Skola Och Utbildning

Nej vinst förbättrar inte skolan

Michael Arthursson skriver en debattartikel på DN debatt som avslutas med frågan: ”Frågan som skeptikerna bör ställa sig är om privata högstadieskolor och vårdcentraler generellt uppnår bättre resultat trots eller tack vare möjligheten att gå med vinst.”

Om vi bortser från frågan huruvida de faktiskt uppnår bättre resultat så är svaret tveklöst att de resultat de uppnår, uppnås till trotts att de kan gå med vinst. Jag har förklarat varför tidigare, men eftersom den analytiska förmågan bland de som förordar vinst ibland friskolor tycks vara begränsad så kan vi ta det igen.

Vinstmaximering uppnås inte för en friskola när den försöker konkurera om att vara bäst, eller när den driver på kvalitetsutveckling. Vinstmaximering uppnås när skolan är så dålig som den kan bli och fortfarande får tillräckligt med sökande för att fylla alla klasser.

Förklaringen till detta stavas skolpeng. En friskola får inte mer betalt för bättre kvalité eller för att fler vill välja skolan. En friskola får bara betalt för det antal elever som skolan tar in. För att maximera din skolas inkomster vill du alltså ta in så många elever som du kan få plats med i skolan. För att minimera kostnaderna vill du ha så små lokaler och så få lärare som möjligt.

Maximal vinst görs alltså när du lyckas tränga ihop så många elever som möjligt i en så liten skola som möjligt, med så få lärare som möjligt.

Om vi antar att elever och föräldrar faktiskt försöker välja skolor baserade på hur bra kvalité de tycker att en skola har så får du ett problem om du försöker packa elever som sardiner och har en lärare per var hundrade elev. Detta problem är att ingen kommer välja din skola. Och då får du betala både hyra och lärare utan att få några inkomster.

Alltså måste du ha så bra kvalité att några faktiskt vill välja din skola. Men säg nu att du har så bra kvalité att du har flera sökande för varje plats i din skola. Ja då betyder det egentligen att du är för bra och borde kunna sänka kvalitén och ta ut högre vinst. För genom att göra dig av med några lärare eller genom att öka klasstorleken så gör du högre vinst även om några färre kanske väljer din skola.

Vinsten motiverar alltså inte till förbättring. Istället uppnås vinstmaximering genom att sänka standarden så mycket som möjligt.

Nu är det inte så att alla friskolor på något sätt är dåliga. Tvärt om många är riktigt bra och detta beror på att de flesta som driver friskolor inte i första hand tänker på vinstmaximering utan vill driva en bra skola. Rektorer och lärare som startat sina egna skolor gör det ofta för att de har en idé om en skola som de vill driva och dessa driftiga mänskor är oftast inte villiga att kompromissa om utbildningens kvalité bara för att göra lite större vinst.

Men det är också därför som riskkapitalbolag riskerar att bli ett stort problem. Riskkapitalbolag har nämligen bara en drivkraft, och den drivkraften är vinst. Om vinstmaximering uppnås genom att sänka kvalitén så kan du vara säker på att det är exakt det som dessa bolag kommer att göra.

Jag kan tycka att detta borde vara uppenbart för varje tänkande och analytiskt laggd mänska.

Kvalitet(S)säkring av skolan

Ylva Johansson pressenterade idag socialdemokraternas nya förslag vad gäller kvalitetsstyrning av skolan. De rödgröna har redan gemensamt pressenterat att man vill satsa minst tre miljarder på skolan för att kunna öka lärartätheten och minska klasstorlekarna. Men för att dessa pengar skall göra någon nytta och inte försvinna i kommunal byråkrati eller som vinstutdelning till friskoleföretag krävs också en uppföljning för att säkerställa att skolans kvalité också ökar. Hur detta skall ske pressenterade alltså Ylva Johansson.

Tanken är att ställa upp tydliga kvalitetsmått exempelvis gällande lärartäthet, klasstorlek, pedagogisk kompetens, skolmat och givetvis resultat i skolan. Av de skolor som inte uppnår de kvalitetsmåtten skall en handlingsplan krävas med krav på hur skolan skall uppnå målen. Ultimat skall en skola som inte når målen kunna förlora rätten att bedriva skolverksamhet. Och grundtanken är att samma krav skall ställas på både friskolor och den kommunala skolan.

Ylva Johansson förklarar behovet av denna sorts handlingsplaner och krav för att få bukt med skolor som inte når målet med att:

”Man är bara elev en gång, man har inte råd att vänta”

En viktig poäng. Ekonomisk styrning i form av bonuspengar till skolor som når vissa mål, vilket är den modell som borgliga partier förespråkar, har ett grundläggande problem och det är att det är en väldigt långsamverkande styrning. Ser man skolan enbart som en marknad menar man att elever skall välja bort de skolor som är dåliga. Så sker också men för de elever som redan går i skolan är steget högre att överge en dålig skola än det är att aldrig börja i skolan. Därtill kommer givetvis att det alltid är krångligt att byta skola, nya lärare, nya klasskamrater och en utbildning som aldrig tar vid exakt där du lämnade den, gör att elever drar sig för att byta skola även om man är missnöjd med den skola man går i.

Den helt klart mest intressanta delen av kvalitetssäkring är att Ylva Johansson förklarade att Socialdemokraterna vill att offentlighetsprincipen, och meddelarskyddet även skall gälla privata friskolor. Idag blir skolans hemlig så fort den övergår i privat regi. Möjligheten till insyn och transparens försvinner vilket gör att det blir omöjligt för föräldrar och elever att veta om skolan hanterar pengarna på ett bra sätt. Detta är en oönskad del av att allt fler skolor blir friskolor, eller som Ylva Johansson uttryckte det:

”Medborgarna har berättigade krav att veta hur skattemedlen används, och elever och föräldrar rätt att veta vad pengarna i deras skola går till.”

Givetvis kommer detta att göra vissa privata intressen irriterade. Insyn av detta slag ger givetvis konkurrenter möjlighet att få tillgång till sådant som i annan verksamhet ses som företagshemligheter. Men medborgare, föräldrar och elevers intresse av insyn överväger i detta fall företagens intresse för hemlighetsmakeri. Så skall man verka inom skolsektorn som företag får man helt enkelt acceptera att när skattemedel finansierar verksamheten kommer kraven att se lite annorlunda ut.

Något jag personligen tycker är bra är att diskussionen rört sig bort från frågan om vinst eller inte i friskolan, och istället övergått till en diskussion om hur man säkerställer kvalitet. Ylva Johansson förklarade detta med att ett ensidigt vinstkrav helt enkelt inte är särskilt effektivt. Det finns helt enkelt för många sätt för ett privat företag att plocka ut pengar ur skolan utan att för den delen gå med vinst, om pengar just är målet. Exempelvis pekade hon på att de flesta riskkapitalbolag inte plockar ut någon vinst direkt ur skolan. Istället avsätts pengar på konton i skatteparadis och sedan säljs hela skolan, eller en koncern med flera skolor, med vinst. Andra metoder att plocka ur vinst är att inhysas i en egen fastighet och höja hyran, eller för mindre friskoleenheter att ge styrelseordföranden och ledning höga bonusar och pensioner.

Bättre är då att ställa krav på kvalitet och öppenhet, vilket gör att det blir svårare att ta ut pengar ur skolan. Kan man uppnå de krav som ställs och ändå plocka ut vinst så är det i sig inte ett problem, men som Ylva Johansson påpekade då kan det vara en signal att det är dags att höja kraven.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Bonus är nog inte lösningen

Jag skrev för några dagar sen ett inlägg om skolan och den blinda ideologiska tro på vinstintressen som ofta uppvisas på högerkanten. Vad jag då ville visa vara att med dagens skolpengssystem finns ingen motivation för vinstdrivande friskolor att försöka vara de som erbjuder bäst kvalité.

Idag skriver Svenskt Näringsliv en debattartikel där man föreslås ett bonussystem för att belöna de skolor som presterar bra resultat. Vilket närmast skulle kunna vara ett svar på mitt resonemang. För uppenbarligen har även Svenskt Näringsliv noterat att dagens system med skolpeng inte ger den ekonomiska stimulans som behövs för att få friskolor att arbeta för att förbättra sig.

Personligen är jag alltid skeptisk till när man från staten skall försöka leka marknad genom att skapa artificiella belöningssystem. Risken är nämligen att man belönar något annat än man planerat. Från min egen horisont som kåraktiv tänker jag exempelvis på högskolans ersättningssystem som gör att högskolornas ersättning delvis basseras på hur många elever som klarar kurser, något som skapat ett initiativ för skolorna att förenkla kurser. Eller den kristdemokratiska kö-miljarden vars största effekt var att landsting började trixa med kö-statistiken för att få ut pengar.

Det här betyder givetvis inte att just detta förslag kommer att misslyckas, men jag förhåller mig personligen skeptiskt till att ett bonussystem skall vara den ultimata lösningen för att förbättra elevernas prestationer i skolan.

Läs även andra bloggare som  har intressanta åsikter om  och .

Om skolan och en blind ideologisk tro på vinstintresset

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7upG01-XWbY]

Efter de senaste dagarnas debatt om vinster i skolan läser jag en ledare i SvD som argumenterar för att vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Jag kan tycka att SvD:s ledarredaktion i detta fall visar en viss brist på analys i detta fall. Tyvärr är denna brist genomgående på högersidan.

Med en parafras på Gordon Gekko säger SvD att:

”Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.”

Problemet är att SvD i detta fall gör samma tankefel som är så vanligt på högersidan. Man antar av rent ideologiska skäl att marknaden och vinstintresset på något magiskt sätt leder till förbättringar istället för att försöka förstå sig på mekanismen bakom det hela. Och därmed också förstå varför marknaden inte är någon magisk maskin utan att vinstinresset, eller som Gordon Gekko kallar det girighet, ibland kan kanaliseras för att göra något gott, men att detta givetvis inte alltid är fallet

För vinstintresset kanaliseras ofta så att det leder till effektiviseringar och produktförbättringar. Kan du göra dina produkter billigare eller bättre än konkurrenterna så kan du göra en större vinst. Om mitt företag producerar mobiltelefoner som är bättre än konkurrenternas kan jag göra en större vinst antingen genom att sälja fler mobiltelefoner, eller genom att höja priset på telefonerna. Blir mina telefoner billigare att producera kan jag antingen fortsätta sälja dem för samma pris som tidigare och få en högre vinstmarginal, eller behålla samma vinstmarginal och sänka priset och därmed sälja fler telefoner.

Med ett antagande om Perfekt konkurrens, kommer företag tvingas att sänka priserna när produktionskostnaden sjunker, och producera fler mobiler (snarare än att höja priser) när produkterna blir bättre. I båda dessa fall gynnas konsumenten och driften blir att produkterna hela tiden blir bättre och billigare.

Nu existerar ingen perfekt konkurens, det är en nationalekonomisk approximation, men i oftast är konkurrensen tillräkligt bra för att vi skall kunna se den som perfekt. Men i vissa fall är marknaden långt ifrån perfekt och approximationen håller inte. Ett sådant fall är skolan.

När det gäller Friskolor så finns det två saker som göra att vinstintresset inte per automatik kanaliseras i bättre kvallite:

  • Skolor får en fast ersättning per elev, denna ersättning är densamma oberoende av kvallite och kostnad.
  • En skola har allid ett tak för hur många elever den kan ta in.

Dessa båda faktorer leder till att en friskola inte har något skäl att leda en eventuell kvalitetsförbättring. Helt enkelt för att det inte maximerar vinsten.

För att maximera vinsten måste en friskola vara så pass bra att den fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla. Men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma.

Är du den skola som har högst andel lärare per elev, eller högst andel utbildade lärare, så får du högre kostnader och eftersom du inte får högre ersättning för denna högre kvalité så betyder det enbart att din eventuella vinst minskar. Eftersom du inte heller kan öka intaget av elever hur mycket som helst även om efterfrågan på att få gå i just din skola ökar, så betyder detta att när du väll fyllt dina klasser, är det enda sättet att öka vinsten att minska kostnaderna. Driften blir därför inte att vara bäst utan bara att inte vara sämst.

Sunt förnuft säger alltså att friskolor logiskt sätt borde ha lägre andel lärare per elev, samt lägre andel utbildade lärare än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Lärarlönen är trotts allt den största utgiften och utbildade lärare kostar mer än outbildade. Vill man maximera vinsten gäller det alltså att dra ner på dessa kostnader.

Sunt förnuft har i detta fall rätt, friskolor har färre lärare per 100 elever och lägre andel utbildade lärare. Eller som Marika Lindgren Åsbrink påpekar på sin blogg lärartätheten är 8,2 per 100 elever i kommunala gymnasier, jämfört med 6,8 i fristående gymnasier. I kommunala gymnasier har 79 procent pedagogisk utbildning i fristående gymnasier är det bara 56 procent av lärarna som har pedagogisk utbildning.

Ett resultat som alltså som vi alltså kan förutspå baserad på att friskolor har ett vinstintresse som inte den kommunala skolan har.

Slutsatsen blir att vinstintresset, vad än SvD:s ledarredaktion eller andra borgerliga tänkare och politiker än tror, inte per automatik kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv. Om man nu inte med effektiv menar att minimera kostnaden utan att totalt förstöra sitt eget rykte.

Läs även Peter Högberg som gör en lång analogi mellan fotboll och skolan,  Dagens Skola som har också har en diskussion om vinst, precis som Marios Blogg, eller andra bloggar som  har intressanta åsikter om , och .

Rödgrön skolpolitik, me like

De rödgröna har pressenterat sin överenskommelse om skolan och min spontana reaktion är; ”me like”, kan liksom inte undvika att sätter fingertopparna mot varandra, på klassiskt Mr Burns vis samtidigt som jag ler likt Cheshire katten.

Som vanligt har media fokuserat kring frågan om betyg. Personligen tycker jag betyg från årskurs sju är en ickenyhet. Årskurs sex, sju eller åtta kvittar för mig lika. Däremot är uppgörelse om skriftliga omdömen desto mer intressant.

  • Skriftliga omdömen införs från årskurs 1 i grundskolan.
  • Omdömena ska på tydligt och konkret visa elevens utveckling i förhållande till målen.
  • Omdömena ska vara framåtsyftande, peka på elevens utvecklingspotential och ge utförlig information.
  • Omdömena ska tydliggöra för skolan, eleven och hemmet vilka förbättringsinsatser som behövs.
  • Omdömena ska inte vara betygsliknande.
  • En gemensam struktur och nationella kriterier ska tas fram.

En fördel med betyg är att de är en form av strukturerad uppföljning av elevens kunskap i relation till de kunskapsmål som finns. Tyvärr är det ett ganska trubbigt verktyg för uppföljning, helt enkelt för att det inte är det som betygen är designade för. Samtidigt finns det ett behov av uppföljning eftersom så många elever lyckas att gå igenom nästan hela skolan utan att få den hjälp som de behöver. Typexemplet är elever med dyslexi eller andra former av läs eller skrivsvårigheter, där deras problem allt för ofta inte uppmärksammas för än de för första gången får betyg. Jag själv hör till den gruppen.

Därför känns strukturerade och konkreta skriftliga omdömen som ett mycket bra och välkommet förslag. Att redan från första årskurs på ett systematiserat sätt följa upp elever kan minska risken för att elever med behov av extra stöd, inte får den hjälp de behöver.

I huvud taget gillar jag den genomgående tanken att skolan måste anpassas efter elever snarare än eleven efter skolan, och att undervisningen måste bli mer individanpassad. Detta går igen i så väl målsättningen att minska klassernas storlekar, till att ge möjlighet för skolor att arbeta utanför den nationella timplanen, och givetvis tankarna kring skriftliga omdömen.

Nej här måste man säga att de rödgröna levererar, och jag tror att Mona kan känna sig nöjd med denna uppgörelse. Och återigen så levererar de rödgröna förslag för nästa mandatperiod, men vad tänker egentligen alliansen göra? Nåja vi får väll se i augusti eller när det nu var alliansen tänkte pressentera sina förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .