Progressiv Politik

Kongressen är igång


Så var socialdemokratisk extra kongressen igång. Mikael Damberg och Veronica Palm inledde med att hälsa kongressdeltagarna välkomna med orden:

”Välkommen till Stockholm. Staden som Gud glömde, borgarna ockuperar och partistyrelsen skiter i.”

Mona Sahlin har just stått i talarstolen. Talet lär komma ut på nätet så jag ska inte referera det. Två saker som Mona pekade på kändes dock särskilt intressanta. Båda gällde våra politiska motståndare, och då speciellt den politiska motståndaren med stort M.

Mona noterade att det faktum att moderaterna tvingats till att i kopiera socialdemokraterna egentligen är ett styrkebesked för just socialdemokraterna. Hon ifrågasatte också om moderaterna verkligen innehar problemformuleringsprivilegiet.

Och vist finns det en sanning i att den socialdemokratiska modellen uppenbarligen har ett starkt stöd samtidigt kan man ju inte undgå att se det som ett uppenbart problem för det socialdemokratiska partiet, och ett tydligt tecken på partiets problem, om den socialdemokratisk modellen har ett starkare stöd än partiet. Och en värre om väljarna ser ett annat parti som mer kapabla att företräda denna politik.

Pride <3

Pride, så var det återigen dags. Dags för pride park och pride house. Dags för en blandning av politiska utspel och vilda fester. Dags för vimlet av mänskor av alla det sorter och slag. Jag måste säga att jag älskar det.

Framför allt är det alla olika mänskor som jag gillar. Det finns allt från den stereotypa fjollan eller truckerflatan till han som ”jag skulle aldrig gissa att du var bög för du är ju så manlig” eller hon som ”va är du lesbisk men du ser ju typ helt vanlig ut”. Allt ifrån hon som hänger på Pride house, parken är ju för kommersialistisk, och som bara måste gå på seminariet ”Normkritisk pedagogik” synd bara att det krockar med ”Är det vår tur nu? Transpolitisk debatt”, till han som aldrig varit på Pride förut och tycker att alla män i läder är lite läskiga, ”fast han den blonda killen är ju så söt undra om jag vågar prata med han”. Från han som var en hon, till hon som var en han till hen som är hen men du kan kala mig Kim. Från den som är där för politisk agitation, till den som är där för att vara billig och villig och på jakt efter någon annan likasinnad. Från hon som är där varje år, och alltid på schlagerkvällen, till han som planerar att gå hela paraden i tolv centmeters klackar och kommer tvingas kliva upp vid sex för att hinna med hår, smink och att klämma i sig i korsetten.

Själv klarar jag inte av att gå i högklackat, och min outfit inför paraden är inte bestämde. Grönt, rött och guld var vist temat för det rödgröna tåget, får hitta på något på det temat.

För politik hör ju till Pride, alla partierna är där. Nå förutom Kristdemokraterna och det är ju synd för de styr ju alliansen hbt politik. För under pride står jag som socialdemokrat inte bara nära vänsterparitet och miljöpartiet, utan ofta även folkpartiet och till och med centerpartiet, hör och häpna till och med moderaterna kan jag hålla med ibland. Synd bara att folkpartiets HBT politik inte kommer bli verklig så länge verklighetens folk och alliansen får styra.

Nej nu bär det av till parken jag skall blåsa såpbubblor av helium. Ses där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Socialdemokratern <3 Tunnelbana

Jag är glad, väldigt glad. Anledningen är att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm idag pressenterar sin vision över hur man vill bygga ut tunnelbanan. Där ett av de första stegen är en utbyggnad av gröna linjen från Odenplan till Norra station och Nya Karolinska, pengar finns redan avsatt i det rödgröna budgetförslaget. I övrigt finns både små och stora förslag. Från att öppna spökstationen vid Kymlinge till att bygga en tunnelbanering runt hela staden. Det senare ett projekt på 30 års sikt. Studenter som Per Pettersson och jag som med röda linjen pendlar till KTH och universitetet, kan glädja oss åt planerna på ett nytt signalsystem för Röda linjen något som gör det möjligt att utöka antalet avgångar med 20%. En bärande tanke i förslaget är annars att försöka skapa fler tvärförbindelser, så som Danderyd – Solna , eller Liljeholmen – Fridhemsplan, för att på så sätt minska trängseln vid getingmidjan i centrum.

Tunnelbanan är Stockholms livsnerv. Varje dag görs mer än 1,1 resor  med Stockholms tunnelbanesystem. Som helhet görs över 2,5 miljoner resor per dag med Stockholms kollektivtrafik, med andra ord sker nära nog var annan resa i kollektivtrafiken med tunnelbanan. Trotts detta har tunnelbanan inte byggts ut sedan sträckan bagarmossen skarpnäck invigdes 1994. Och någon större utbyggnad har inte skett sedan jag föddes för lite mer än 25 sedan. Med tanke på hur populär tunnelbanan är, och med tanke på att Stockholm har växt med ungefär en kvarts miljon invånare sedan 1995 och med nära nog en halv miljon sedan 1985, så är det egentligen konstigt att ingen utbyggnad skett.

Att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm nu pressenterar förslag inte bara på hur tunnelbanan kan byggas ut i närtid utan även visioner på längre sikt ser jag som oerhört bra. Detta gör att tunnelbanan åter kommer upp på agendan för ska Stockholm klara av att växa så behövs mer volym i kollektivtrafiken, och då hjälper varken spårtaxi eller rälsbussar. Nu får vi bara hoppas att Carin får möjlighet att sätta de här planerna i verket, för tyvärr verkar de borgerliga i Stockholm mest intresserade av att bygga motorvägar.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , och .

Lite lästipps till brunch

Läser så här på förmiddagen Alexandra Einerstams väldigt uttömmande blogginlägg om varför de rödgröna kommer att vinna valet. Det är en mycket gedigen lista med ämnen så som Trygghetssystemen, FRA, IPRED, SWIFT, Utförsäljningen av allmännyttan, Vårdslakt Stockholm, Lavaldomen, Kärnkraft, Jämställdhet och Hbt. Just den sista Hbt är intressant eftersom alliansen egentligen inte borde ha behövts kritiserats på denna punkt. Trotts allt både centerpartiet och folkpartiet har flertalet engagerade hbt-politiker och dessutom ganska många goda idéer. Tyvärr är moderaterna inte riktigt lika intresserade men vad värre är kristdemokraterna är direkt negativa. Kristdemokraterna är inte bara ett släpankar,e för en sådan är bara ovillig att ändra sig, nej det är en helt egen kraft som vill dra åt diametralt motsatt håll.

Läs annars också Johan Westerholm som kompletterar listan ovan med försvarspolitiken, och Johan Sjölander som igår och idag funderat över uttrycket gladast vinner. Läs även andra bloggares åsikter om , och .

(S)triden om Afghanistan en rapport

Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.

I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.

I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.

Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.

Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.

Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.

Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:

”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”

En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , och .