P J Anders Linder skriver i en krönika i SVD om varför han tror att ungdomar ratar alliansen. En fråga som säkert får en och annan borlig debattör att känna sig bekymrad för ser man till de senaste opinionsundersökningarna så ser läget dystert ut för alliansen när det gäller ungdomars stöd för borgerligheten.
Ur min synvinkel känns herr Linders förklaring till detta dystra läge väldigt krystad. Linder menar nämligen att svaret inte finns i sakfrågor eller i ”/…/ att de unga aktivt omfamnar de rödgröna”. Nej P J Anders Linder förklarar vist det hela med att det saknas en bild av vad regeringspolitiken går ut på. Det hela är alltså ett enda stort imageproblem för borgligheten. Så talar man om man inte tror att ungdomar kan eller vill bryr sig om att ta politisk ställning, utan som enbart lockas av ytlig reklam och PR kampanjer.
Själv är jag övertygad om att förklaringen till ungdomars brist på förtroende för alliansen beror just på den politik som de för och inte på grund av att de inte kunnat förpacka den samma i tillräckligt skinande paket.
Det är bara att titta på tre frågor som engagerar unga: miljön, ungdomsarbetslösheten och nätintegritet. På alla dessa tre områden saknar alliansen, och särskilt moderaterna all trovärdighet.
Miljöpolitiken bär sken av att vara mer ett offer för nödvändigheten än baserad på någon verklig övertygelse eller engagemang, där det enda partiet som tycks ha något genuint intresse av frågan är delar av centerpartiet.
Ungdomsarbetslösheten ligger den på rekordnivåer och alliansen tycks inte veta vad den ska göra och när de väl kommer med förslag så handlar de mest om att göra ungdomars vardag ännu otryggare, genom att till exempel undanta dem från LAS.
Och vad gäller nätintegritetsfrågorna så är det bara att nämna lite olika förkortningar likt IPRED och FRA eller minnas Reinfeldts löfte om att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration.
Sen hjälper det förstås inte att sådana löften som höjt studiebidrag fortfarande inte infriats. Allt som allt är det kanske inte så konstigt att ungdomar inte känner så stort förtroende för den borgerliga alliansens politik. Och när rödgröna politiker visar genuint större intresse för dessa frågor så är det inte heller så konstigt att ungdomar håller sig till den vänstra sidan av den politiska planhalvan.
Jag kan i och för sig förstå om borgerliga debattörer hellre vill tro att det hela bara är ett imageproblem för då slipper man ju ta tag i den egna politiken, eller gud förbjuder, fundera över dess tillkortakommanden. För övrigt rekommenderar jag Johan Westerholms inlägg om varför han tänker rösta (S) och likt mig kryssa Åsa Westlund.
Jättebebisen Reinfeldt är kinkig och vill hämnas. Ett dagisbarn kan ena dagen gråta och skrika för att Pelle inte ville låna ut sin spade, för att dagen efter vägra låna ut sin spade till Pelle för att hämnas. En normal vuxen person inser däremot att om man kritiserar någon för ett agerande så kan man inte själv göra lika dant. Därför blir våran statsministers agerande när det gäller utnämnandet av en ny EU-komissionär, mycket absurt.