimliga åsikten att opinionsmätningar inte påverkar det egna förtroendet för partiledaren, i alla fall inte till den grad att man kräver partiledarens avgång, så har man i Niklas Svenssons undersökning inget svarsalternativ att välja. Något som gör att man inte kan svara på enkäten.

Den andra delen av kritiken rörde hur Niklas Svensson sedan hanterade det resultat han fick in. Dels var kritiken att han i huvud taget valde att publicera statistik från en så undermålig undersökning. Dels rörde kritiken att han vägrade redovisa hur många som faktiskt blivit tillfrågade.

Niklas Svensson sammanfattade resultatet med att:

”Varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad.”

För att Niklas Svensson ärligt skall kunna hävda detta med måste han anse att svaren på hans enkät är representativt för gruppen S-politiker. Och det finns goda skäl att tro att så inte är fallet.

Niklas Svenssons bygger i detta fall sin slutsats på att av de 558 som valt att svara på enkäten är det 24 procent som svarat att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare går vid 30 procent och 23 procent anger att den vid 25 procent. Eftersom opinionsstödet i Demoskop var 23,9 procent betyder det alltså att 47 procent av de som svarat på undersökningen anser att gränsen är passerad.

Men för att detta resultat skall kunna översättas till att varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad, så måste dessa 558 personer som valt att svara på enkäten vara representativa för hela gruppen S-politiker. För att avgöra om så är fallet så blir det plötsligt väldigt intressant att veta hur många S-politiker som Niklas Svensson faktiskt tillfrågat och därmed hur många som valt att inte besvara enkäten i huvud taget.

Om Niklas Svensson sänt sin enkät till 600 slumpvis valda S-politiker så skulle det betyda att med 558 som valt att svara har enkäten ett frånfall på ungefär 7 % och därmed kan dessa 558 som valt att svara med god grund anses vara representativa för gruppen S-politiker. Om Niklas Svensson däremot valt att skicka sin enkät till samtliga 5320 S-politiker som sitter i kommun, landsting, eller riksdag, så har han ett frånfall på 89,5 procent och i så fall kan han inte på något sätt hävda att de som svarat är representativa för hela gruppen S-politiker.

Detta faktum gäller särskilt eftersom många som väljer att inte svara kan ha gjort detta just på grund av att frågorna inte hade något svar som de ansåg sig kunna välja.

Mitt tweet som Niklas Svensson uppenbarligen såg som så otrevligt att han blockade mig gällde just denna hantering av resultaten.

Eftersom Niklas Svensson vägrar säga hur många som tillfrågats i hans enkät går det inte att säga hur representativt svaren är. Är det så att han faktiskt skickat ut enkäten till alla 5320 folkvalda S-politiker så finns bara två alternativ. Antingen är Niklas Svensson inte kompetent nog att förstå att med bara 558 svar kan han inte dra de slutsatser han dragit, eller också förstår han det och i så fall är han medvetet oärlig när han skriver som han gör.

Det finns i detta fall goda skäl till att anta att Niklas Svensson antagligen skickat ut enkäten till samtliga 5320 folkvalda S-politiker, detta beror på att det är exakt det han gjort med tidigare enkäter.

I juni 2009 uppmärksammade jag att Niklas Svensson skickat ut en enkät till 6500 förtroendevalda S-politiker, av dessa valde ungefär 1500 att besvara enkäten och av dessa angav 375 att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin. Detta rapporterade då Niklas Svensson på politikerbloggen.se som att:

”Var fjärde förtroendevald socialdemokrat i landet har lågt eller mycket lågt förtroende för sin partiledare Mona Sahlin.”

Sanningen var att enbart 6% av förtroendevald socialdemokrat i landet svarade att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin, en överväldigande majoritet valde däremot att inte besvara enkäten.

I expressen valde man felaktigt att beskriva detta som att:

”Av 1500 tillfrågade har var fjärde lågt eller mycket lågt förtroende för henne, och var tredje uppger att förtroendet minskat efter det dåliga valresultatet.”

En kan tyckas något oärlig beskrivning eftersom det inte var 1500 som tillfrågats utan 1500 som svarat utav 6500 tillfrågade.

Jag har på den här bloggen otaliga gånger kritiserat felaktigt användande av statistik eller oseriös media rapportering av densamma, oberoende av om den drabbade varit höger eller vänster. Och eftersom detta var ett ovanligt flagranta exempel på oseriöst hanterande av statistik skrev jag om det. Inlägget kan läsas här.

När nu Niklas Svensson återigen kritiserades för sin hantering av enkäter och statistik skrev jag ett litet tweet för att påpeka att detta inte var första gången och hänvisade till det över två år gamla inlägget.

Uppenbarligen ansåg Niklas Svensson detta vara ett så otrevligt av mig att han kände sig tvingad att blocka mig.

För att vara en person som spenderar sin tid med att kritiskt granska makthavare tycks Niklas Svensson, så som varande en makthavare, ha ovanligt svårt för att granskas själv.

Ville Aftonbladeta avsätta Juholt?

När juholtdrevet nu börjat ebba ut, Håkan Juholt bestämt sig för att ge sig ut på turné, och vi i efterdyningarna fått en diskussion om själva rapportering känns denna intervju med Aftonbladets chefredaktör, Jan Hellin, gjord av radioprogrammet Medierna som väldigt intressant. Journalisten från Medierna lyckas överhöra en konversation där en reporter från Aftonbladet berättar för Jan Helin att man hoppas att Håkan Juholt skall avgå under dagen, en förhoppning som Jan Helin tycks dela.

När journalisten konfronterar Jan Helin med detta följer ett plågsamt försök från Jan Helin att slingra sig ur. Intervjun ligger nu ute på youtube och nedan finns även en transkription av själva intervjun.

 

Transkription från Medierna 2011-10-15
”Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja.
Jan Helin: Okej, och då vill du veta… Nu står vi alla och hoppas på att Håkan Juholt ska avgå, så är det…
Reporter: Ja…
Jan Helin: Så är det inte. Det där är väl… Du överhörde väl en jargong, ett sätt man pratar på. Men det är väl klart en journalist hoppas alltid att en nyhet ska hända. I den meningen… Eh…
Reporter: Men han kunde ha sagt ”Förhoppningsvis avgår inte Håkan Juholt idag” – det är också en nyhetshändelse
Jan Helin: Ja, det är väl en typ av icke-nyhetshändelse. Men jag tror att… att anklaga en journalist för att hoppas på att nyheter ska hända är lite som att anklaga vatten för att vara vått. Eh…
Reporter: Men är det inte lite symptomatiskt ändå att samtalet mellan en chefredaktör och en kollega att… ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Det tror jag ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer… Eh… Men…
Reporter: Hoppas du att Håkan Juholt avgår?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen…
Reporter: För nyhetens skull så att säga?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen förhoppning om det, alltså därför håller jag mig agnostisk, det kan bli så eller inte bli så. Men det är klart vi har ett… Om han avgår har vi ett skarpt nyhetsläge, så är det.”

Vem granskar granskarna: svar till Jan Helin

Igår vid lunch blev jag uppringd av Aftonbladets debattredaktion, de undrade om jag kunde arbeta om och korta ner gårdagens blogginlägg för att publicera det som en debattartikel i tidningen. Resultatet publicerades idag och till detta hade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valt att lägga en personlig replik som svar på min kritik mot Aftonbladet.

Jan Helin svarar: Feltänkt och förutsägbart

Debatten om ett orättfärdigt drev mot Håkan Juholt är lika feltänkt som förutsägbar. Anette Holmqvists avslöjande om Juholts bostadsersättning är mycket relevant journalistik. Orsaken är att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet.

Debatten är feltänkt eftersom den försöker vrida saken till en teknisk fråga om regler.

Den är förutsägbar eftersom den försöker skjuta på budbäraren. Hettan i ”drevet” beror på att det sker mot en klangbotten av tidigare journalistiska granskningar som visat på en vinglig politik i flera viktiga frågor som Libyen, skuggbudgeten och nu senast förslaget om medborgarskap.

Det som nu pågår är journalistik och debatt som det ska fungera.

Som svar på detta kommer här en längre replik från mig till Jan Helin.

Min kritik mot Aftonbladet handlar inte om huruvida Anette Holmqvists avslöjande varit relevant utan om det varit sanningsenligt. Sanningshalten i en artikel må visserligen vara en teknisk fråga men när Aftonbladet sätter rubriker där man anklagar Juholt för att fuska eller bluffa så i stil med artiklarna ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget”, så krävs det självfallet att Aftonbladet har något på fötterna.

När man påstår att ”reglerna är glasklara” så bör man kunna förvänta sig att journalisten som skriver detta faktiskt har läst reglerna för att se om de är glasklara.

Nu visade det sig att reglerna inte var glasklara. Faktum var att de inte ens existerade. Vilket fick åklagaren att lägga ner den förundersökning som inletts mot Juholt. Anklagelserna om att Juholt fuskat eller brutit mot några regler faller därmed på sin egen orimlighet, det går inte att fuska eller bryta mot en regel om dessa regler inte finns. Inte heller går det att påstår att Juholt bluffat när han öppet redovisat att de är två som står på hyreskontraktet.

Att försöka bortförklara dessa flagranta fel med att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet håller inte, eftersom det inte var den artikel som Aftonbladet publicerade, eller den vinkel man valde. Istället har man pratat om bluff och fusk. Rubrikerna hart varit ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget” inget annat. Moral och etik gäller även för journalister.

Jag måste också säga att jag blir väldigt oroad av att inställningen att Aftonbladet och mediakåren bara är budbärare. Det är en ytterst problematisk inställning till den makt man faktiskt har. Den är särskilt oroande när inställning innehas av chefredaktören till Sveriges största tidning.

Aftonbladet förmedlar inte bara passivt nyheter. Man väjer aktiv vilka nyheter man förmedlar. Man väljer hur man förmedlar dem. Och man väljer hur man formulerar dem.

Vad Aftonbladet väljer att presentera och hur Aftonbladet väljer att vinkla en nyhet avgör hur läsarna uppfattar den nyheten. Det påverkar vad som diskuteras vid fikabordet, vilka frågor som känns som aktuella och hur man ser verkligheten. I slutändan påverkar det vilka beslut folk fattar och vilken inställning de har i olika frågor. Med över 2,5 miljoner läsare varje dag betyder det att Aftonbladet i allra högsta grad är en maktfaktor.

Media ser det ofta som sin roll att granska makten. Tyvärr är man oftast väldigt dålig på att granska sig själva eller varandra. Det är sällan en tidning väljer att kritisera eller granska en annan tidnings vinkel eller nyhet. Istället väljer man allt som oftast istället att fortsätta driva den vinkel som andra journalister redan antagit. Ibland, särskilt när man vädrar blod resulterar de i denna sorts obevekliga och skoningslösa mediadrev som nu har riktats mot Håkan Juholt. Om Sveriges största tidning har inställningen att den enbart är budbärare, och om denna inställning delas av övriga aktörer, är denna bristande förmåga att stanna upp och ifrågasätta vinkeln för dagen och varandras rapportering förståligt om än ytterst problematisk.

Om de vars uppgift är att granska inte granskar sig själva vem skall då granska granskarna? Media likt alla andra maktfaktorer behöver granskas, och en debatt som följer av en sådan granskning är inte fel debatt. Men det borde inte vara obetalda bloggare som sköter detta. Granskarna borde kunna granska granskarna.