I våras kritiserades regeringen hårt för sin passiva krispolitik. Oppositionen, facken, Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Landsting, Konjunktur Institutet och Finanspolitiska rådet, var samtliga av meningen att regeringen behövde satsa mycket mer kraftigt för att stimulera ekonomin. Då viftade Anders Borg och regeringen bort kritiken och kallade allt krav på satsningar för oansvarigt istället försökte man i en debattartikel förpacka kostnadsökningar, för bland annat a-kassan, som en arbetsmarknadspolitisk satsning.
Nu inför höstbudgeten ansåg sig plötsligt ha både råd och behov av massiva satsningar, man ansåg även att detta var ansvarsfullt, framför allt ser regeringen det som mycket klokt att låna ett antal miljarder de närmaste åren för att sänka skatten. Att det bästa botemedlet mot vad vi alla hoppas är en tillfällig lågkonjunktur är permanenta skattesänkningar finansierade med hjälp av lån är onekligen en intressant inställning och finanspolitiska rådet kommenterar det hela, i sin kommentar till höstbudgeten, med ett vackert utslag av torr byråkratisk humor.
”Tidigare har regeringen argumenterat kraftigt emot tillfälliga finanspolitiska stimulanser med motiveringen att de lätt blir permanenta. En liknande argumentation återfinns i budgetpropositionen.3 Mot den bakgrunden är det inte helt lätt att förstå det stora inslaget av permanenta, ofinansierade reformer i budgetpropositionen. Risken för att åtgärder som aviseras som permanenta också blir det måste rimligen vara betydligt större än att åtgärder som aviseras som tidsbegränsade ska bli det.”
Vackert eller hur?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, regeringen, finanspolitiska rådet och Anders Borg.