Viktor Tullgren

Schlingmans bruna retorik

Per Schlingman publicerar på Newsmill en artikel som i skulle kunna sammanfattas med att Mona Sahlin som oppositionsledare inte skall opponera sig så mycket. Ur den synvinkeln är artikeln till synes helt utan någon som helst poäng, men tydligt mellan raderna syns ett annat budskap. Hela artikeln är helt enkelt ett utslag av negative campaigning riktad mot Mona Sahlin och dränkt i brun retorik

Uppmaningen i artikeln, att Mona Sahlin skall sluta svartmåla Sverige, spelar på en retorik som vanligen hörs bland högerextrema grupper. Mona Sahlin kallas inom dessa grupper regelbundet för Mona Muslim och anses vara en sverige-fientlig muslim-kramare. Att Schlingmann skulle vara omedveten om detta är knappast troligt, så okunnig skulle aldrig en partisekreterare kunna vara utan att passera gränsen för inkompetens. Nej Schlingman vet vad som sägs om Mona ute på den yttersta högerkanten och de är dessa strömningar han spelar på. Han är till och med till och med övertydligt:

”Istället för att osakligt svartmåla Sverige både hemma och utomlands /…/”

Svartmåla Sverige, svartmåla Sveriges utveckling, tala dystert om utvecklingen i Sverige, allt förmedlar samma bild. Som negative campaigning, är det här grovt men ändå med en viss finnes eftersom Schlingmann aldrig öppet säger det han så väldigt klart insinuerar. Det är sorgligt att Moderaterna skall sänka sig till denna nivå i debatten, men jag är inte förvånad över att de känner sig tvingade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Om utdöda djur och överdrivna rykten om partiers död

ledarplats i SvD för Per Gudmundsson ett resonemang om socialdemokratins förestående kollaps baserad på historiska valresultat. Grund tanken i Gudmundssons resonemang tycks vara att eftersom  socialdemokraterna har tappat ungefär var tredje väljare sedan rekordvalen 1940 och 1968 så är partiet och ideologin idag på väg att dö ut. Johan Westerholm har skrivit ett intressant svar på detta. Själv noterar jag roat att med Gudmundssons resonemang måste vi då dra slutsatsen att centern och folkpartiet redan är lika utdöda som dronten och den geocentriska världsbilden. Folkpartiet var med ett stöd av ungefär var fjärde väljarna det dominerande borgerliga partiet under början av efterkrigstiden, centerpartiet hade motsvarande stöd under 70-talet. Idag har partiernas stöd krympt till ungefär en fjärdedel respektive en femtedel av sina tidigare toppresultat.

Inte heller moderaterna eller kristdemokraterna mår riktigt bra. Kristdemokraterna har visserligen aldrig varit särskilt stora men har ändå tappat två tredjedelar av väljarna sedan toppresultatet 1998. Moderaterna åh sin sida tycks aldrig riktigt ha repat sig sedan man misslyckades med att stoppa införandet av allmän rösträtt. Jag undrar lita vad för analys Gudmundsson gör av det faktum att sedan införandet av allmän rösträtt har moderaterna tappat ungefär lika många väljare (eller nå röster) som socialdemokratin gjort sedan sitt toppresultat från början av andra världskriget.

Jag tror att det säger mer om kraften i det socialdemokratiska budskapet, att trotts socialdemokratins ”låga” stöd, så är man fortfarande, även i de mest pessimistiska opinionsundersökningarna, större än något annat parti någonsin varit sedan införandet av den allmänna rösträtten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

Ekonomiska intressen får moderatarna att inte redovisa ekonomiska intressen?

Den moderata justitieminister Beatrice Ask har nu satt ner foten och förklarat att svenska partier inte kommer att tvingas redovisa större privata donationer. Detta trotts att Sverige är ett av de få länder som inte har regler för redovisning av privata bidragsgivare, något som Europarådets enhet för korruption kritiserat Sverige för. Men eftersom Moderaterna och kristdemokraterna är emot en sådan redovisning så har nu regeringen sagt nej.

Att just moderaterna är emot en sådan redovisning är egentligen något underligt. Moderaterna är ett marknadsliberalt parti, och som sådant har man en stor tro till ekonomiska incitaments förmåga att styra tillgång och efterfrågan. Därför är det väldigt svårt för mig att förstå varför just moderaterna är emot att partier skall redovisa större privata donationer. Det borde vara ganska uppenbart, särskilt för någon som tror på marknadens makt, att större bidragsgivare kan antas ha en större förmåga än andra att påverka ett partis ställningstagande. Men detta är inte egentligen ett problem så länge vi väljare har en möjlighet att få reda på vilka dessa bidragsgivare är och därmed räkna ut vilka bevekelsegrunder de kan tänkas ha. Men om bidragsgivarna är hemliga så finns det alltså potentiella maktfaktorer som jag som väljare inte känner till.

Om jag ser till mitt eget parti socialdemokraterna så får detta stora bidrag från diverse fackliga organisationer, samt andra organisationer som traditionellt varit knutna till arbetarrörelsen. I redovisningen för 2008 så står redovisas allt ifrån kommunalarbetarförbundets bidrag på 3 179 300 kr till det det mer modesta bidrag av 300 kr från Fonus. Nu är det kanske ingen nyhet att facken och arbetarrörelsen har ett starkt inflytande över socialdemokratin, trott allt det var ju fackföreningsrörelsen som grundade socialdemokratin för över 120 år sedan. Men det är möjligt att följa pengarna och därmed se vilka som ger pengar, och vem vet kanske ligger det något skumt bakom svenska kyrkan i bros bidrag på 1000 kr?

Från moderaternas sida hänvisar man till valhemligheten som skäl till varför större privata bidrag inte skall redovisas, men det känns som en väldigt ihålig argumentation. Valhemligheten innebär ju att du som medborgare skall ha rätt att inte berätta vilket parti du har röstat. Därför går det att föra två teoretiska resonemang. Dels finns det inget som säger att du behöver rösta på ett parti som du skänker pengar till. Det är trotts allt möjligt att ge ekonomiskt bidrag till flera partier men enbart möjligt att rösta på ett. Men än viktigare, du har alltid ett val att inte skänka så mycket pengar att dit namn som bidragsgivare behöver redovisas. Om bidrag över 20 000 kr redovisas så kan du skänka 19 999 och därmed vara på den säkra sidan. Valhemligheten som sådan är alltså inte hotad däremot är nog moderata ekonomiska intressen hotade.

Nej förklaringen till varför just moderaterna är emot redovisning av större privata ekonomiska bidrag beror nog snarare på det faktum att partiet faktiskt har stora privata bidragsgivare. Bidragsgivare som sedan 2000 givit mer än 80 miljoner i bidrag. Bidragsgivare som helst inte vill få sitt namn redovisade och som därför skulle minska sina bidrag, så att dessa hamnade under gränsen för redovisning, ifall partierna skulle bli tvingade att redovisa större bidragsgivare. Skulle moderaterna tvingas redovisa större privata bidragsgivare så är risken stor att moderaterna skulle få mindre pengar. Vi kan anta att moderaterna är påverkade av sina ekonomiska intressen när man tar ställning emot en redovisning av större privata bidrag.Vi kan göra detta antagande eftersom vi kan anta hur dessa bidragsgivare kan tänka utan att för den skulle veta vilka de är. Och om moderaterna kan antas vara påverkade av sina bidragsgivares intressen i denna fråga är det allt annat än omöjligt att de skulle kunna vara påverkade i sitt ställningstagande i andra frågor. Men eftersom du och jag inte vet vilka dessa bidragsgivare är kan vi inte bilda oss en uppfattning om varför dessa personer stödjer moderaterna och i vilka åsikter de kan tänkas påverka moderata ställningstaganden.

Och då är vi tillbaka till det ursprungliga skälet till varför de politiska partierna borde redovisa större privata bidragsgivare och andra större bidragsgivare. Det handlar helt enkelt om att du och jag som väljare bör ha rätt att veta vilka intressen som kan antas ha inflytande över våra politikers ställningstagande.

Läs även Peter Andersson om moderaternas brist på öppenhet. Dessutom så tycker jag att Martin Mobergs fortsättning på frågan om varför de rödgröna vinner valet är väl värd att läsa. Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

SvD mobiliserar för angrepp på Sahlin

Peter Andersson undrar i ett inlägg på sin blogg utifall han ser spöken på ljusan dag eller om, SvD redan nu planerar att rapportera alla förändringar av partistyrelsens förslag som socialdemokratiska partikongressen beslutar om så som misslyckanden för Mona och ett underkände av henne som ledare. Anledning till denna frågeställning är SvD:s ledare där de bland annat skriver att:

”Kongressen blir således inte bara ett mått på Mona Sahlins popularitet i den egna rörelsen eller en kraftsamling inför den stundande valrörelsen, utan fastställer också vilket mandat Sahlin har att förnya Socialdemokraterna. Om kongressen sluter upp som en man bakom rådslagens föreslagna politiska riktlinjer och stödjer partistyrelsens rekommendationer fullt ut, så har Sahlin partiets fulla förtroende. Hon kan då styra efter eget huvud.”

Men eftersom att  det skulle vara mycket ovanligt av en socialdemokratisk partikongress att helt okritiskt och helt utan några förändringar godta partistyrelsens förslag rakt av ställer sig Peter Andersson frågan:

Är SvD så ”planerande” att man faktiskt med dagens inlägg tänker lägga grund redan nu för en Sahlin-kritisk rapportering”

Själv tror jag att Peter Andersson är på helt rätt spår. Svenska Dagbladets ledarsida kommer med all sannolikhet att just försöka måla upp alla förändringar av partistyrelsens förslag så som personliga misslyckanden för Mona Sahlin. Tidigare angrepp mot Mona Sahlin har nämligen gått ut på att hon är en svag ledare med dåligt stöd bland det egna. Att utmåla resultatet av jobbkongressen som ett misslyckande för henne som ledare är alltså bara en naturlig fortsättning av samma strategi.

Det är egentligen en mycket smart strategi. För som sagt det skulle vara mycket ovanligt, för att inte säga helt osannolikt att samtliga partistyrelsens förslag går igenom helt oförändrad. Trotts allt för som Ibrahim Baylan säger i aftonbladet:

”/…/ jag skulle se det som ett väldigt stort fattigdomsbevis om vi hade en kongress med 350 ombud som alla tyckte att partiledningen och partistyrelsen gjort allt perfekt.”

Även Monica Green och andra bloggare skriver intressant om  , och .

Per Gudmundson har fel, S sammarbeter inte med SD

Per Gudmundson skriver idag i SVD:s ledare en artikel där han medvetet oärligt försöker antyda ett samarbete mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Argumentationen går ut på att först ta upp ett enskilt exempel från Trelleborg, där socialdemokraterna valde att rösta nej till avgifter för skolmaten något som även sverigedemokraterna valde att rösta nej till. Därefter försöker Per Gudmundson helt felaktigt påstå att Socialdemokraterna måste samarbeta med Sverigedemokraterna för att fälla regeringen efter valet.

Att Sverigedemokraterna i Trelleborg väljer att rösta på samma sätt som Socialdemokraterna är inte liktydigt med att Socialdemokraterna samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är nämligen inte möjligt för Socialdemokraterna att förbjuda Sverigedemokraterna att stödja socialdemokratiska förslag. Det Per Gudmundson tycks föreslå är att Socialdemokraterna skall rösta emot sin egen uppfattning, eller lägga ner sin röst bara för att Sverigedemokraterna riskerar att rösta på samma sätt, för att om Sverigedemokraterna faktiskt röstar som Socialdemokraterna ja då har Socialdemokraterna samarbetat med Sverigedemokraterna. Logiken är helt befängd, något som Per Gudmundson antagligen är helt medveten om.

Per Gudmundson har däremot rätt i att det krävs att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar för en misstroende förklaring för att regeringen skall avsätta. Det krävs med andra ord vad man byråkratiskt kallar absolut majoritet för att fälla regeringen, till skillnad från andra beslut där det förslag som får flest röster vinner, så kallad enkel majoritet.

Men Per Gudmundson har fel om han tror att detta betyder att Reinfeldt kommer att kunna sitta kvar som statsminister, trotts allt bara för att en regering sitter kvar betyder det inte att den kan regera. För att kunna driva igenom ett förslag i riskdagen måste regeringen nämligen kunna se till att det är fler riksdagsledamöter som stödjer de egna förlaget än som stödjer något av oppositionens förslag. Och här uppstår problemet för Reinfeldt. Det finns nämligen ett beslut i riksdagen som en regering måste kunna få igenom och det är den egna budgetpropositionen.

Två tänkbara situationer kan uppstå om Sverigedemokrater blir vågmästare, och de rödgröna fortsätter att hålla ihop och kan pressentera ett gemensamt budgetförslag.

Om alliansen efter valet fått fler mandat än de rödgröna så kommer regeringens budget gå igenom förutsatt att Sverigedemokraterna inte aktivt väljer att rösta för det rödgröna förslaget (det vill säga om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster eller röstar med regeringen).

Om resultatet istället blir som de senaste opinionsmätningarna antyder och de rödgröna får fler mandat i riksdagen än alliansen. Ja då måste Reinfeldt se till att Sverigedemokraterna röstar för regeringens budget för annars kommer Reinfeldt att som statsminister tvingas genomföra en rödgrön ekonomisk politik.

Skulle Reinfeldt hamna i en sådan situation, att han som moderat statsminister måste genomföra en rödgrön budget, så kommer han självklart att avgå. Faktum är dock att han med all sannolikhet kommer att avgå redan innan detta om han inser att han inte kommer kunna driva igenom sin egen budget.

Allt det här betyder att frågan om misstroendeförklaring inte ens behövs väckas för att regeringen skall avgå. Reinfeldt kommer avgå om han inte kan säkerställa att hans politik har stöd av riksdagen. De rödgröna kan trotts detta välja att väcka frågan om en misstroendeförklaring av regering för att markera att de inte tror på regeringens förmåga att regera Sverige, sen är det upp till Sverigedemokraterna att själva bestämma hur de vill ställa sig. Skulle de också välja att rösta för en misstroendeförklaring så är detta inte samma sak som att de rödgröna har samarbetat med Sverigedemokraterna, utan det betyder bara att riksdagen inte ser att regeringen har stöd för att fortsätta regera.

Att regeringen Reinfeldt inte kan sitta kvar om den inte kan få igenom sin egen budget vet självklart Per Gudmundson. Att oppositionen kan väcka frågan om en misstroendeförklaring, utan att i huvudtaget diskuterat med Sverigedemokraterna vet också Per Gudmundson. Trotts detta väljer Per Gudmundson att medvetet vara oärlig i sin artikel eftersom det är enda sättet att kunna bedriva sin borgerliga propaganda, och kunna misstänkliggöra Socialdemokraterna.

Läs även min analys om vad som händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare samt andra bloggares åsikter om , , , , och