Centerpartiet

Om att våga backa

7 juli 2010 09:20

Ett tydligt exempel på detta är rabatten på arbetsgivaravgiften som alliansen lät införa, i stort för att blidka centern. Reformen kom till när regeringen inte lyckades att få igenom centerpartiets förslag om sänkt arbetsgivaravgift för tjänsteföretag, eftersom man aldrig lyckades få förslaget att stämma överens med EU:s regelverk. Så istället valde man att sänka arbetsgivaravgiften för unga, ren reform som Anders Borg kallade ”det näst bästa”.

Reformen fick tidigt kritik av både riksrevisionen och finanspolitiska rådet, som båda menade att reformen kostade för mycket och gav för lite. Och visst är det en dyr reform. Reformen motsvarar en kostnad på ungefär 11 miljarder per år, för dessa pengar skulle staten kunna anställa mer än 35 000 ungdomar till en bra lön.

Nu visar hotell och restaurang facken i en artikel i SvD att i deras bransch, den bransch som fått störst del av dessa 11 miljarder, inte kan se någon positiv effekt för ungdomars sysselsättning på grund av reformen. Snarare ses motsatt effekt.

Man kunde tycka att detta vore goda skäl för att överväga att ta bort reformen, att se den som ett gott försök men som inte gav den effekt som man förväntade.

Tyvärr här frågan blivit något av en prestige fråga för centerpartiet. Delvis tror jag för att centerpartiet för att finansiera reformen tvingades ta bort den allmänna sänkning av arbetsgivaravgiften som gynnade småföretag. Ett problematiskt beslut för småföretagarpartiet centern eftersom detta var allt annat än populärt bland småföretagen.

Kanske hade det slutat här om inte de rödgröna valt att lyssna på kritiken och inte bara ta bort den så kallade ungdomsrabatten utan också återinföra och förstärka avdraget för småföretagen. Och då vaknade centern.

För även om centern nog sakligt ser att ungdomsrabatten varit en misslyckad reform, så vill man inte överge den eftersom man inte vill erkänna att det var fel att införa den, och än viktigare, fel att ta bort det avdrag som gynnade småföretag. Därför här man högljudd och ofta osakligt försökt försvara reformen.

Bland annat har man upprepade gånger påstått att om man gör som de rödgröna vill, och tar bort reformen, så blir det dubbelt så dyrt att anställa unga. En ren lögn, det blir 13,7 % dyrare, mycket långt ifrån dubbelt så dyrt. Ändå upprepades påståendet så sent som för några dagar sedan i en debattartikel i SvD.

Jag kunde tycka att det skulle ha varit bättre om centern hade vågat backa redan när man insåg att man inte fick EU att acceptera det förslag på rabatt för tjänsteföretag, vilket var det egentliga vallöfte, och redan då återfört rabatten för småföretag. Nu vågade man inte det och istället känner man sig tvungen att försvara ett misslyckande, och göra det genom att ljuga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Centern börjar bli desperata.

18 juni 2010 19:48

Det märks att Centerpartiet är börjar bli desperat, när partiledaren kallar miljöpartiet för ”Värre än kommunister”. Och ju närmare valet vi kommer desto mer desperata utfall emot miljöpartiet lär vi få se.

[vodpod id=ExternalVideo.950556&w=425&h=350&fv=]

Centerpartiet vill gärna beskriva sig som ett grönt alternativ. I den egna världsbilden finns det två gröna partier, två partier med fokus på miljön, det egna Centerpartiet och så Miljöpartiet. Problemet för centerpartiet är att väljarna inte delar denna världsbild. För väljarna finns det ett tydligt grönt parti, miljöpartiet sedan finns det några andra partier som bryr sig om miljön, Centerpartiet är inte det främsta av dessa.

Frågar man väljarna, likt Sifo gjort, vilket parti som har den bästa politiken i miljö- och klimatfrågor så svarar en överväldigande majoritet miljöpartiet. Centerpartiet är inte andrahands alternativet, utan delar en i sammanhanget föga smickrande tredjeplats tillsammans med Socialdemokraterna. Faktum är att Centerpartiet inte ens är andrahandsval bland borgerliga väljare, utan den positionen innehas istället, med god marginal, av moderaterna. Miljöpartiet är ohotad etta även bland borgerliga väljare.

Utan väljarnas förtroende i miljöfrågor är det lätt att förstå varför partiet förlorat nästan var annan väljare och är närmast utplånat bland förstagångsväljare och stockholmsväljare. Nu ser det dessutom ut som om man inte bara riskerar förlora väljare till miljöpartiet utan nu även riksdagsledamöter. Jag har inte svårt att förstå Maud Olofssons och Centerpartiets desperation.

Läs även andras intressanta åsikter om , , , och .

Hvad hvilja bondeförbundet?

26 maj 2010 19:27

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Och varför kritiserade (C) inte SL:s prishöjning?

27 april 2010 12:45

Noterar att centern likt alliansens lilla arga terrier har tagit sikte på Miljöpartiet och ger sig på de gröna av de rödgröna med mer och mindre sakliga argument. Maud Olofsson kritiserar exempelvis miljöpartiet och påstår att med Miljöpartiets politik kommer det för en normal familj kosta 2 000 kronor mer per år att köra bil.

Som stockholmare noterar jag att det är ungefär lika mycket dyrare som SL:s månadskort blivit för en normalfamilj. När alliansen tillträdde höjdes månadskortet från 620 kr till 690 kr, med två vuxna och ett månadskort i månaden blir detta en kostnadsökning på 12 * 2 * (690 – 670) = 1 680 kr, alltså ungefär samma kostnadsökning som Maud nu varnar för.

Undra varför Maud och de så kallade gröna Centerpartiet inte gick ut i media och protesterade när alliansen i Stockholm höjde biljettpriset?

Läs även andra bloggares åsikter interesanta om , , , och

Är okunskap skälet till Centerns kritik mot LAS?

10 februari 2010 05:43

Samtidigt som Maud Olofsson försöker förklara varför man vill lägga miljarder på att stödja SAS men inte ville stödja SAAB, och samtidigt som Andreas Carlgren blir brädad av Maria Wetterstrand i frågan om vem som är mäktigast i miljösverige så har en helt orelaterad fråga ha rört upp en diskussion i centerns egna lilla nätverk centernätet.

En hel hög med centerpartistiska bloggare av lite olika kaliber inklusive den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson, har i diverse blogg inlägg valt att kritisera tidningen Östra Småland/Nyheterna, och socialdemokratin för dubbelmoral vad gäller lagen om anställningsskydd (LAS). Upprinnelsen till det hela är att socialdemokratiska Östran vill skära ner personal och då i förhandlingar med facket önskar frångå turordningsreglerna i LAS. Detta anser dessa centerpartister ett tecken på dubbelmoral då både Östran och socialdemokratin som bekant är försvarare av just LAS.

Förutom att det är lite komiskt att denna fråga får så stort utrymme bland centerpartister så måste jag erkänna det skrämmer mig är att alla dessa centerpartister, och då särskilt riksdagsledamoten Annie Johansson, med sina resonemang ger uttryck för en förvånande okunskap när det gäller just LAS. Något som känns särskilt underligt då centerpartister så ofta högljut kritiserar LAS. Kan det vara så att alla dessa centerpartister är kritiska mot LAS helt enkelt för att de inte förstår dess intention?

För när man anklagar Östran, och oss socialdemokrater för dubbelmoral så bygger ju detta på att man tycks tro att vi socialdemokrater anser att turordningsreglerna i LAS finns där för att dessa alltid i alla lägen skall följas. Men så är ju inte fallet. Det finns nämligen ett gott skäl till varför turordningsreglerna är dispositiv, det vill säga att de går att förhandla bort, och detta är helt enkelt för att man ska kunna förhandla bort turordningen.

Det här kanske kan låta konstigt men för er som inte är socialdemokrater skall jag försöka att förklara logiken bakom detta, det råkar nämligen finns en väldigt klar logik bakom detta. Det här är alltså rekommenderad läsning för Centerpartister.

Socialdemokratin har en stark tro på att avtal mellan jämbördiga parter är det bästa sättet att reglera arbetsmarknaden. Avtal är helt klart att föredra framför alternativet, nämligen politisk reglering, om inte annat så av det enkla skälet att politisk reglering med nödvändighet blir mycket mer fyrkantig än vad en avtalslösning kan bli. Det här är ingen unikt socialdemokratisk inställning utan är istället den tanke runt vilken svensk arbetsmarknadslagstiftning är byggd.

Önskan och målsättningen är även att avtalslösningar skall gälla när ett företag tvingas göra sig av med anställda. Alltså är tanken att arbetstagare (representerad av facket) och arbetsgivaren skall sätta sig ner och komma överens, om vilka som skall få gå och under vad för villkor detta skall ske, de gånger ett företag behöver göra sig av med personal. Men tyvärr finns det två tillfällen när en sådan överenskommelse inte kan nås: dels när fack och arbetsgivare står för långt ifrån varandra och dels när det inte finns en facklig representant att komma överens med (exempelvis för att företaget inte tecknat kollektivavtal). Vid båda dessa tillfällen måste det alltså finnas någon lagstiftning som bestämmer hur man avgör vem som i dessa två fall skall tvingas gå.

Men om man från lagstiftarens sida vill att fack och arbetsgivare skall komma överens så kan man inte ha en lagstiftning som gynnar den ena parten genom att denne får bestämma turordningen om man inte lyckas kommer överens. Trotts allt då finns det ju väldigt lite incitament för den gynnade parten att ens sätta sig vid förhandlingsbordet och än mindre komma överens. Därför måste lagstiftningen själv, klart och tydligt och med så lite rum som möjligt för olika tolkningar, bestämma vilken turordning som gäller. Turordningsregeln i LAS, enkelt beskriven som sist in först ut, ger just denna tydlighet.

Givetvis skulle en turordning kunnat bygga på vilket annat klart och tydligt kriterium som helst. Exempelvis skostorlek eller antalet år sen man började lekis. Men sist in först ut känns som en relativt rättvis och relevant regel och fungerar därför alldeles utmärkt. Något som skulle fungerat sämre vore en regel som baserades på kompetens eller något annat lika svårmätbart. För trotts allt hur ska man avgöra om en anställd är mer kompetent än en annan? Vem skall göra den bedömningen? Om fack eller arbetsgivare gör bedömningen så gynnas ju denna och hela poängen försvinner och ska de komma överens så uppkommer igen frågan vad händer när de inte kan komma överens?

Poängen är alltså att man skall kunna förhandla sig runt turordningsreglerna i LAS. Hade den politiska önskan istället varit att explicit styra vem som skulle få gå och i vilken ordning så skulle turordningsreglerna i LAS gjorts indispositiva, det vill säga det skulle varit omöjligt att förhandla runt dem. Men eftersom att det aldrig varit meningen så är lagen dispositiv, och därför är Östrans agerande helt i sin ordning. De agerar helt enkelt i enlighet med intentionerna i lagstiftningen.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern och läs även andra bloggares intressanta åsikter om , och .

http://perankersjo.blogspot.com/2010/02/las-och-svarigheten-att-leva-som-man.html