Viktor Tullgren

Vinst i sig är inte skolans problem – incitamenten för att göra vinst är skolans problem

8 juni 2018 09:24

Riksdagens omröstning om reglering för tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet.

Igår röstade en riksdagsmajoritet bestående av M, SD, C, L och KD  emot regeringens förslag att reglera vinst inom socialtjänsten, assistansersättningen och skolan. Att förslaget om vinstreglering inte skulle få stöd i riksdagen var väntat, tyvärr betyder det att problemen som oreglerade vinst skapat inom skolmarkanden fortfarande inte hanterats. Partier som har en stor tilltro till marknaden likt M, C, L och KD, behöver förstå att när kritiker pekar på vinstincitament som en orsak till exempelvis betygsinflation, så beror detta inte på att kritiker menar att markandsmekanismerna inte fungerar som det ska gällande skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas. Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.

När jag diskuterar skolpolitik, och vinstdrivande friskolors, så ses detta från högerhåll oftast som en attack mot valfrihet och marknadsekonomin. Det är inte särskilt ovanligt att kritik mot vinstdrivande friskolor, helt seriöst beskrivs som utslag av kommunism från personer på högersidan. Detta hjälps givetvis inte av att många med åsikter mer till vänster faktiskt har ett rent ideologiskt motstånd mot vinstdrivande välfärdsaktörer.

Det olyckliga med dessa ideologiska ryggmärgsreflexer, både från vänsterhåll och från högerhåll är att de tyvärr förhindrar en mer resonerande diskussion om skolmarknaden, och Sveriges helt unika modell med offentligfinansierade vinstdrivande friskolor.

Problemet med vinstdrivande friskolor är nämligen inte att de vill göra vinst, problemet är att vinstdrift inte leder till att vinstdrivande skolor får ett incitament att förbättra utbildningens kvalité. Detta beror inte på att markandsmekanismerna inte fungerar när det gäller skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas fungera för skolmarknaden. Skolmarknaden är nämligen inte en fri marknad, utan, för att citera Moderata ungdomsförbundets ordförande, Benjamin Dousa, en pseudomarknad.

För en mobiltillverkare på en fri marknad fungerar vinst som en drivkraft för att förbättra kvalitén på mobiler. Om mina mobiler är bättre än konkurrentens så kan jag antingen höja priset och på så sätt öka mina intäkter, eller också så kan jag sälja fler mobiler och på det sättet tjäna mer. Eftersom alla mobilföretag på marknaden har samma intresse av att skapa en bättre mobil än konkurrenterna, driver detta på en ständig förbättring av mobilerna. Den som kan producera den bästa mobilen till den lägsta kostnaden kan göra högst vinst. Den som inte hänger med riskerar att slås ut. Så fungerar däremot inte skolmarknaden.

Ersättningen som en skol får per elev, den så kallade skolpengen, är fast. Hur bra utbildning än är så får inte skolan mer betalt per elev. Förutsatt att fler elever väljer en skola som bedriver bättre utbildning så kan skolor till en viss grad öka antalet elever som skolan tar emot, eftersom efterfrågan på skolans utbildning ökar. Men även här finns en naturlig begräsning i form av lokaler. Till slut är skolan helt enkelt full och det går inte att få plats med fler elever utan kostsam utbyggnad, om utbyggnad på samma plats är möjlig.

Detta gör att det inom skolmarknaden inte finns någon direkt ekonomisk vinning av att vara bäst. För att maximera intäkterna måste en friskola vara så pass bra att tillräckligt många elever söker skolan för att skolan ska fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla, men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma. En dålig skola riskerar att slås ut eftersom eleverna väljer bort skolan, men en medioker skola får inte sämre intäkter än den bästa skolan.

Vill en vinstdrivande skola öka sin vinst så återstår endast att förbättra marginalerna genom att kapa kostnaderna. Eftersom den huvudsakliga kostnaden är personal handlar detta om att minska antalet lärare per elev, skaffa fram billigare lärare, exempelvis genom att ha fler outbildade lärare, och minska övrig kringpersonal så som studie- och yrkesvägledare.

Visserligen riskerar minskad lärartäthet, fler outbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare att göra att skolan upplevs som sämre av elever och föräldrar, men så länge skolan i alla fall är medioker, och lyckas fylla sina klasser, så påverkar det inte skolans intäkter.

Dessutom kan jag som vinstdrivande friskola kompensera den minskade lärartätheten, den ökade andelen outbildade lärare och de minskade antalet studie- och yrkesvägledare genom att erbjuda något annat elever och föräldrar vill ha, något som inte kostar särskilt mycket, eller helst inte kostar något alls, men som ändå gör eleverna och föräldrarna mer nöjda med skolan, så som upplevd stimulans, upplevd studiero eller upplevd trygghet. En annan sak jag kan erbjuda är högre betyg, högre betyg är nämligen gratis.

Ser man till resonemanget ovan säger sunt förnuft alltså att friskolor, vilka ofta är vinstdrivande, borde ha fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Friskolor borde vara generösare i sin betygssättning men borde inte prestera bättre utbildningsresultat. Däremot borde eleverna på friskolor mycket väl kunna påstå att de var mer nöjda med sin skola än elever på kommunala skolor. Allt detta tycks också vara fallet om man ser till de studier och den statistik som finns tillgänglig.

Enligt skolverket hade kommunala grundskolor läsåret 2017 – 2018 i genomsnitt 11,9 elever per lärare, i kommunala gymnasier gick det 11,1 elever per lärare. Fristående grundskolor hade istället 13,3 elever per lärare och fristående gymnasier 14,1 elever per lärare. Av lärarna på kommunala grundskolor har 83,5 en pedagogisk högskoleexamen, på gymnasiet var det 81,3 procent. Bland friskolor var motsvarande siffra endast 69,8 procent i grundskolan och 69,4 på gymnasiet. Fristående gymnasier och högstadier hade ungefär hälften så många studie- och yrkesvägledare per elev som sina kommunala motsvarigheter.

Ser man till skolresultaten tycks friskolor inte prestera bättre undervisning än kommunala skolor. I den internationella Pisa-mätningen är resultaten för friskolor, korrigerad för socioekonomisk bakgrund, inte bättre än kommunala skolors resultat enligt skolverket  [1], OECD säger till och med att resultaten är sämre i friskolor än kommunala skolor [2].

Ser vi till betygssättning har äldre studier visat att friskolor haft en högre grad av betygsinflation än kommunala skolor [3], något som bekräftas även av nyare studier [9]. I en mer aktuell rapport från Skolverket fann man att elever från fristående gymnasier klarar sig sämre på högskolan än elever med motsvarande betyg från kommunala skolor [4]. Man har även funnit att fristående skolor rättar nationella prov mer generöst än kommunala skolor [5].

Till slut tycks det också så att elever på fristående skolor genomgående ger sina skolor högre betyg avseende mjuka faktorer såsom stimulans, studiero, trygghet och övergripande nöjdhet än vad eleverna i kommunala skolor gör [6].

Slutsatsen är att fristående skolor, precis som förväntat, har fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan. Friskolorna presterar inte bättre än kommunala skolor, utan möjligen till och med sämre. De sätter högre betyg för lägre prestation men får bättre betyg av sina egna elever gällande mjuka faktorer så som övergripande nöjdhet.

Att elever är mer nöjda med friskolor är positivt, det övriga är i huvudsak negativt.

Det viktiga förstå är att inget av detta säger att vinstdrivande friskolor i sig själv är fel, vinstdrivande skolor tycks snarare väldigt effektiva på att anpassa sig till de incitament som finns på skolmarknaden, i enlighet med det ersättningssystem som styr skolmarkanden. Vilket är exakt vad man kan förvänta sig av en privat vinstdrivande aktör. Problemet består i incitament som uppstår när man kombinerar vinstdrivande friskolor med det fastprissystem som skolpengen innebär. Vill man angripa detta problem så finns därmed två alternativ, antingen ger man sig på själva vinsten, genom att antingen förbjuda vinstdrivande friskolor eller genom att reglera den vinst de får göra. Detta är också vad partierna på den vänstra planhalvan av svensk politik föreslagit. Eller också ger man sig på själva skolmarknadens utformning genom att avskaffa eller reformera skolpengen och på så sätt hitta en annan mekanism för att ge ekonomisk ersättning till skolorna. Det senare har förespråkats av debattörer på högersidan, så som liberalen Johan Enfeldt, [7], och Mufs ordförande Benjamin Dousa [8].

Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.

[1] ”PISA 2015 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, läsförståelse och matematik”, Skolverket, 2016.

[2] ”Country Note – Results from PISA 2015 Sweden”, OECD, 2016.

[3] C. Wikström och M. Wikström, ”Grade inflation and school competition: an empirical analysis based on the Swedish upper secondary schools”, Economics of Education Review, vol. 24, nr 3, pp. 309-322, 2005.

[4] T. Furusten, L. J. Steen och J. Ekblom, ”Från gymnasieskola till högskola – en registerstudie”, Skolverket, 2018.

[5] B. T. Hinnerich och J. Vlachos, ”Skillnader i resultat mellan gymnasieelever i fristående och kommunala skolora”, IFAU, 2016.

[6] G. Heller-Sahlgren, ”Mer än bara prov – mjuka utfall i kommunala och fristående skolor”, Svenskt Näringsliv, 2017.

[7] J. Enfeldt, ”Dagens Samhälle”, 29 Augusti 2013. [Online]. Available: https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ny-skolpeng-foerhindrar-orimliga-vinstuttag-6072. [Hämtad 20 Maj 2018].

[8] B. Dousa, ”Dagens Nyheter”, 05 Maj 2018. [Online]. Available: https://www.dn.se/debatt/infor-skolpeng-efter-resultat-och-forstatliga-daliga-friskolor/. [Hämtad 20 Maj 2018].

[9] J. Vlachos, ”Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System”, IFN Working Paper nr 1217, 2018.

Lanserar pollofpolls.se

4 oktober 2013 15:47

Eftersom jag under en viss tid lagt upp diverse egenproducerade poll of polls på twitter så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att ha en sida för dessa. Så därför har jag nu lanserat pollofpoll.se. Inte för att världen eller Sverige nödvändigtvis behöver fler poll of polls, utan mest för att det är rätt roligt. Nedan visas för övrigt senaste poll of polls.

poll_of_polls_20131004

 

Se på V en öppen process behövs

23 januari 2012 17:08

Partiet står i dagsläget utan ledare och därmed behöver en ny utses. Frågan som nu verkställande utskottet brottas med är hur detta bäst görs. Jag har ingen aning om någon ur VU faktiskt läser min blogg men om så är fallet så tänkte jag i alla fall bidra med mina tankar.

Som jag ser det två realistiska alternativ till hur vi kan välja nästa partiledare:

Alternativ ett är att partistyrelsen beslutar att kalla till en extra partikongress för att välja en ny partiledare. En sådan bör i så fall hållas så snart som det är möjligt. Med det menas att partiet bör ha en ny partiledare senast till partiledardebatten i juni, varför en kongress helst inte bör hållas senare än i slutet av maj. Till dess bör partistyrelsen utse någon form av temporär partiledare som inte är intresserad av att ställa upp som kandidat till extrakongressen. Ett alternativ är att exempelvis att låta Carin Jämtin axla rollen som partisekreterare och partiledare fram till kongressen.

Alternativ två är att partiledningen inte kallar till en extrakongress utan låter valet ske i april 2013 på den ordinarie partikongressen. I så fall måste partistyrelsen utse en tillförordnad partiledare som man tror är kapabel att villig att leda partiet även efter kongressen 2013.

Jag vet att exempelvis Ulf Bjereld har föreslagit en kombination av dessa alternativ. Där partiledningen väljer en tillfällig kandidat som inte skall ställa upp som kandidat 2013, personligen tror jag att den lösningen är ytterst olycklig. Vi kan inte ha en partiledare som sitter i över ett år och som uttalat inte kommer att fortsätta efter detta. En sådan partiledare riskerar att bli impotent och spekulationerna om vem som kommer att ta över kommer då att under hela denna tid riskera att överskugga de politiska frågorna vi vill fokusera på.

Ur min synvinkel är det bästa alternativet att partiledningen kallar till extrakongress och ser till att ordna en öppen valprocess fram till detta. Alltså alternativ ett. Jag tror nämligen att det i dagsläget skulle vara svårt för en partiledare att få mandat om denne inte är vald av en partikongress.

En öppen process kan med fördel genomföras med Vänsterpartiets modell som förebild, med offentliga debatter och utfrågningar i partidistrikten. Eller förebild och förebild, jag tycker närmast man kan kopiera modellen rakt av. En sådan modell är enkel att införa och kräver inga stadgeändringar eller motsvarande.

Marta Axner har annars föreslagit en annan modell med medlemsomröstningar där kanadensiska socialdemokraterna är förebilden. Det är utan tvekan en modell som bör funderas på inför framtiden men en sådan modell kräver dels betydligt mer förberedelse och vad värre är troligen stadgeändringar, varför den inte lär kunna användas för än tidigast partikongressen 2017.

Det finns de som menar att en öppen process riskerar att skapa slitningar i partiet. Jag tror faktiskt att den inställningen är helt fel. Visst är det så att det finns slitningar i partiet, det finns olika åsikter och det finns potentiella kandidater som är mer och mindre omtyckte bland olika läger i partiet. Men skillnaderna är i många fall mindre än vad man tror och att låta dessa konflikter ventileras öppet blir en möjlighet att överbrygga dem. Därtill, den som kommer ur processen som vinnare kommer vara den kandidat som faktiskt har störst stöd inom partiet och de som motsätter sig denna kandidat kommer att ha haft alla möjligheter att pressentera sin syn på saken.

Givetvis finns andra skäl till en öppen process. Ska vi hävda att vi är ett modernt parti så måste vi ha en modern process för att välja partiledare. Det är ett skäl. Ett annat är att en öppen process faktiskt innebär att eventuella snedsteg kan komma fram innan personen är val, så som exempelvis Rossana Dinamarcas partiskatt, istället för efter. I slutändan är en öppen process också ett bra sätt att introducera mer okända namn för allmänheten. Ett probleme med Juholt var ju att det var ett namn som få utanför partiet kände till när han tillträdde, även om han var välkänd inom partiet.

Nu vill jag med detta inte säga att en snabbare process där partistyrelsen helt enkelt utser en ny partiledare skulle vara katastrofal. Är man kapabel att hitta någon som alla enhälligt och förbehållslöst är villiga att ställa sig bakom kan även detta fungera. Men med mindre än att Margoth Wahlström bestämmer sig för att återkomma risekrar detta att vara svårt att göra. Det är i alla fall min syn på saken.

Expressens @niklassvensson tycker att jag är otrevlig

13 januari 2012 18:05

Expressens Niklas Svensson har blockerat mig på twitter. Orsaken är uppenbarligen att han tyckt att jag och några andra varit otrevliga mot honom. Det offensiva tweetet som i mitt fall förvisad mig från Niklas Svenssons åsyn var följande:

Nu står det så klart Niklas Svensson fritt att som privatperson blocka vem han vill. Men eftersom Niklas Svensson även råkar vara en av Sveriges tyngre journalister och därmed är en makthavare, den 91:a tyngste makthavaren enligt tidningen fokus, så finns det så klart även skäl att granska hans agerande. Uppenbarligen var det granskandet och kritiserandet som Niklas Svensson såg som otrevligt.

I det här fallet ansåg Niklas Svensson att jag var otrevlig eftersom jag i princip kritiserade det oseriöst att påstå att de som väljer att svara på en enkät per automatik är representativa även för de som inte väljer att svara på enkäten. Särskilt i de fallen då de som väljer att svara på en enkät är väldigt få i jämförelse med de som fått enkäten.

Men låt oss ta detta från början om det är någon som missat historien.

Granskningen och kritiken i det här fallet rör den enkät som Niklas Svenssons sände ut till förtroendevalda socialdemokrater. En enkät som Peter Högberg reagerade på och som sedan rapporterades om av mediebruset.se.

En del av kritiken gick i stort ut på att enkäten var undermålig och att framför allt första frågan var vinklad på ett sådant sätt att den var omöjlig att besvara utan att den tillfrågad indirekt krävde Håkan Juholts avgång.

Enkätens första fråga:

1. I Demoskops mätning som redovisas i Expressen i dag får Socialdemokraterna 23,9 procent – var går din gräns för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare?

  • Under 30 procent
  • Under 25 procent
  • Under 20 procent

Detta innebär exempelvis att om man som tillfrågad har den fullt rimliga åsikten att opinionsmätningar inte påverkar det egna förtroendet för partiledaren, i alla fall inte till den grad att man kräver partiledarens avgång, så har man i Niklas Svenssons undersökning inget svarsalternativ att välja. Något som gör att man inte kan svara på enkäten.

Den andra delen av kritiken rörde hur Niklas Svensson sedan hanterade det resultat han fick in. Dels var kritiken att han i huvud taget valde att publicera statistik från en så undermålig undersökning. Dels rörde kritiken att han vägrade redovisa hur många som faktiskt blivit tillfrågade.

Niklas Svensson sammanfattade resultatet med att:

”Varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad.”

För att Niklas Svensson ärligt skall kunna hävda detta med måste han anse att svaren på hans enkät är representativt för gruppen S-politiker. Och det finns goda skäl att tro att så inte är fallet.

Niklas Svenssons bygger i detta fall sin slutsats på att av de 558 som valt att svara på enkäten är det 24 procent som svarat att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare går vid 30 procent och 23 procent anger att den vid 25 procent. Eftersom opinionsstödet i Demoskop var 23,9 procent betyder det alltså att 47 procent av de som svarat på undersökningen anser att gränsen är passerad.

Men för att detta resultat skall kunna översättas till att varannan S-politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt bör bytas ut redan är passerad, så måste dessa 558 personer som valt att svara på enkäten vara representativa för hela gruppen S-politiker. För att avgöra om så är fallet så blir det plötsligt väldigt intressant att veta hur många S-politiker som Niklas Svensson faktiskt tillfrågat och därmed hur många som valt att inte besvara enkäten i huvud taget.

Om Niklas Svensson sänt sin enkät till 600 slumpvis valda S-politiker så skulle det betyda att med 558 som valt att svara har enkäten ett frånfall på ungefär 7 % och därmed kan dessa 558 som valt att svara med god grund anses vara representativa för gruppen S-politiker. Om Niklas Svensson däremot valt att skicka sin enkät till samtliga 5320 S-politiker som sitter i kommun, landsting, eller riksdag, så har han ett frånfall på 89,5 procent och i så fall kan han inte på något sätt hävda att de som svarat är representativa för hela gruppen S-politiker.

Detta faktum gäller särskilt eftersom många som väljer att inte svara kan ha gjort detta just på grund av att frågorna inte hade något svar som de ansåg sig kunna välja.

Mitt tweet som Niklas Svensson uppenbarligen såg som så otrevligt att han blockade mig gällde just denna hantering av resultaten.

Eftersom Niklas Svensson vägrar säga hur många som tillfrågats i hans enkät går det inte att säga hur representativt svaren är. Är det så att han faktiskt skickat ut enkäten till alla 5320 folkvalda S-politiker så finns bara två alternativ. Antingen är Niklas Svensson inte kompetent nog att förstå att med bara 558 svar kan han inte dra de slutsatser han dragit, eller också förstår han det och i så fall är han medvetet oärlig när han skriver som han gör.

Det finns i detta fall goda skäl till att anta att Niklas Svensson antagligen skickat ut enkäten till samtliga 5320 folkvalda S-politiker, detta beror på att det är exakt det han gjort med tidigare enkäter.

I juni 2009 uppmärksammade jag att Niklas Svensson skickat ut en enkät till 6500 förtroendevalda S-politiker, av dessa valde ungefär 1500 att besvara enkäten och av dessa angav 375 att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin. Detta rapporterade då Niklas Svensson på politikerbloggen.se som att:

”Var fjärde förtroendevald socialdemokrat i landet har lågt eller mycket lågt förtroende för sin partiledare Mona Sahlin.”

Sanningen var att enbart 6% av förtroendevald socialdemokrat i landet svarade att de hade lågt förtroende för Mona Sahlin, en överväldigande majoritet valde däremot att inte besvara enkäten.

I expressen valde man felaktigt att beskriva detta som att:

”Av 1500 tillfrågade har var fjärde lågt eller mycket lågt förtroende för henne, och var tredje uppger att förtroendet minskat efter det dåliga valresultatet.”

En kan tyckas något oärlig beskrivning eftersom det inte var 1500 som tillfrågats utan 1500 som svarat utav 6500 tillfrågade.

Jag har på den här bloggen otaliga gånger kritiserat felaktigt användande av statistik eller oseriös media rapportering av densamma, oberoende av om den drabbade varit höger eller vänster. Och eftersom detta var ett ovanligt flagranta exempel på oseriöst hanterande av statistik skrev jag om det. Inlägget kan läsas här.

När nu Niklas Svensson återigen kritiserades för sin hantering av enkäter och statistik skrev jag ett litet tweet för att påpeka att detta inte var första gången och hänvisade till det över två år gamla inlägget.

Uppenbarligen ansåg Niklas Svensson detta vara ett så otrevligt av mig att han kände sig tvingad att blocka mig.

För att vara en person som spenderar sin tid med att kritiskt granska makthavare tycks Niklas Svensson, så som varande en makthavare, ha ovanligt svårt för att granskas själv.

Ville Aftonbladeta avsätta Juholt?

17 oktober 2011 13:18

När juholtdrevet nu börjat ebba ut, Håkan Juholt bestämt sig för att ge sig ut på turné, och vi i efterdyningarna fått en diskussion om själva rapportering känns denna intervju med Aftonbladets chefredaktör, Jan Hellin, gjord av radioprogrammet Medierna som väldigt intressant. Journalisten från Medierna lyckas överhöra en konversation där en reporter från Aftonbladet berättar för Jan Helin att man hoppas att Håkan Juholt skall avgå under dagen, en förhoppning som Jan Helin tycks dela.

När journalisten konfronterar Jan Helin med detta följer ett plågsamt försök från Jan Helin att slingra sig ur. Intervjun ligger nu ute på youtube och nedan finns även en transkription av själva intervjun.

 

Transkription från Medierna 2011-10-15
”Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja.
Jan Helin: Okej, och då vill du veta… Nu står vi alla och hoppas på att Håkan Juholt ska avgå, så är det…
Reporter: Ja…
Jan Helin: Så är det inte. Det där är väl… Du överhörde väl en jargong, ett sätt man pratar på. Men det är väl klart en journalist hoppas alltid att en nyhet ska hända. I den meningen… Eh…
Reporter: Men han kunde ha sagt ”Förhoppningsvis avgår inte Håkan Juholt idag” – det är också en nyhetshändelse
Jan Helin: Ja, det är väl en typ av icke-nyhetshändelse. Men jag tror att… att anklaga en journalist för att hoppas på att nyheter ska hända är lite som att anklaga vatten för att vara vått. Eh…
Reporter: Men är det inte lite symptomatiskt ändå att samtalet mellan en chefredaktör och en kollega att… ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Det tror jag ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer… Eh… Men…
Reporter: Hoppas du att Håkan Juholt avgår?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen…
Reporter: För nyhetens skull så att säga?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen förhoppning om det, alltså därför håller jag mig agnostisk, det kan bli så eller inte bli så. Men det är klart vi har ett… Om han avgår har vi ett skarpt nyhetsläge, så är det.”