Internationellt

Att mingla med diktaturer

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_NXAwxdUEec]

Ovanstående är en film producerad av Alliansfritt Sverige, med anledning av avslöjandet igår om att Sveriges regeringen, med moderata handelsministern Eva  Björling i spetsen hjälper till att sälja övervakningssystem till Libyen för att dessa skall kunna jaga flyktingar som tar sig över medelhavet.

Vad som upprör mig är inte att man handlar med Libyen. Att Sverige säljer betong, mobiltelefonsystem, eller hjälper till att starta upp banksystem är inte ett problem. Snarare är det nog på lång sikt bara positivt. På bloggen Apelsineld har Ola Berg skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet.

Nej vad som upprör mig är att Sverige säljer ett system med det uttalade syftet att hjälpa en diktatur att kränka de mänskliga rättigheterna. För det är just det som är argumentet som statliga rymdbolaget för fram som skäl till att Libyen skall köpa detta övervakningssystem.

Att Sverige har strikta regler för att reglera till vem och vad vi säljer vapensystem är just för att Sverige inte skall stödja regimer att bryta mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. För i de fall när svenska vapen används för att begå moraliskt tvivelaktiga handlingar så svärtar det av sig på Sverige. Nu händer det förstås att vi ändå händer det förstås att affärer genomförs som är moraliskt tvivelaktiga, så som att sälja stridsflygplan till Thailand precis efter en militärkupp. Men inte ens när vi säljer vapensystem till tvivelaktiga regimer så gör vi det med det uttalade syftet att hjälpa dem att kränka mänskliga rättigheter!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och

Sverige säljer vadå till vem?

[vodpod id=Video.2982910&w=425&h=350&fv=]

Sverige säljer vadå till vem? Det var exakt min tanke när jag fick höra nyheten i SVT att Sverige säljer havsövervakningssystem till Libyen, vars uttalad syfte i detta fall är att spåra flyktingar på väg från Libyen, och att detta sker med handelsministerns goda minne och välsignelse. Jag är inte säker på om jag riktigt har hunnit smälta det här än. Det är så urbota korkat att det närmar sig gränsen för .

Bakgrunden för den som missat det hela är att Italien har ett avtal med diktaturen Libyen, som går ut på att flyktingar på väg från Libyen till Italien skall fiskas upp på havet och tas tillbaka till Libyen för att där låsas in på obestämd tid. För denna tjänst betalar Italien pengar till Libyen. Sveriges officiella inställning är att vi är emot detta avtal. Till saken hör också att Libyen inte har ratificerat flyktingkonventionen och därför behandlar flyktingarna på ett rent ut sagt vidrigt sätt, för den som vill läsa mer rekommenderar jag Alliansfritt Sveriges inlägg.

Min fråga är hur kan handelsminister Ewa Björling (m) försvara det här? Hur kan regeringen försvara det här? Vad anser statsministern om det här? Har han förtroende för sin handelsminister och delar han hennes inställning i att det är rätt att sälja system för att övervaka flyktingar till Libyen?

Jag kan förstå att inte rymdbolagets chef, det statliga företag som producerar systemet, är insatt i den politiska situationen i Nordafrika. Jag kan förstå att han är omedveten om det avtal som finns mellan Libyen och Italien och vilka konsekvenser detta får för flyktingarna. Trotts allt det är inte riktigt hans uppgift även om man kan tycka det är naivt.

Däremot kan jag inte för mitt liv förstå hur Sveriges handelsminister kan försvara det här dumheterna! Som minister, där till på utrikesdepartementet så borde hon vara väl informerad om vad för land Libyen är och hur de behandlar flyktingar. Och med tanke på intervjun i Aktuellt så är hon insatt men anser på något helt ologiskt sätt att det ska främja kampen för mänskliga rättigheter. Helt ärligt var hennes förklaring inte riktigt logisk så jag är inte säker på om hon själv ens förstår vad hon menade.

Jag skulle gärna vilja ha någon sorts förklaring över varför Sverige behöver sälja dessa system till just Libyen. Jag skulle bli väldigt glad om denna förklaring kom från någon i regeringen, och eftersom att handelsministern uppenbarligen inte klarar av att formulera denna förklaring så får väll någon annan av ministrarna göra det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och

Apropå Obamas nobelpris

Med anledning av att den fria världens ledare varit i Oslo och tagit emot Nobels fredspris, tyckte jag en liten ”hyllning” var på sin plats.

[vodpod id=Groupvideo.4170895&w=425&h=350&fv=scaleMode%3DshowAll%26quality%3Dhigh%26allowFullScreen%3Dtrue%26templateID%3D203286%26service%3Dsendables.jibjab.com%26partnerID%3DJibJab%26]

more about ”Barack Obamaman”, posted with vodpod

(S)triden om Afghanistan en rapport

Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.

I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.

I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.

Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.

Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.

Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.

Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:

”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”

En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Låt långivarna skylla sig själva

Idag rapporterar SVD om de skulder som fattiga länder tvingas betala för sina tidigare diktatorers lyxliv. Länder så som Kongo-Kinshasa som varje år betala av 300 miljoner dollar av den skuld deras tidigare diktator Mobutu försatt landet i. Detta ska jämföras med landets budgetinkomster på ca 700 miljoner dollar (ca 0.28% av svenska statens inkomster).

Jag kan ärligt talat inte förstå varför långivare, varken det är stora banker, I-länder eller IMF skall kunna kräva tillbaka pengar av ett folk för ett lån som de gett till folkets förtryckare.

Lånar man ut pengar till en diktator ja då är det till denna diktator man lånat ut pengarna. Inte till folket som bor i landet. De var inte medborgarna som tog lånet och så varför ska de behöva betala tillbaka det?

Om detta betyder att vissa banker eller I-länder gjort en dålig affär när de lånat ut pengar till diktatorer som Mobutu så är väll det sorgligt för dem. Men det borde vara den risk de tog när de lånade ut pengarna. Lyckas inte diktatorn betala tillbaka under sin tid vid makten, well tuff luck…

Tyvärr är det ju inte så det fungerar. De rika I-länderna och de stora bankerna vill ha sina pengar och då intar man inte en högre moralisk position än att man suger ut redan fattig befolkning. På så sätt fortsätter man den tidigare diktatorns förtryck.

Vist känns det bra att bo i ett I-land.