Tankar Och Funderingar

Se på V en öppen process behövs

23 januari 2012 17:08

Partiet står i dagsläget utan ledare och därmed behöver en ny utses. Frågan som nu verkställande utskottet brottas med är hur detta bäst görs. Jag har ingen aning om någon ur VU faktiskt läser min blogg men om så är fallet så tänkte jag i alla fall bidra med mina tankar.

Som jag ser det två realistiska alternativ till hur vi kan välja nästa partiledare:

Alternativ ett är att partistyrelsen beslutar att kalla till en extra partikongress för att välja en ny partiledare. En sådan bör i så fall hållas så snart som det är möjligt. Med det menas att partiet bör ha en ny partiledare senast till partiledardebatten i juni, varför en kongress helst inte bör hållas senare än i slutet av maj. Till dess bör partistyrelsen utse någon form av temporär partiledare som inte är intresserad av att ställa upp som kandidat till extrakongressen. Ett alternativ är att exempelvis att låta Carin Jämtin axla rollen som partisekreterare och partiledare fram till kongressen.

Alternativ två är att partiledningen inte kallar till en extrakongress utan låter valet ske i april 2013 på den ordinarie partikongressen. I så fall måste partistyrelsen utse en tillförordnad partiledare som man tror är kapabel att villig att leda partiet även efter kongressen 2013.

Jag vet att exempelvis Ulf Bjereld har föreslagit en kombination av dessa alternativ. Där partiledningen väljer en tillfällig kandidat som inte skall ställa upp som kandidat 2013, personligen tror jag att den lösningen är ytterst olycklig. Vi kan inte ha en partiledare som sitter i över ett år och som uttalat inte kommer att fortsätta efter detta. En sådan partiledare riskerar att bli impotent och spekulationerna om vem som kommer att ta över kommer då att under hela denna tid riskera att överskugga de politiska frågorna vi vill fokusera på.

Ur min synvinkel är det bästa alternativet att partiledningen kallar till extrakongress och ser till att ordna en öppen valprocess fram till detta. Alltså alternativ ett. Jag tror nämligen att det i dagsläget skulle vara svårt för en partiledare att få mandat om denne inte är vald av en partikongress.

En öppen process kan med fördel genomföras med Vänsterpartiets modell som förebild, med offentliga debatter och utfrågningar i partidistrikten. Eller förebild och förebild, jag tycker närmast man kan kopiera modellen rakt av. En sådan modell är enkel att införa och kräver inga stadgeändringar eller motsvarande.

Marta Axner har annars föreslagit en annan modell med medlemsomröstningar där kanadensiska socialdemokraterna är förebilden. Det är utan tvekan en modell som bör funderas på inför framtiden men en sådan modell kräver dels betydligt mer förberedelse och vad värre är troligen stadgeändringar, varför den inte lär kunna användas för än tidigast partikongressen 2017.

Det finns de som menar att en öppen process riskerar att skapa slitningar i partiet. Jag tror faktiskt att den inställningen är helt fel. Visst är det så att det finns slitningar i partiet, det finns olika åsikter och det finns potentiella kandidater som är mer och mindre omtyckte bland olika läger i partiet. Men skillnaderna är i många fall mindre än vad man tror och att låta dessa konflikter ventileras öppet blir en möjlighet att överbrygga dem. Därtill, den som kommer ur processen som vinnare kommer vara den kandidat som faktiskt har störst stöd inom partiet och de som motsätter sig denna kandidat kommer att ha haft alla möjligheter att pressentera sin syn på saken.

Givetvis finns andra skäl till en öppen process. Ska vi hävda att vi är ett modernt parti så måste vi ha en modern process för att välja partiledare. Det är ett skäl. Ett annat är att en öppen process faktiskt innebär att eventuella snedsteg kan komma fram innan personen är val, så som exempelvis Rossana Dinamarcas partiskatt, istället för efter. I slutändan är en öppen process också ett bra sätt att introducera mer okända namn för allmänheten. Ett probleme med Juholt var ju att det var ett namn som få utanför partiet kände till när han tillträdde, även om han var välkänd inom partiet.

Nu vill jag med detta inte säga att en snabbare process där partistyrelsen helt enkelt utser en ny partiledare skulle vara katastrofal. Är man kapabel att hitta någon som alla enhälligt och förbehållslöst är villiga att ställa sig bakom kan även detta fungera. Men med mindre än att Margoth Wahlström bestämmer sig för att återkomma risekrar detta att vara svårt att göra. Det är i alla fall min syn på saken.

Vem granskar granskarna: svar till Jan Helin

14 oktober 2011 18:41

Igår vid lunch blev jag uppringd av Aftonbladets debattredaktion, de undrade om jag kunde arbeta om och korta ner gårdagens blogginlägg för att publicera det som en debattartikel i tidningen. Resultatet publicerades idag och till detta hade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valt att lägga en personlig replik som svar på min kritik mot Aftonbladet.

Jan Helin svarar: Feltänkt och förutsägbart

Debatten om ett orättfärdigt drev mot Håkan Juholt är lika feltänkt som förutsägbar. Anette Holmqvists avslöjande om Juholts bostadsersättning är mycket relevant journalistik. Orsaken är att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet.

Debatten är feltänkt eftersom den försöker vrida saken till en teknisk fråga om regler.

Den är förutsägbar eftersom den försöker skjuta på budbäraren. Hettan i ”drevet” beror på att det sker mot en klangbotten av tidigare journalistiska granskningar som visat på en vinglig politik i flera viktiga frågor som Libyen, skuggbudgeten och nu senast förslaget om medborgarskap.

Det som nu pågår är journalistik och debatt som det ska fungera.

Som svar på detta kommer här en längre replik från mig till Jan Helin.

Min kritik mot Aftonbladet handlar inte om huruvida Anette Holmqvists avslöjande varit relevant utan om det varit sanningsenligt. Sanningshalten i en artikel må visserligen vara en teknisk fråga men när Aftonbladet sätter rubriker där man anklagar Juholt för att fuska eller bluffa så i stil med artiklarna ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget”, så krävs det självfallet att Aftonbladet har något på fötterna.

När man påstår att ”reglerna är glasklara” så bör man kunna förvänta sig att journalisten som skriver detta faktiskt har läst reglerna för att se om de är glasklara.

Nu visade det sig att reglerna inte var glasklara. Faktum var att de inte ens existerade. Vilket fick åklagaren att lägga ner den förundersökning som inletts mot Juholt. Anklagelserna om att Juholt fuskat eller brutit mot några regler faller därmed på sin egen orimlighet, det går inte att fuska eller bryta mot en regel om dessa regler inte finns. Inte heller går det att påstår att Juholt bluffat när han öppet redovisat att de är två som står på hyreskontraktet.

Att försöka bortförklara dessa flagranta fel med att det ytterst är en granskning av en makthavares moral och noggrannhet håller inte, eftersom det inte var den artikel som Aftonbladet publicerade, eller den vinkel man valde. Istället har man pratat om bluff och fusk. Rubrikerna hart varit ”Sanningen om fusket” och ”Bluffade – med bostadsbidraget” inget annat. Moral och etik gäller även för journalister.

Jag måste också säga att jag blir väldigt oroad av att inställningen att Aftonbladet och mediakåren bara är budbärare. Det är en ytterst problematisk inställning till den makt man faktiskt har. Den är särskilt oroande när inställning innehas av chefredaktören till Sveriges största tidning.

Aftonbladet förmedlar inte bara passivt nyheter. Man väjer aktiv vilka nyheter man förmedlar. Man väljer hur man förmedlar dem. Och man väljer hur man formulerar dem.

Vad Aftonbladet väljer att presentera och hur Aftonbladet väljer att vinkla en nyhet avgör hur läsarna uppfattar den nyheten. Det påverkar vad som diskuteras vid fikabordet, vilka frågor som känns som aktuella och hur man ser verkligheten. I slutändan påverkar det vilka beslut folk fattar och vilken inställning de har i olika frågor. Med över 2,5 miljoner läsare varje dag betyder det att Aftonbladet i allra högsta grad är en maktfaktor.

Media ser det ofta som sin roll att granska makten. Tyvärr är man oftast väldigt dålig på att granska sig själva eller varandra. Det är sällan en tidning väljer att kritisera eller granska en annan tidnings vinkel eller nyhet. Istället väljer man allt som oftast istället att fortsätta driva den vinkel som andra journalister redan antagit. Ibland, särskilt när man vädrar blod resulterar de i denna sorts obevekliga och skoningslösa mediadrev som nu har riktats mot Håkan Juholt. Om Sveriges största tidning har inställningen att den enbart är budbärare, och om denna inställning delas av övriga aktörer, är denna bristande förmåga att stanna upp och ifrågasätta vinkeln för dagen och varandras rapportering förståligt om än ytterst problematisk.

Om de vars uppgift är att granska inte granskar sig själva vem skall då granska granskarna? Media likt alla andra maktfaktorer behöver granskas, och en debatt som följer av en sådan granskning är inte fel debatt. Men det borde inte vara obetalda bloggare som sköter detta. Granskarna borde kunna granska granskarna.

Tankar om ett tal

26 mars 2011 16:14

Håkan Juholt har talat och min spontana reaktion var att det var ett ovanligt intressant och njutbart tal. Att behålla åhörarnas interesse när man talar i en helt timme är allt annat än enkelt, men jag fan mig själv lyssna spänt till varje ord från en nyvald partiledare som verkade förvånansvärt avspänd med tanke på omständigheterna. Säga vad man vill men Juholt är en mycket bra talare.  Enligt politikerkollan skall någon ha kallat Juholt för Sveriges nya Obama, en jämförelse som oavsett vad man tycker om Juholts eller Obamas skicklighet för mig känns helt fel. Juholt och Obama har radikalt olika stil på sina tal. Obama intar rollen som predikanten, idolen eller kanske till och med frälsaren, någon som åhöraren kan se upp till och sätta hopp och tilltro till och gör detta med enorm skicklighet. Juholt väljer istället att retoriskt närmast kliva ner från talarstolen och sätta sig bredvid åhöraren, en mycket mer avspänd stil, men en stil han behärskar mycket väl.

Vad gäller innehållet så fastnar jag för följande formulering. Främst för att den tangerar vad jag själv skrivit om.

Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket  varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.

Det här är en utveckling som måste vändas. Men låt oss inte göra nya misstag: Vägen framåt är inte bakåt – att avskaffa rätten att välja skola är inte svaret på problemen.  Det är avarterna vi vill åt – inte det äkta engagemanget hos de elever, föräldrar och lärare som vill ha en viss inriktning på undervisningen.

Men om expansionen av privata skolor leder till segregation – ja, då måste vi agera för att motverka detta. Visar det sig att den kommunala skolan dräneras på resurser på grund av konstruktionen av skolpengen – ja, då måste vi ändra systemen.  Om dagens ordning leder till sämre kunskaper och den sammanhållna skolan hotas –  ja, då måste vi agera

Från höger har man valt att fortsätta med att måla ut Håkan Juholt som vänster och bakåtsträvande. I mina ögon känns det som om citatet ovan delvis vederlägger det påståendet men givetvis är Håkan Juholt och för den delen hela socialdemokratin mer vänster än moderaterna och övriga högerpartier, och det finns ingen som helst önskan att ändra på det faktumet.

Media: DN, Ab, Ab2,  SvD, SvD2, DN,

Kongressen är igång

25 mars 2011 15:17


Så var socialdemokratisk extra kongressen igång. Mikael Damberg och Veronica Palm inledde med att hälsa kongressdeltagarna välkomna med orden:

”Välkommen till Stockholm. Staden som Gud glömde, borgarna ockuperar och partistyrelsen skiter i.”

Mona Sahlin har just stått i talarstolen. Talet lär komma ut på nätet så jag ska inte referera det. Två saker som Mona pekade på kändes dock särskilt intressanta. Båda gällde våra politiska motståndare, och då speciellt den politiska motståndaren med stort M.

Mona noterade att det faktum att moderaterna tvingats till att i kopiera socialdemokraterna egentligen är ett styrkebesked för just socialdemokraterna. Hon ifrågasatte också om moderaterna verkligen innehar problemformuleringsprivilegiet.

Och vist finns det en sanning i att den socialdemokratiska modellen uppenbarligen har ett starkt stöd samtidigt kan man ju inte undgå att se det som ett uppenbart problem för det socialdemokratiska partiet, och ett tydligt tecken på partiets problem, om den socialdemokratisk modellen har ett starkare stöd än partiet. Och en värre om väljarna ser ett annat parti som mer kapabla att företräda denna politik.

Vilsna vänner

24 mars 2011 17:48

Via Anika Högberg hittar jag en debattartikel i SvD av Robert Noord och Magnus Sundberg som menar att Socialdemokraterna bör skifta fokus och sluta uppröras över vinster som välfärdsföretag genererar. En inställning som i mitt tycke bygger på en allt för bristfällig analys.

Jag kan i och för sig hålla med om att problemet inte är att privata företag gör vinst i välfärden. Att aktiebolag gör vinst är inget att uppröras över, själva drivkraften för en marknad är vinstintresset! På den punkten kan jag därmed ge Noord och Sundberg rätt. Men analysen brister i det att den utgår ifrån att företag åstadkomma vinster när de utvecklar verksamhet inom offentligt finansierad välfärd och lyckas förena effektivitet med kvalitet. Det antagandet finns det ingen som helst grund för. Tvärtom är maximeras ofta vinsten när kvalitén sänks. Skolan är ett tydligt exempel på detta, där de företag för att maximera vinsten motiveras att tillhandahålla en så låg kvalité som möjligt, snarare än att bidra till en kvalitetsutveckling.

Problemet är således inte vinst, problemet är att man i utan någon grundläggande analys infört diverse artificiell marknadsmodeller i tron att en marknad, med vinst som drivkraft, per automatik skall leda till större effektivitet och högre kvalité. Något som de båda KTH forskarna Jesper Meijling och Sverker Sörlin tidigare påpekat i en debattartikel i DN.

Om ett företag gör vinst, i en skapad marknad, vars dynamik inte innebär att vinstintresset leder till högre kvalité i verksamheten, kan man givetvis ifrågasätta varför företaget skall få ta ut vinst. Men än mer väsentligt kan man ifrågasätta varför just denna del av välfärden skall hanteras av någon form av marknadslösning.

Frågan om vinstens vara eller icke vara, är med andra ord sekundär till frågan om man i huvudtaget kan, bör eller ska ha en marknadsmodeller för att fördela resurser inom ett givet olika välfärdsområde. Och i de fall man anser att en marknad kan fungera, hur denna marknad i så fall skall vara uppbyggd för att aktörernas vinstintresse skall leda till högre kvalité och effektivitet. Jag skulle önska att Noord och Sundberg som har sin hemvist inom socialdemokratin skulle kunna göra en sådan analys innan man sjöng de privata vinsternas lov.

Läs även Martin Moberg och Olas Tankar på samma tema.