Top

Vem granskar granskarna: svar till Jan Helin

14 oktober 2011 18:41

Igår vid lunch blev jag uppringd av Aftonbladets debattredaktion, de undrade om jag kunde arbeta om och korta ner gårdagens blogginlägg för att publicera det som en debattartikel i tidningen. Resultatet publicerades idag och till detta hade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valt att lägga en personlig replik som svar på min kritik mot Aftonbladet.

Jan Helin svarar: Feltänkt och förutsägbart

Debatten om ett orättfärdigt drev mot Håkan Juholt är lika feltänkt som förutsägbar. Anette Holmqvists avslöjande om Juholts bostadsersättning är mycket relevant journalistik. Orsaken är att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet.

Debatten är feltänkt eftersom den försöker vrida saken till en teknisk fråga om regler.

Den är förutsägbar eftersom den försöker skjuta på budbäraren. Hettan i ”drevet” beror på att det sker mot en klangbotten av tidigare journalistiska granskningar som visat på en vinglig politik i flera viktiga frågor som Libyen, skuggbudgeten och nu senast förslaget om medborgarskap.

Det som nu pågår är journalistik och debatt som det ska fungera.

Som svar på detta kommer här en längre replik från mig till Jan Helin.

Min kritik mot Aftonbladet handlar inte om huruvida Anette Holmqvists avslöjande varit relevant utan om det varit sanningsenligt. Sanningshalten i en artikel må visserligen vara en teknisk fråga men när Aftonbladet sätter rubriker där man anklagar Juholt för att fuska eller bluffa så i stil med artiklarna ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget”, så krävs det självfallet att Aftonbladet har något på fötterna.

När man påstår att ”reglerna är glasklara” så bör man kunna förvänta sig att journalisten som skriver detta faktiskt har läst reglerna för att se om de är glasklara.

Nu visade det sig att reglerna inte var glasklara. Faktum var att de inte ens existerade. Vilket fick åklagaren att lägga ner den förundersökning som inletts mot Juholt. Anklagelserna om att Juholt fuskat eller brutit mot några regler faller därmed på sin egen orimlighet, det går inte att fuska eller bryta mot en regel om dessa regler inte finns. Inte heller går det att påstår att Juholt bluffat när han öppet redovisat att de är två som står på hyreskontraktet.

Att försöka bortförklara dessa flagranta fel med att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet håller inte, eftersom det inte var den artikel som Aftonbladet publicerade, eller den vinkel man valde. Istället har man pratat om bluff och fusk. Rubrikerna hart varit ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget” inget annat. Moral och etik gäller även för journalister.

Jag måste också säga att jag blir väldigt oroad av att inställningen att Aftonbladet och mediakåren bara är budbärare. Det är en ytterst problematisk inställning till den makt man faktiskt har. Den är särskilt oroande när inställning innehas av chefredaktören till Sveriges största tidning.

Aftonbladet förmedlar inte bara passivt nyheter. Man väjer aktiv vilka nyheter man förmedlar. Man väljer hur man förmedlar dem. Och man väljer hur man formulerar dem.

Vad Aftonbladet väljer att presentera och hur Aftonbladet väljer att vinkla en nyhet avgör hur läsarna uppfattar den nyheten. Det påverkar vad som diskuteras vid fikabordet, vilka frågor som känns som aktuella och hur man ser verkligheten. I slutändan påverkar det vilka beslut folk fattar och vilken inställning de har i olika frågor. Med över 2,5 miljoner läsare varje dag betyder det att Aftonbladet i allra högsta grad är en maktfaktor.

Media ser det ofta som sin roll att granska makten. Tyvärr är man oftast väldigt dålig på att granska sig själva eller varandra. Det är sällan en tidning väljer att kritisera eller granska en annan tidnings vinkel eller nyhet. Istället väljer man allt som oftast istället att fortsätta driva den vinkel som andra journalister redan antagit. Ibland, särskilt när man vädrar blod resulterar de i denna sorts obevekliga och skoningslösa mediadrev som nu har riktats mot Håkan Juholt. Om Sveriges största tidning har inställningen att den enbart är budbärare, och om denna inställning delas av övriga aktörer, är denna bristande förmåga att stanna upp och ifrågasätta vinkeln för dagen och varandras rapportering förståligt om än ytterst problematisk.

Om de vars uppgift är att granska inte granskar sig själva vem skall då granska granskarna? Media likt alla andra maktfaktorer behöver granskas, och en debatt som följer av en sådan granskning är inte fel debatt. Men det borde inte vara obetalda bloggare som sköter detta. Granskarna borde kunna granska granskarna.

Storyn om Juholts fusk är en medialögn

13 oktober 2011 02:46

Som socialdemokrat måste jag säga att den gångna veckan varit rätt hemsk. Nyheten om att Juholt skulle ha lurat till sig 160 000 kr i bidrag från riksdagen slog ner som en bomb och under några dagar har jag själv tyckt att det bästa vore om han omedelbart avgick. Men inte så längre. Därför att ju mer man nagelfar den här historien desto mer visar det sig att den inte håller måttet.

Historien om att Juholt skulle lurat till sig bidrag genom att bryta mot riksdagens regler stämmer uppenbarligen inte. Istället visar det sig att Aftonbladet, som ursprungligen släppte nyheten i huvud taget inte gjort någon som helst research i huvud taget. Utan valt att spä på och överdriva en story till den graden att sanningen inte tycks ha något att göra med vad man publicerat.

Faktum är att hela grundtesen som Aftonbladet driver inte stämmer:

 ”Juholt har fått ersättning för hela hyran trots att reglerna är glasklara – riksdagen står bara för hans del.”

Att påstå att reglerna är glasklara är inte tillnärmelsevis sanningsenligt. Faktum är att reglerna över huvudtaget inte nämner något om alls om hur ersättningen för övernattningslägenheter utöver de som tillhör riksdagen. Inte för än i måndags lade riksdagen till ett stycke om detta på sin hemsida. Innan det fanns inget.

I dokumentet som innehåller reglerna för bostadsbidraget, ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”, finns enbart en enda paragraf som berör reglerna för ersättning för lägenheter som inte är de som riksdagen tillhandahåller, och den paragrafen hänvisar bara till lagstiftningen om ersättning till riksdagsledamöter.

”11 § Till ledamöter som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter skall riksdagsförvaltningen tillhandahålla en övernattningsbostad. Med övernattningsbostad avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller motsvarande boende.”

Lagstiftningen är inte mycket klarare den:

 ”4 § Ersättning för logikostnad i Sverige (nattraktamente) betalas med belopp motsvarande visad kostnad upp till ett högsta belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Vid särskild tjänsteförrättning i Sverige mer än 50 km från bostaden betalas dock ersättning för faktisk logikostnad som föranleds av förrättningen.”

Ingens stans nämns något om att en ledamot enbart skall ha halv ersättning om man delar lägenheten med en sambo. För riksdagens egna lägenheter står däremot att riksdagsledamoten skall betala en fjärdedel av hyreskostnaden om någon annan bor i lägenheten. Men detta gäller specifikt de lägenheter som riksdagen tillhandahåller, och därtill är det då en nedsättning med en fjärdedel och inte hälften.

Att Aftonbladet utifrån detta påstår att reglerna är glasklara tyder närmast på att Aftonbladet själva inte i huvudtaget läst reglerna eller försökt efterforska hur de ser ut. Man har enbart byggt detta påstående på vad någon från riksdagsförvaltningen sagt i en intervju och sedan hittat på resten.

Men är det trotts detta inte rimligt att Juholt enbart skall få halv ersättning om han nu delar bostaden med någon annan. Jo givetvis. Och finns det en praxis att enbart betala ut halva ersättningen så bör den givetvis följas, och då kunde man ju tycka att Juholt bara borde begärt halv ersättning. Men faktum är att riksdagens blanketer för ansökan inte ser ut så att man begär en specifik ersättning. Aftonbladet skriver att:

”Ända sedan S-ledaren flyttade i hop med sin sambo 2007 har Juholt sökt, och fått, full ersättning av riksdagen för hyreskostnaderna för parets lägenhet – i dag en fyra i Västertorp i södra Stockholm.”

Detta stämmer inte. Så som blanketten är utformad har Juholt inte ansökt om något specifikt belopp över huvud taget, kolla själv om ni inte tror mig. Det enda han fyllt i är följande:

Min hyra/avgift är för närvarande __________ kr/månad.

Blanketten frågar alltså inte efter vilket belopp man begär ersättning för utan enbart vad man har för hyra/avgift. Därtill så skall detta kunna styrkas med ett hyreskontrakt eller motsvarande enligt blanketten:

Jag bifogar kopia på hyreskontrakt eller motsvarande dokument där hyran/avgiften framgår.

Vad Juholt alltså har gjort är att fylla i blanketten exakt enligt de instruktioner som står på blanketten. Något särskilt belopp har han alltså inte gjort anspråk på. Däremot har han precis som står på blanketten bifogat sin hyresavi där det klart framgår att de är två som står på kontraktet.

Aftonbladet skriver vidare:

”Trots det lämnade Juholt den 13 september in en ansökan om höjd ersättning i samband med en hyreshöjning och utgifter för en parkeringsplats vid bostaden – även denna gång för hela hyreskostnaden.”

Detta är Aftonbladets version av vad som hänt och återigen stämmer den inte. Vad Juholt har gjort är återigen att följa reglerna exakt så som de är skrivna. På blanketten står nämligen följande:

”Om min hyra/avgift ändras förbinder jag mig att omedelbart meddela förändringen skriftligt till enheten ledamotsservice samt bifoga dokument där hyran/avgiften framgår.”

Juholt har alltså återigen gjort exakt det som står skrivet.

Om nu Juholt fyllt i alla papper exakt enligt de instruktioner som står på dem. Och bifogat ett hyreskontrakt där både hans och hans sambos namn står. Är det då inte rimligt att riksdagsförvaltningen som tagit emot detta skall göra bedömningen, utifrån det materialet som skickats in, hur mycket ersättning som han skall få.

Med andra ord är det inte riksdagsförvaltningen som bör ha koll på att han enbart skall ha halv ersättning om det nu finns en underförstådd praxis. De måste ju ha känt till regeln och utifrån de papper han lämnat in, sett att han delade lägenheten med någon.

Och är det inte rimligt att Aftonbladet borde ha kontrollerat sin story innan man drog igång det mediadrev. Och innan man påstod att Juholt fuskade med bidraget.

Av påståendet att Juholt fuskat eller bluffat återstår därmed inte ett skit. Att fylla i en blankett enligt instruktionerna på blanketten är inte att fuska eller att bluffa. Och det går inte att bryta mot en regel som inte finns nedskriven någonstans över huvud taget. Att då hävda att Juholt gjort något moraliskt fel är även det tveksamt trotts allt så fort han hade förstått att han fått för mycket bidrag valde han att betalat tillbaka det, och därtill valde han att ta på sig ansvaret för det missförstånd som skett och be om ursäkt för det.

Det är möjligt att Juholt i slutändan tvingas avgå på grund av detta. Men då beror det på att media förstört hans rykte och inte på att han gjort något moraliskt fel. Och sker det, då har vi ett demokratiskt problem när ett mediadrev utan substans fäller en politiker.

Media:
SVD: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8

Expressen: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12

DN: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8  | 9

SVT: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 

Uppdaterat 20111014:

Åklagaren har beslutat att lägga ner förundersökningen mot Håkan Juholt. Åklagarens kommentar från DN:

Enligt överåklagare Björn Ericson har åklagarmyndigheten beslutat att lägga ned förundersökningen eftersom det saknas reglering för privathyrda lägenheter för riksdagsledamöter.

”För att ett straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas förutsätts att upplysningsskyldigheten tydligt framgår av regelverket eller att det finns en fast och utvecklad praxis som de enskilda ledamöterna informerats om,” skriver han på hemsidan.

I ett uttalande till TT säger Björn Ericson att det inte finns något som reglerar om och hur hyran ska reduceras om man, som Håkan Juholt, är sambo:

– Reglerna är inte tydliga på den punkten. Det är dessutom så pass få som får den här ersättningen så det finns ingen egentlig praxis.

Björn Ericson säger också att beslutet inte var svårt att fatta:

– Nej. När vi väl hade materialet var det inte svårt. Det är rätt tydligt att man inte kan ha ett straffrättsligt ansvar när det är sådana här oklarheter i regelverket, säger Ericson.

Det går inte att gömma sig bakom budgetregler

16 juli 2011 15:01

Att den moderatledda alliansregeringen inte längre har egen majoritet borde inte vara en nyhet, trots det så har den den samlade borgerligheten haft väldigt svårt att acceptera detta faktum. Från att tidigare ha försökt lämpa över ansvaret för att skapa en majoritet för regeringens politik på oppositionen. Har nu alliansregeringen och dess stödtrupper, iför risken att förlora en omröstning om det femte jobbskatteavdraget, bytt strategi. Nu ska man ta skydd bakom budgetreglerna, eller i alla fall sin egen tolkning av budgetreglernas syfte.

Strategibytet är givetvis logiskt. Att övertyga de rödgröna partierna om att deras löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna skulle tolkas som att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister aldrig får lägga ett gemensamt förslag i riksdagen, eftersom risken då finns att Sverigedemokraterna stödjer detta, har inte varit så framgångsrikt.

Nu vill man istället hävda att det skulle vara ett brott mot de ack så heliga budgetreglerna om riksdagen valde att rösta ner det femte jobbskatteavdraget. Senast ut att hävda detta är Carl B Hamilton. Argumentationen, som även förts fram av Fredrik Reinfeldt, bygger på påståendet att syftet med budgetreglerna var att göra det enklare att regera i minoritet. Vilket är något av en vantolkning av budgetreglernas syfte.

Reglerna syfte är att förhindra de kroniska budgetunderskott som ledde fram till krisen under början av 1990-talet. Detta genom att förhindra att tillfälliga majoriteter röstar för större utgifter än statens intäkter kan täcka. Eftersom regler kräver att budgeten tas som ett samlat beslut, vilket gör att oppositionen måste vara eniga om samtliga utgifter för att fälla regeringens budget, blir det också enklare att styra Sverige som minoritetsregering. Men att det blir enklare att regera i minoritet är alltså inte syftet utan ett resultat av reglerna. Syftet är allt jämt att undvika underskott.

Därför är det också svårt att förstå hur ett beslut om att inte sänka skatten kan äventyra budgetreglerna. Att inte sänka skatten, eller att säga nej till utgiftshöjningar leder till stärkta statsfinanser och överskott, inte till underskott. Varken budgetreglernas bokstav eller deras syfte bryts därmed om riksdagen säger nej till det femte jobbkskatteavdraget.

Att regeringen är stressad av att inte längre ha en majoritet är fullt förståeligt. Men det är fortfarande regeringen, och framför allt statsministerns ansvar att säkra en majoritet i riksdagen för sin egen politik. Att försöka övertyga oppositionen om att den inte får bedriva oppositionspolitik, eller att försöka gömma sig bakom egna tolkningar av budgetreglerna, är inte att ta detta ansvar. Istället gäller det att följa Katrine Kielos uppmaning och börja förhandla. Och anser Reinfeldt inte att han klarar av detta med nuvarande regeringsunderlag, finns det två alternativ. Antingen ombildar han regeringen eller så avgår han.

Nej vinst förbättrar inte skolan

15 mars 2011 01:46

Michael Arthursson skriver en debattartikel på DN debatt som avslutas med frågan: ”Frågan som skeptikerna bör ställa sig är om privata högstadieskolor och vårdcentraler generellt uppnår bättre resultat trots eller tack vare möjligheten att gå med vinst.”

Om vi bortser från frågan huruvida de faktiskt uppnår bättre resultat så är svaret tveklöst att de resultat de uppnår, uppnås till trotts att de kan gå med vinst. Jag har förklarat varför tidigare, men eftersom den analytiska förmågan bland de som förordar vinst ibland friskolor tycks vara begränsad så kan vi ta det igen.

Vinstmaximering uppnås inte för en friskola när den försöker konkurera om att vara bäst, eller när den driver på kvalitetsutveckling. Vinstmaximering uppnås när skolan är så dålig som den kan bli och fortfarande får tillräckligt med sökande för att fylla alla klasser.

Förklaringen till detta stavas skolpeng. En friskola får inte mer betalt för bättre kvalité eller för att fler vill välja skolan. En friskola får bara betalt för det antal elever som skolan tar in. För att maximera din skolas inkomster vill du alltså ta in så många elever som du kan få plats med i skolan. För att minimera kostnaderna vill du ha så små lokaler och så få lärare som möjligt.

Maximal vinst görs alltså när du lyckas tränga ihop så många elever som möjligt i en så liten skola som möjligt, med så få lärare som möjligt.

Om vi antar att elever och föräldrar faktiskt försöker välja skolor baserade på hur bra kvalité de tycker att en skola har så får du ett problem om du försöker packa elever som sardiner och har en lärare per var hundrade elev. Detta problem är att ingen kommer välja din skola. Och då får du betala både hyra och lärare utan att få några inkomster.

Alltså måste du ha så bra kvalité att några faktiskt vill välja din skola. Men säg nu att du har så bra kvalité att du har flera sökande för varje plats i din skola. Ja då betyder det egentligen att du är för bra och borde kunna sänka kvalitén och ta ut högre vinst. För genom att göra dig av med några lärare eller genom att öka klasstorleken så gör du högre vinst även om några färre kanske väljer din skola.

Vinsten motiverar alltså inte till förbättring. Istället uppnås vinstmaximering genom att sänka standarden så mycket som möjligt.

Nu är det inte så att alla friskolor på något sätt är dåliga. Tvärt om många är riktigt bra och detta beror på att de flesta som driver friskolor inte i första hand tänker på vinstmaximering utan vill driva en bra skola. Rektorer och lärare som startat sina egna skolor gör det ofta för att de har en idé om en skola som de vill driva och dessa driftiga mänskor är oftast inte villiga att kompromissa om utbildningens kvalité bara för att göra lite större vinst.

Men det är också därför som riskkapitalbolag riskerar att bli ett stort problem. Riskkapitalbolag har nämligen bara en drivkraft, och den drivkraften är vinst. Om vinstmaximering uppnås genom att sänka kvalitén så kan du vara säker på att det är exakt det som dessa bolag kommer att göra.

Jag kan tycka att detta borde vara uppenbart för varje tänkande och analytiskt laggd mänska.

(S)tagnation en valanalys

31 oktober 2010 21:40

Det var ett tag sen jag skrev något på denna blogg. Förklaringen är en kombination av en eftervalströtthet och en återgång till den akademiska världen. I det här fallet att jag börjat mitt examensjobb. Det som får mig tillbaka till tangentbordet, är dels en debattartikel i DN av Timbros nye VD Markus Uvell om borgerlighetens framtid, vilket för egen del får mig att fundera över socialdemokratins framtid. Samt vår öppna kriskommission första rapport, i detta fall om organisation, en fråga som är starkt knuten till partiets problem och tillbakagång.

Detta val var i mångt och mycket ett väldigt opolitiskt val. Det var inte ett val med tydliga politiska eller ideologiska skiljelinjer. I retorik så väl som i den föreslagna politiken tycktes de båda blocken försöka lägga sig så nära varandra som möjligt. Något som enklast illustreras med att socialdemokraternas enskilt största reform var en skattesänkning för pensionärer. Så hur hamna vi här?

Mycket klokt har skrivits av mycket kloka mänskor om varför det gick så käpprätt åt helvete som det faktiskt gick för socialdemokraterna och här är mitt lilla bidrag till detta kollektiva tankearbete.

Som jag ser det är socialdemokraternas grundläggande problem att partiet saknar så väl tydliga visioner lik väl som berättelser om framtiden. Socialdemokraterna har tyvärr i mångt och mycket blivit ett konservativt parti. Inte i ideologin men väl i retorik. Våra historier handlar sällan om framtiden utan istället om dåtiden. Då, när Palme, Erlander eller Branting kämpade för demokrati, rösträtt, löntagarfonder och ATP. Då när folkhemmet byggdes, då när de stora reformerna genomfördes, då, då, då. Men vad om nu? Och än viktigare imorgon?

Detta kan exemplifieras med att vi under de tre senaste valrörelserna, allt för ofta pratade om hur samhället skulle försämras med borgerligt styre, istället för att förklara hur vi vill förbättra det. Att varna för riskerna med borgerligt styre fungerade 2002 men i längden vinns inga val på tidigare meriter.

Det finns en ganska enkel logik till varför det blivit på detta sätt. Vår socialdemokratiska mission har varit att arbeta för en ökad levnadsstandard för arbetarklasen, den klass som vid partiets grundande, och framför allt under partiets storhetstid utgjorde lejonparten av väljarkåren.

Ur det perspektivet har vårt parti lyckats enormt väl. Att Sverige är ett av de läder som har högst levnadsstandard, högst medellivslängd och högst social mobilitet är något som socialdemokratin kan känna en stolthet över, eftersom detta är vad partiet strävat efter och vår politik har fungerat och gett resultat. Samtidigt skapar detta ett problem. I takt med att arbetarna fått det bättre, och i många fall inte längre är arbetare utan tjänstemän. I takt med att fler utbildas och lönerna höjts, så har Socialdemokratins naturliga väljarskara krympt. På grund av att vår politik varit framgångsrik så har den väljarbas som hållit oss vid makten reducerats. Något som märks särskilt i det sjunkande stödet bland LO medlemmar.

I ungefär samma takt som väljarkåren har förändrats, har antalet medlemmar i Socialdemokraterna sjunkit. Vi vill gärna se sig som en folkrörelse men sedan början av 90-talet har antalet medlemmar mer än halverats. För varje medlem som försvunnit har ett perspektiv, ett sätt att se verkligheten också försvunnit. Samtidigt är de som idag är aktiva på ledande poster inom socialdemokratin uppfostrade med de historier och inom den tradition som funnits inom partiet. Genom aktivitet och förtroendeuppdrag med start i ungdomsförbundet har man präglats av normer och idéer som blivit, så att säga, sittande i väggarna. Inte sällan accentueras detta av att man själv vuxit upp med föräldrar, och ibland även far eller morföräldrar, som varit aktiva och kanske till och med arbetat inom partiet. Resultatet är en sorts intellektuell inavel där nytänkandet stagnerat i brist på alternativa perspektiv, där enda alternativet varit att hålla kvar, och föra vidare, de tankar och idéer som redan varit rådande.

Denna stagnation kom till ytan och blev väldigt tydlig efter valförlusten 2006 och under det förnyelsearbetet som följde. Istället för att ge den nyvalda partiledaren det svängrum som behövdes för en omdaning vägrade delar av partiet att ens acceptera den partiledare som valts, vilket gjorde att dessa fraktioner i partiet gjorde mer skada och praktiskt var mer ansvariga för valförlusten än vad våra verkliga politiska motståndare inom det borgerliga blocket kan sägas ha varit.

Förnyelsen blev heller inte den förnyelse den skulle kunnat vara. Framför allt syntes inte förnyelsen för väljarna. För ett parti som vill signalera förnyelse så var det lag, de frontfigurer, som skulle personifiera denna förnyelse väldigt traditionella. Samtliga var gamla trotjänare. Förnyelsen hade inte nått partitoppen. Ett byte av partiledare hade i stort sett inte satt några andra spår än att partiledaren nu var kvinna. En kvinna som även hon inte var någon nyhet. För väljarna syntes ingen förnyelse.

Skall vi socialdemokrater kunna återta makten, och vända partiets opinionsmässiga kräftgång måste vi börja berätta sagan om framtiden. Hur vi vill att morgon dagen skall se ut. Vilka är våra visioner för Sverige? Hur kommer det se ut om fyra, åtta eller tjugo år, om vi får bestämma. Vad är det för långsiktiga mål vi har.

Vi har här en fördel. Om du frågar en socialdemokrat, vilken som helst, varför han eller hon är socialdemokrat så kommer du antagligen få ett engagerat och känslosamt svar, där ord som rättvisa, frihet och jämlikhet kommer att nämnas mer än en gång. Den ideologiska kompassen inom partiet ligger fast och är väldigt stark. Denna ideologiska inställning delas också av väljarna, något som särskilt sjukförsäkringsdebatten visat på.

Tyvärr har denna ideologiska drift under senaste tid mestadels kanaliserat i ett engagemang för olika former av utsatta eller orättvist behandlade grupper så som sjuka, ensamstående, invandrare, HBTQ personer, samt ett besläktat men något mer omfattande engagemang kopplat till feminism. Detta är helt klart behjärtansvärt, och inom dessa områden har också verklig förnyelse skett under flera år. Men att partiledare kallar sig feminister och att vi idag har en enormt mycket mer modern HBT-politik än vi hade i början av 90-talet eller till och med i början av 2000-talet, är inte nog om vi som parti aspirerar på att få mer än 30 % av väljarnas röster. Samma förnyelse måste också ske inom andra områden.

Vi behöver inte byta vår ideologi, men vi måste våga fundera på hur denna ideologiska övertygelse tar sig uttryck i rent konkret politik, och i denna förnyelse får vi inte vara rädda för att föra våra heliga kor till altaret, slakta dem, grilla dem, mala dem och sedan göra hamburgare av dem.

Och för att få in dessa nya tankar behöver vi också få in nya tänkare. En städning högt och lågt i organisationen behöver göras och folk som kanske lite för länge styrt och ställt behöver lämna över till nya förmågor. Nya, inte nödvändigtvis i form av åldersmässigt yngre, utan nyare i form av sitt engagemang i partiet. Personer som kanske har en annan syn på politiken. Organisationsstrukturen i partiet behöver därtill ändras för att det skall vara lättare att få in nytt blod i systemet, för att undvika framtida stagnationer.

Kort och gott, för att gå framåt måste vi öppna upp och vädra ut. Renovera och modernisera. Vi måste kunna svara på frågan om vilket samhälle vi vill ha imorgon och inte bara vilket samhälle vi inte vill ha. För att detta skall kunna ske och bli trovärdigt behöver nya personer och perspektiv beredas plats inom partiet.