Högern, Propaganda Och Ekokammaren

Det går inte att gömma sig bakom budgetregler

16 juli 2011 15:01

Att den moderatledda alliansregeringen inte längre har egen majoritet borde inte vara en nyhet, trots det så har den den samlade borgerligheten haft väldigt svårt att acceptera detta faktum. Från att tidigare ha försökt lämpa över ansvaret för att skapa en majoritet för regeringens politik på oppositionen. Har nu alliansregeringen och dess stödtrupper, iför risken att förlora en omröstning om det femte jobbskatteavdraget, bytt strategi. Nu ska man ta skydd bakom budgetreglerna, eller i alla fall sin egen tolkning av budgetreglernas syfte.

Strategibytet är givetvis logiskt. Att övertyga de rödgröna partierna om att deras löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna skulle tolkas som att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister aldrig får lägga ett gemensamt förslag i riksdagen, eftersom risken då finns att Sverigedemokraterna stödjer detta, har inte varit så framgångsrikt.

Nu vill man istället hävda att det skulle vara ett brott mot de ack så heliga budgetreglerna om riksdagen valde att rösta ner det femte jobbskatteavdraget. Senast ut att hävda detta är Carl B Hamilton. Argumentationen, som även förts fram av Fredrik Reinfeldt, bygger på påståendet att syftet med budgetreglerna var att göra det enklare att regera i minoritet. Vilket är något av en vantolkning av budgetreglernas syfte.

Reglerna syfte är att förhindra de kroniska budgetunderskott som ledde fram till krisen under början av 1990-talet. Detta genom att förhindra att tillfälliga majoriteter röstar för större utgifter än statens intäkter kan täcka. Eftersom regler kräver att budgeten tas som ett samlat beslut, vilket gör att oppositionen måste vara eniga om samtliga utgifter för att fälla regeringens budget, blir det också enklare att styra Sverige som minoritetsregering. Men att det blir enklare att regera i minoritet är alltså inte syftet utan ett resultat av reglerna. Syftet är allt jämt att undvika underskott.

Därför är det också svårt att förstå hur ett beslut om att inte sänka skatten kan äventyra budgetreglerna. Att inte sänka skatten, eller att säga nej till utgiftshöjningar leder till stärkta statsfinanser och överskott, inte till underskott. Varken budgetreglernas bokstav eller deras syfte bryts därmed om riksdagen säger nej till det femte jobbkskatteavdraget.

Att regeringen är stressad av att inte längre ha en majoritet är fullt förståeligt. Men det är fortfarande regeringen, och framför allt statsministerns ansvar att säkra en majoritet i riksdagen för sin egen politik. Att försöka övertyga oppositionen om att den inte får bedriva oppositionspolitik, eller att försöka gömma sig bakom egna tolkningar av budgetreglerna, är inte att ta detta ansvar. Istället gäller det att följa Katrine Kielos uppmaning och börja förhandla. Och anser Reinfeldt inte att han klarar av detta med nuvarande regeringsunderlag, finns det två alternativ. Antingen ombildar han regeringen eller så avgår han.

Epressens mediala spyor

25 april 2011 01:01

Helgens journalistiska uppstötning levereras av expressens Karl-Johan Karlsson. Med en artikel baserad på några turisters skvaller lyckas han och expressen sänka sig till en nivå som får Se och Hör och Hänt Extra att kännas som kvalitativ politisk journalistik.

Att just Expressen sänker sig till denna nivå är allt annat än förvånande. Som visades av professor Kent Asp hade Expressens rapportering under valet en stark politisk vinkel, mer specifikt en stark negativ vinkling mot socialdemokraterna och Mona Sahlin, detta visar bara att Expressen fortsätter med sin politiska kampanjejournalistik, som synes med en önskan att bli Sveriges motsvarighet till Pravda.

Som en av skribenterna på Alliansfritt Sverige måste jag samtidigt säga att det sköna med sånna här artiklar är att de sätter ett sorts kvalitativt golv som som visar hur lågt vi kan sänka oss innan vi når ner till Expressens nivå. Uppenbarligen är det väldigt lågt.

Klart att Reinfeldt fegar ur

10 april 2011 17:01

Västra Götaland går till omval och 1,2 miljoner väljare ska på nytt rösta i landstingsvalet. Som en följd av detta har Håkan Juholt utmanat Fredrik Reinfeldt på debatt inför detta val. Reinfeldt låter genom sin pressekreterare meddela att han tackar nej.

Undanflykten Reinfeldt presenterar är, att han inte vill ta en debatt med socialdemokraterna eftersom han anser att de saknar politik, får nog anses vara en av de fånigaste och mest ihåliga undanflykterna han kunnat komma med. Särskilt ihålig blir den i ljuset av att Reinfeldt inte hade några problem att skicka Anders Borg att ta en debatt med den socialdemokraternas nyvalda ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich.

Faktum är väll att om Fredrik Reinfeldt verkligen trodde att Håkan Juholt och socialdemokraterna saknade politik så vore det närmast intill politiskt tjänstefel av honom att inte ta debatten, eftersom han då kunde förvänta sig en promenadseger. Att inte bidra med en sådan enkel seger för att hjälpa sina partivänner i Västra Götaland vore rent av politiskt korkat.

Men sanningen är så klart att Reinfeldts undanflykt är just en undanflykt. Reinfeldts motiv är givetvis mycket enklare. Han vet att han har allt att förlora och ingen chans att vinna om han tar en debatt med Håkan Juholt. Sakligt sett är Håkan Juholt en mycket bättre talare och debattör en Reinfeldt, något som Reinfeldt och inte minst regeringens egen propagandaminister Per Schlingmann är väl medveten om. Juholt är kvicktänkt, saklig, folklig och dessutom rolig. Reinfeldt som absolut inte är någon värdelös debattör når trotts allt inte upp till samma nivå. Därtill har Reinfeldt ett problem i att han gärna blir arrogant och mästrande när han blir pressad, en stil som skulle vara rent politiskt självmord om den riktades mot Juholt, men som fungerade desto bättre mot den mer bufflige Göran Persson.

Att Fredrik Reinfeldt fegar ur är därmed fullt förståeligt, bättre fly än illa fäkta.

Ur ett vidare perspektiv är det däremot ett problem att Fredrik Reinfeldt i sin roll som statsminister väljer att inte bidra till den politiska debatten i detta omval. Ett grundproblem med omvalet i Västra Götaland är nämligen risken för att valdeltagandet, som i det ursprungliga valet var över 80 %, kommer att bli lågt, kanske så lågt som 60 % är överhängande. Problematiken uppstår framför allt om valresultatet i omvalet blir ett helt annat än i det ursprungliga valet. Då kan legitimiteten i resultatet komma att ifrågasättas om den nyvalda majoriteten fått stöd av en väldigt liten del av befolkningen. För att upprätthålla ett högt valdeltagande och därmed säkerställa legitimiteten i omvalet har bland annat valforskaren Henrik Oscarsson just uppmanat politiker och media att ta valet på allvar.

Jag tycker att det politiska Sverige av respekt för Västra Götaland-länningarna ska bevaka det här valet som om det vore ett riksdagsval. Partiernas ledande företrädare bör åka till Västra Götaland och bedriva valkampanj.

Ur den synvinkeln är det synd att Fredrik Reinfeldt inte vågar möta Håkan Juholt. Demokratin och väljarna i Västra Götaland hade förtjänt det.

Fånigheter från högern

26 mars 2011 16:44

Det är alltid spännande att se hur högern agerar för att försöka sätta sin prägel på dagordningen. De fyra borgerliga partisekreterarna med Sofia Arkelsten i spetsen valde fick för sig att det viktigaste som nu behövde klargöras var hur socialdemokraterna nu ställde sig till RUT och några andra frågor. Likt en duktig papegoja valde moderaternas största bloggare Kent Persson att förvandla detta till ett krav på besked.

Att kräva svar på några enskilda politiska frågor mer än tre år innan nästa val känns väldigt fånigt i mitt tycke. Och än fånigare blir det om den som kräver svaren inte ens är medlem i partiet som svaren krävs av.

Åter dessa falska analyser

12 mars 2011 03:24

Och så var ekokammaren igång. Knappt har valberedningen pressenterat sitt förslag till ny partiledare för socialdemokraterna innan den samlade borgerligheten går till förenat angrepp.

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Man kan ju ställa sig frågan hur en kärnkraftförespråkare som röstade för EMU blev sådär särdeles mycket vänster men när det gäller att sätta etiketter så passar sällan gråskalor in. Och den samlade borgerlighetens intresse ändå inte är att vara objektiv utan att agitera.

I sammanhanget är debattartikeln i dagens nyheter av professor Tommy Möller hedersmedlem i den konservativa föreningen Heimdal, där nuvarande finansminister Anders Borg varit ordförande, möjligen ett vackert exempel på denna strategi.

Även om debattartikeln är utformad som en analys så är det en debattinlaga. Analyser publiceras vanligen på annan plats. Och som en analys av en akademiker håller den inte direkt någon högre klass.

Tommy Möller hänvisar till SVT och SR:s Valpejl som besvarades 392 av de socialdemokratiska riksdagskandidaterna:

”94 procent ville höja fastighetsskatten för villor med taxeringsvärden över 4,5 mkr, 96 procent ville ha högre skatt för höginkomsttagare, 94 procent att skatten skulle vara densamma för såväl pensionärer som löntagare (det vill säga var kritiska till jobbskatteavdraget), 89 procent ville återinföra förmögenhetsskatten och 82 procent motsatte sig utförsäljning av statliga företag.”

Av detta dra Tommy Möller slutsatsen att:

”Mönstret är tydligt: en förkrossande majoritet av partiets riksdagskandidater vill driva en traditionell socialdemokratisk politik. Eftersom talet om förnyelse oftast bygger på den underförstådda premissen att det handlar om att gå mot mitten är detta värt att notera. En partiledare med en sådan ambition hade haft ett begränsat handlingsutrymme.”

Som slutsats baserad på det givna underlaget måste det vara den mest infantila som går att dra. Att en överväldigande majoritet av socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer sig bakom de ställningstaganden som partiet går till val på, och som var en del av den egna koalitionens budget, kan knappast sägas vara ett bra mått på var de står politiskt. Att därmed använda detta som underlag för en analys eller slutsats måste ses som närmast intellektuellt ohederligt.

Jag måste erkänna att jag är trött på dessa partinlagor förklädda till vetenskapliga analyser. Om målsättningen är att göra en analys bör man försöka hålla i alla fall någon vetenskaplig höjd istället för att producera något som närmast är vetenskapligt dravel.

Att borgerligheten och dess supportrar försöker likställa socialdemokratisk förnyelse med att anta klasiskt borgerliga ställningstaganden och ställa sig bakom en borgerlig problemformulering, är på intet sätt nytt. Men socialdemokratisk förnyelse börjar inte med att diskutera skattesänkningar, eller för den delen höjningar, eftersom att en socialdemokratisk analys inte är koncentrerad vid en tro att diverse skattesatser i sig själv är politikens centrala frågeställning. Detta vet så klart Tommy Möller och övriga borgerliga debattörer men eftersom de själva är av inställningen att skatter i sig själva är den centrala frågan vill man så klart måla ut den som gör en annan analys så som vänster och helst kommunist.