Analys

Tankar en valnatt

Så här någon timme efter att valresultatet spikats så är mitt huvud fyllt av tankar angående vad som hänt, lite känns det hela som ett antiklimax. Vi socialdemokrater får exakt samma resultat som förra valet vilket gör att det är svårt att känna sig nöjd men lika svårt att känna sig besviken. Mest känner man en viss lättnad över att vi fortsatt är största partiet i Sverige även i EU valet däremot måste man ju ställa sig frågan vad kan vi göra bättre?

Det är relativt uppenbart att de partier som vunnit är de som på ett eller annat sätt markerat att de tror på EU samarbetet och som därmed tonat ner kritiken mot EU och lyft frågor som just är EU frågor istället för att försöka prata inrikespolitik i EU sammanhang.

De partier som varit klart EU negativa, så som Junilistan och Vänsterpartiet har båda gått kraftigt bakåt och i Junilistans fall så har de blivit totalt utraderade. I rakt motsatts står både Folkpartiet och Miljöpartiet, två av valets vinnare, som markerat att de är mer EU positiva. Folkpartiet har profilerat sig som det EU positivaste av de borgliga partierna och Miljöpartiet har gått ifrån tidigare krav på utträde vilket måste ses som en stor förändring, och på riktigt drivit frågor som är EU frågor.

Både Moderaterna och vi Socialdemokrater har däremot varit mer tvetydiga i våra ställningstaganden. Och båda har försökt göra EU frågan till en inrikesfråga istället för att faktiskt lyfta debatten upp till de frågor som verkligen avgörs på EU nivå. Jag har svårt att se det på annat sätt än att väljarna, i alla fall de som gick till valurnan inte lockades av EU skepsis.

Sen är det klart att när det gäller Socialdemokratin så handlar i vårt fall inte en eventuell framgång om hur bra vi är på att övertyga folk, det viktigaste hade uppenbarligen varit att faktiskt fått folk att gå och rösta.

Så ur det sammanhanget så kanske problemet för oss, och även för Moderaterna är att vi drivit samma sorts kampanjer som vi skulle för ett riksdagsval. De metoder som idag inte gett så stor utdelning hade antagligen funkat bättre i ett val där större andel av befolkningen faktiskt gått till valurnorna.

De flesta av oss har tagit intryck av hur Obamakampanjens användande av twitter, bloggar och youtube för att kampanja men kanske borde vi tittat mer på hur Demokraterna arbetet med att mobilisera väljare för att få dessa att gå och rösta. För trotts allt har USA ungefär samma problem med lågt valdeltagande som EU valet, men med den skillnaden att deras partier mer aktivt arbetar med att faktiskt få sina givna supportar att gå och rösta.

Stalltippset för framtiden är att inför nästa EU val så bör vi ha som huvudstrategi att öka antalet som går och rösta snarare än att försöka övertyga fler av dem som går och röstar. Ett led i detta är att mer tydligt visa vad våra parlamentariker jobbar med. Vi har trotts allt bara några få parlamentariker så det borde inte vara omöjligt att arbeta för att folk ska känna igen dem.

Det är väll rätt uppenbart också att små partier så som Piratpartiet och tidigare Junilistan, men även Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ, gynnas av att EU valet har just lågt valdeltagande eller med andra ord att väljarna inte riktigt tar valet på allvar. För även om ex Piratpartiet sattsar på att komma in i riksdagen så tror jag att det kommer att vara lika svårt för dem att lyckas med det som det var för Junilistan när de försökte sig på samma konststycke. Och då ska man ändå ha i åtanke att Junilistan fick ett större stöd än vad Piratpartiet fick.

Metrologen Borg eller varför metaforer är farligt

Att enkelt förklara något så komplicerat som den nuvarande ekonomiska situationen är ironiskt nog ingen enkel uppgift. Knappt ens experterna förstår helt vad som händer och ska man försöka beskriva läget för någon som inte är expert behöver man ta till liknelser eller metaforer för att förenkla resonemangen. Vi beskriver nämligen gärna komplexa fenomen genom att jämföra dem med något annat. Genom metaforer och bilder gör vi en komplex värd greppbar.

Självklart leder detta också till vissa biverkningar eftersom hur vi beskriver ett problem påverkar hur vi föreslår att det ska lösas. Det låter kanske inte så extremt konstigt egentligen. Om vi beskriver ett problem som en sjukdom som äter upp kroppen inifrån så blir det ju något ologiskt om man föreslår att lösningen är att vänta ut problemet. Om problemet beskrivs som att vi har valt fel väg så blir den logiska lösningen att backa tillbaka och göra rätt, inte att gasa på.

Regeringen med Borg i spetsen beskriver gärna finanskrisen i form av olika vädermetaforer och metaforer kopplade till väder eller naturfenomen . Man talar om ”konjunktur moln” och ”finansiell storm”. Man talar om ”skit år”. Man ser inga ”vårtecken” och läget är ”nattsvart” Mer indirekt använder man ord som gärna associeras med metrologi så som ”prognos” och ”utsikter”. Men vad gör man då när det är dåligt väder? Man revar segel, söker trygga hamnar och vädrar ut stormen. Beskriver man ett problem som dåligt väder är det lätt att föreslå passiva lösningar för trotts allt vädret kan man ju inte påverka.

Om det ovan är den retoriska analysen av hur regeringen borde handla utifrån hur de själva beskriver problemen så är det ju inte särskilt förvånande att de faktiskt agerar just så som man skulle förvänta. För regeringen är passiv. Vid alla turer så har regeringen varit sent ute och enligt både expertis i form av KI, svenskt näringsliv och SKL och oppositionen så bör regeringen göra mer.

Här kommer också en skillnad. Oppositionen använder andra ord för att beskriva det ekonomiska läget. Man talar i högre grad om kris. Arbetslösheten galopperar, skenar eller så är det massarbetslöshet. Här blir ju också lösningarna annorlunda. Beskriver man ett problem som en kris så blir ju inte en trovärdig lösning att rida ut stormen, man rider ju vanligen inte ut en kris. Nej är det kris då behövs krispaket, krisåtgärder och allmänt aktivt handlande, vilket är just vad den Rödgröna alliansen föreslår.

Aftonbladet: 1, 2