Riksdagens omröstning om reglering för tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet.
Igår röstade en riksdagsmajoritet bestående av M, SD, C, L och KD emot regeringens förslag att reglera vinst inom socialtjänsten, assistansersättningen och skolan. Att förslaget om vinstreglering inte skulle få stöd i riksdagen var väntat, tyvärr betyder det att problemen som oreglerade vinst skapat inom skolmarkanden fortfarande inte hanterats. Partier som har en stor tilltro till marknaden likt M, C, L och KD, behöver förstå att när kritiker pekar på vinstincitament som en orsak till exempelvis betygsinflation, så beror detta inte på att kritiker menar att markandsmekanismerna inte fungerar som det ska gällande skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas. Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.
När jag diskuterar skolpolitik, och vinstdrivande friskolors, så ses detta från högerhåll oftast som en attack mot valfrihet och marknadsekonomin. Det är inte särskilt ovanligt att kritik mot vinstdrivande friskolor, helt seriöst beskrivs som utslag av kommunism från personer på högersidan. Detta hjälps givetvis inte av att många med åsikter mer till vänster faktiskt har ett rent ideologiskt motstånd mot vinstdrivande välfärdsaktörer.
Det olyckliga med dessa ideologiska ryggmärgsreflexer, både från vänsterhåll och från högerhåll är att de tyvärr förhindrar en mer resonerande diskussion om skolmarknaden, och Sveriges helt unika modell med offentligfinansierade vinstdrivande friskolor.
Problemet med vinstdrivande friskolor är nämligen inte att de vill göra vinst, problemet är att vinstdrift inte leder till att vinstdrivande skolor får ett incitament att förbättra utbildningens kvalité. Detta beror inte på att markandsmekanismerna inte fungerar när det gäller skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas fungera för skolmarknaden. Skolmarknaden är nämligen inte en fri marknad, utan, för att citera Moderata ungdomsförbundets ordförande, Benjamin Dousa, en pseudomarknad.
För en mobiltillverkare på en fri marknad fungerar vinst som en drivkraft för att förbättra kvalitén på mobiler. Om mina mobiler är bättre än konkurrentens så kan jag antingen höja priset och på så sätt öka mina intäkter, eller också så kan jag sälja fler mobiler och på det sättet tjäna mer. Eftersom alla mobilföretag på marknaden har samma intresse av att skapa en bättre mobil än konkurrenterna, driver detta på en ständig förbättring av mobilerna. Den som kan producera den bästa mobilen till den lägsta kostnaden kan göra högst vinst. Den som inte hänger med riskerar att slås ut. Så fungerar däremot inte skolmarknaden.
Ersättningen som en skol får per elev, den så kallade skolpengen, är fast. Hur bra utbildning än är så får inte skolan mer betalt per elev. Förutsatt att fler elever väljer en skola som bedriver bättre utbildning så kan skolor till en viss grad öka antalet elever som skolan tar emot, eftersom efterfrågan på skolans utbildning ökar. Men även här finns en naturlig begräsning i form av lokaler. Till slut är skolan helt enkelt full och det går inte att få plats med fler elever utan kostsam utbyggnad, om utbyggnad på samma plats är möjlig.
Detta gör att det inom skolmarknaden inte finns någon direkt ekonomisk vinning av att vara bäst. För att maximera intäkterna måste en friskola vara så pass bra att tillräckligt många elever söker skolan för att skolan ska fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla, men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma. En dålig skola riskerar att slås ut eftersom eleverna väljer bort skolan, men en medioker skola får inte sämre intäkter än den bästa skolan.
Vill en vinstdrivande skola öka sin vinst så återstår endast att förbättra marginalerna genom att kapa kostnaderna. Eftersom den huvudsakliga kostnaden är personal handlar detta om att minska antalet lärare per elev, skaffa fram billigare lärare, exempelvis genom att ha fler outbildade lärare, och minska övrig kringpersonal så som studie- och yrkesvägledare.
Visserligen riskerar minskad lärartäthet, fler outbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare att göra att skolan upplevs som sämre av elever och föräldrar, men så länge skolan i alla fall är medioker, och lyckas fylla sina klasser, så påverkar det inte skolans intäkter.
Dessutom kan jag som vinstdrivande friskola kompensera den minskade lärartätheten, den ökade andelen outbildade lärare och de minskade antalet studie- och yrkesvägledare genom att erbjuda något annat elever och föräldrar vill ha, något som inte kostar särskilt mycket, eller helst inte kostar något alls, men som ändå gör eleverna och föräldrarna mer nöjda med skolan, så som upplevd stimulans, upplevd studiero eller upplevd trygghet. En annan sak jag kan erbjuda är högre betyg, högre betyg är nämligen gratis.
Ser man till resonemanget ovan säger sunt förnuft alltså att friskolor, vilka ofta är vinstdrivande, borde ha fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Friskolor borde vara generösare i sin betygssättning men borde inte prestera bättre utbildningsresultat. Däremot borde eleverna på friskolor mycket väl kunna påstå att de var mer nöjda med sin skola än elever på kommunala skolor. Allt detta tycks också vara fallet om man ser till de studier och den statistik som finns tillgänglig.
Enligt skolverket hade kommunala grundskolor läsåret 2017 – 2018 i genomsnitt 11,9 elever per lärare, i kommunala gymnasier gick det 11,1 elever per lärare. Fristående grundskolor hade istället 13,3 elever per lärare och fristående gymnasier 14,1 elever per lärare. Av lärarna på kommunala grundskolor har 83,5 en pedagogisk högskoleexamen, på gymnasiet var det 81,3 procent. Bland friskolor var motsvarande siffra endast 69,8 procent i grundskolan och 69,4 på gymnasiet. Fristående gymnasier och högstadier hade ungefär hälften så många studie- och yrkesvägledare per elev som sina kommunala motsvarigheter.
Ser man till skolresultaten tycks friskolor inte prestera bättre undervisning än kommunala skolor. I den internationella Pisa-mätningen är resultaten för friskolor, korrigerad för socioekonomisk bakgrund, inte bättre än kommunala skolors resultat enligt skolverket [1], OECD säger till och med att resultaten är sämre i friskolor än kommunala skolor [2].
Ser vi till betygssättning har äldre studier visat att friskolor haft en högre grad av betygsinflation än kommunala skolor [3], något som bekräftas även av nyare studier [9]. I en mer aktuell rapport från Skolverket fann man att elever från fristående gymnasier klarar sig sämre på högskolan än elever med motsvarande betyg från kommunala skolor [4]. Man har även funnit att fristående skolor rättar nationella prov mer generöst än kommunala skolor [5].
Till slut tycks det också så att elever på fristående skolor genomgående ger sina skolor högre betyg avseende mjuka faktorer såsom stimulans, studiero, trygghet och övergripande nöjdhet än vad eleverna i kommunala skolor gör [6].
Slutsatsen är att fristående skolor, precis som förväntat, har fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan. Friskolorna presterar inte bättre än kommunala skolor, utan möjligen till och med sämre. De sätter högre betyg för lägre prestation men får bättre betyg av sina egna elever gällande mjuka faktorer så som övergripande nöjdhet.
Att elever är mer nöjda med friskolor är positivt, det övriga är i huvudsak negativt.
Det viktiga förstå är att inget av detta säger att vinstdrivande friskolor i sig själv är fel, vinstdrivande skolor tycks snarare väldigt effektiva på att anpassa sig till de incitament som finns på skolmarknaden, i enlighet med det ersättningssystem som styr skolmarkanden. Vilket är exakt vad man kan förvänta sig av en privat vinstdrivande aktör. Problemet består i incitament som uppstår när man kombinerar vinstdrivande friskolor med det fastprissystem som skolpengen innebär. Vill man angripa detta problem så finns därmed två alternativ, antingen ger man sig på själva vinsten, genom att antingen förbjuda vinstdrivande friskolor eller genom att reglera den vinst de får göra. Detta är också vad partierna på den vänstra planhalvan av svensk politik föreslagit. Eller också ger man sig på själva skolmarknadens utformning genom att avskaffa eller reformera skolpengen och på så sätt hitta en annan mekanism för att ge ekonomisk ersättning till skolorna. Det senare har förespråkats av debattörer på högersidan, så som liberalen Johan Enfeldt, [7], och Mufs ordförande Benjamin Dousa [8].
Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.
[1] ”PISA 2015 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, läsförståelse och matematik”, Skolverket, 2016.
[2] ”Country Note – Results from PISA 2015 Sweden”, OECD, 2016.