Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.
I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.
I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.
Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.
Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.
Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.
Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:
”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”
En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om jobbkongress, socialdemokrati, Afghanistan och solidaritet.
