Fredrik Reinfeldt

Långtidsarbetslöshet är ingen synvilla

29 maj 2010 09:51

Igår uppmärksammade mängder av bloggar statsminister Fredrik Reinfeldts något förvånande citat om att ungdomsarbetslösheten bara är en illusion:

”Den är en skapad synvilla. Hälften av de vi kallar arbetslösa är heltidsstudenter. Jag är inte övertygad om att de kallar sig arbetslösa. De här siffrorna används för att skrämma upp…”

Det här är dock inte första gången statsministern gjort underliga uttalanden vad gäller ungdomsarbetslösheten. I en artikel i sydsvenska dagbladet skall Reinfeldt ha förklarat ungdomsarbetslösheten med att ungdomar inte söker jobb, en teori som i sig själv är fel eftersom den som inte söker jobb inte heller räknas som arbetslös:

”- Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.
– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.”

Att en stadsminister som gick till val på att minska arbetslösheten nu kommer med undanflykter för att slippa se ungdomsarbetslösheten känns inte direkt förtroendeingivande. Därtill är det en väldigt dålig bortförklaring för den ökande ungdomsarbetslösheten. Samtidigt som fler ungdomar går arbetslösa, så är det nämligen färre av dessa som är heltidsstuderande. Under 2009 var det ungefär 40 procent av de arbetslösa ungdomarna som var heltidsstuderande, en minskning med 3 procentenheter från föregående år.

Vad som är än allvarligare än att arbetslösheten ökat bland ungdomar är att även arbetslöshetens art har förändrats. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har växt ordentligt. Och häri ligger den stora faran, eftersom att ju längre man går arbetslös desto svårare är det att åter komma in på arbetsmarknaden.

Jämför man första kvartalet 2007, då Reinfeldt tog makten, med första kvartalet i år har andelen ungdomar som varit arbetslösa i mer än ett halvår fördubblats, och motsvarar idag 34 000 personer. Även andelen ungdomar som varit arbetslösa i mellan en månad och ett halvår har ökat, sammanlagt motsvarar båda dessa grupper 96 000 ungdomar. Däremot har andelen arbetslösa ungdomar som får jobb inom en månad förhållit sig i princip konstant. Detta betyder att hela den ökningen av arbetslösheten som skett har skett har lett till ökad långtidsarbetslöshet, det här är inget man bör vifta undan med att det är en synvilla.

Tyvärr är det ju det som Reinfeldt gör, och det här avspeglar sig också väldigt konkret i regeringens politik. Det mest absurda exemplet på detta är att arbetslösa ungdomar inte kan få tillgång till aktivt stöd av arbetsförmedlingen för än de varit arbetslösa i tre månader. Vidare har man inte heller tillgång till stöd för start av näringsverksamhet om man är yngre än 25 år. Reinfeldts alliansregering anser alltså att det bästa botemedlet mot ungdomsarbetslöshet är tre månaders passivitet. Här skiljer sig Fredrik Reinfeldt gravt mot Mona Sahlin och de rödgröna som tvärtom menar att det viktigaste är att sätta in åtgärder direkt. Och med de starka finanser som staten ändå har, tack vare att Sverige har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik sedan Göran Persons dagar som finansminister, så finns det inga skäl till att snåla på stödet för ungdomar.

Dock är förutsättningen för att man skall komma till rätta med den ökande ungdomsarbetslösheten att man i ett första steg acceptera att den faktiskt existerar, och att den är ett problem. Men med en statsminister som hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla, och att den hur som helst ändå beror på att ungdomar inte söker jobb, är det svårt att se hur nuvarande alliansregeringen skall kunna hantera problemet i huvud taget. För effektiv behandling krävs trotts allt en viss sjukdomsinsikt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Uppdaterad

Efter en fråga av Anders Nillsson så tänkte jag meddela att all statistik är hämtad från SCB:s statistikdatabas, med undantag för statistiken om anden studenter som del av arbetslösheten så är statistiken baserad på SCB:s kvartalsdata. Att jag väljer att räkna andelen studenter  på årsbasis beror på att nivån varierar mycket kraftigt över året. Se bild nedan:

Som synes är andelen som högst under första och andra kvartalet och minst under tredje kvartalet, vilket beror på ökningen av andelen antalet ungdomar som söker sommarjobb. Detta får effekter på hela arbetslöshetsstatistiken för ungdomar och vilken visar att arbetslösheten är som högst under andra kvartalet, det vill säga april – juni, då flest ungdomar söker sommarjobb. Den ökning som sker är då i princip relaterad till den korta arbetslösheten, långtidsarbetslösheten uppvisar inte samma säsongs betonade variation. Se bild nedan:

Reinfeldt skyller ungdomsarbetslösheten på ungdomar

11 februari 2010 17:54

Så i Sydsvenska dagbladet återfinns idag på sida 7, del 1. ett citat av våran käre moderata statsminister Fredrik Reinfeldt där han förklarar ungdomsarbetslösheten. Efter att han tidigare försökt skyll arbetslösheten på Socialdemokraterna och konjunkturen har Reinfeldt nu kommit fram till en helt ny förklaring för ungdomsarbetslösheten. Det är helt enkelt ungdomarnas fel! För som Fredrik Reinfeldt säger:

– Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.

– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.

Inte nog med att hela påstående tyder på en bristande verklighetskontakt så är det också faktiskt helt fel. Ungdomar som inte söker jobb räknas nämligen inte som arbetslösa och räknas därför inte in i arbetslöshets statistiken. Eller för att citera Statistiska Centralbyråns definition av begreppet arbetslöshet:

Arbetslösa omfattar följande grupper:

-personer som var utan arbete under referensveckan men som sökt arbete under de senaste fyra veckorna (referensveckan och tre veckor bakåt) och kunde arbeta referensveckan eller börja inom 14 dagar från referensveckans slut. Arbetslösa omfattar även personer som har fått ett arbete som börjar inom tre månader, förutsatt att de skulle ha kunnat arbeta referensveckan eller börja inom 14 dagar från referensveckans slut.

Att ungdomar inte söker jobb kan därför inte förklara varför ungdomsarbetslösheten var 23,6% i December 2009 eller varför den växer. Vet vår statsminister inte hur arbetslösheten definieras?
Läs även Alliansfritt Sverige och Johan Ulvenlöv samt andra bloggares intressanta åsikter om , , och

[citation needed]

2 februari 2010 00:32

Bilden ovan kommer från min favoritserie XKCD och kändes ovanligt passande med tanke på att statsministern tvingades backa om sitt påstående om 100 000 i ökad sysselsättning, vilket jag bloggade om igår kväll. I princip samtlig traditionell media har skrivit om det, med början tycks det i P1:s Studio Ett. Förklaringen till Reinfeldts fakta miss tycks ha varit att han jämfört sysselsättningssiffror för gruppen 16-64 åringar 2006 med sysselsättningssiffror för 15-74 åringar 2009.

Reinfeldt skyller som vanligt på någon annan när det är fel och nu är det vist de som tagit fram underlaget inför debatten som klantat sig. Johan Westerholm ser här ett mönster som kan spåras till regeringens övergripande problem med hafs och slafs vid genomförande av reformer så som, FRA-lagen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, instegsjobben och nu senast värnplikten. Om regeringen inte orkar att ordentligt utreda så stora reformer så varför ska man förvänta sig att de orkar faktakolla uppgifter inför en partiledardebatt?

Nu är ju inte det här det enda påståendet från vår käre statsminister Fredrik Reinfeldt som jag skulle vilja sätt [citation needed] bakom. I duellen i Agenda mot Mona Sahlin, så påstod han exempelvis att det var ganska vanligt ute i världen att ha högre skatt för pensionärer än för arbetare, ett påstående som vid en närmare granskning tycks ha lika lite med verkligheten att göra som att sysselsättningen ökat med 100 000 personer.

Reinfeldt är heller inte ensam i alliansen med att ha lite svårt med vad som är sant och vad som inte är det. Alliansfritt Sverige noterar att även Göran Hägglunds påstående om att ”Vi har gjort de största satsningarna som någonsin har förekommit i Sverige vad gäller infrastruktur” inte tycks stå upp för en granskning. Vi kan ju också minnas Anders Borgs försök att beskriva en utgiftsökning på 10 miljarder till följd av högre arbetslöshet som en satsning.

Jag skulle rekommendera alliansen att försöka vara lite mer noggranna med att kolla sina fakta för det är allt för många här ute på nätet som annars kan faktakolla åt dem.

What do you want me to do? LEAVE? Then they'll keep being wrong!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och .

Reinfeldt, han som bestämmer!

31 januari 2010 20:56

Just nu sitter jag på Sveavägen 68, bland diverse kända bloggare så som Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, HBT-sossen, Victor Harju, Claes Krantz och Alliansfritt Sverige. Detta gör gör lilla mig mycket ödmjuk. Spänt väntar vi på att partiledardebatten i SVT:s Agenda skall dra igång. Det hela inspirerar mig till att fundera lite på vad vi har att förvänta oss från alliansen, och kanske mest från vår kära statsminister.

Reinfeldt tycks, om vi skall se till tidigare debatter, ha övergett statsmanna rollen för att inta oppositionsrollen i förskott. Kanske inte så konstigt med tanke på resultatet i de senaste opinionsundersökningarna. Sen gammalt har Fredrik Reinfeldt även övergett det här med att utreda reformer innan de genomförs, trotts allt att utreda något är ju kännetecknet för en fusköverenskommelser, Reinfeldt vet ju redan vad som är rätt. Nu tycks dessutom Reinfeldt vara bredd att att överge hela tanken på överenskommelser. Eller hur ska man tolka det faktum att alliansen arbetsgrupper med ansvar för att mejsla fram överenskommelser inför ett alliansprogram, inte är i närheten att vara klara men ändå menar Reinfeldt att alliansen är överens och har samsyn.

Det är klart nu är ju högst oviktiga ämnen som dessa grupper skall komma överens om. Bara frågor så som: sunda statsfinanser, skattepolitik, minskat utanförskap, utbildning, hälso- och sjukvård, rättsväsende, miljö- och klimat, tillväxt, jämställdhet, familjepolitik, äldrepolitik, kultur, idrott, utrikespolitik, försvarspolitik.

Men det kanske är bäst om statsministern själv får bestämma, han har ju så starkt personligt förtroende. Folkpartiet kan få behålla skolpolitiken, där tycks ju inte Reinfeldt ha några åsikter. Centern och Kristdemokraterna som får vara glada om de håller sig kvar i riksdagen kan därmed få vara tacksamma om de får vara med i regeringen. Sen kan Hägglund få fortsätta jaga kultureliten med hjälp av debattartiklar, och om Centerpartiet är lydiga så kan de få jaga varg

Men det senare är ju högst hypotetiskt, det förutsätter ju att alliansen vinner valet, oddsen är ju som bekant emot dem.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mona mot Fredrik en kamp om verkligheten

25 januari 2010 02:10

Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.

Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att  beskriva det motståndarens politik leder till.

Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.

Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.

För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.

Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.

För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.

Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.

För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.

Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och . Pingat på intressant.