Funderingar

Är okunskap skälet till Centerns kritik mot LAS?

Samtidigt som Maud Olofsson försöker förklara varför man vill lägga miljarder på att stödja SAS men inte ville stödja SAAB, och samtidigt som Andreas Carlgren blir brädad av Maria Wetterstrand i frågan om vem som är mäktigast i miljösverige så har en helt orelaterad fråga ha rört upp en diskussion i centerns egna lilla nätverk centernätet.

En hel hög med centerpartistiska bloggare av lite olika kaliber inklusive den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson, har i diverse blogg inlägg valt att kritisera tidningen Östra Småland/Nyheterna, och socialdemokratin för dubbelmoral vad gäller lagen om anställningsskydd (LAS). Upprinnelsen till det hela är att socialdemokratiska Östran vill skära ner personal och då i förhandlingar med facket önskar frångå turordningsreglerna i LAS. Detta anser dessa centerpartister ett tecken på dubbelmoral då både Östran och socialdemokratin som bekant är försvarare av just LAS.

Förutom att det är lite komiskt att denna fråga får så stort utrymme bland centerpartister så måste jag erkänna det skrämmer mig är att alla dessa centerpartister, och då särskilt riksdagsledamoten Annie Johansson, med sina resonemang ger uttryck för en förvånande okunskap när det gäller just LAS. Något som känns särskilt underligt då centerpartister så ofta högljut kritiserar LAS. Kan det vara så att alla dessa centerpartister är kritiska mot LAS helt enkelt för att de inte förstår dess intention?

För när man anklagar Östran, och oss socialdemokrater för dubbelmoral så bygger ju detta på att man tycks tro att vi socialdemokrater anser att turordningsreglerna i LAS finns där för att dessa alltid i alla lägen skall följas. Men så är ju inte fallet. Det finns nämligen ett gott skäl till varför turordningsreglerna är dispositiv, det vill säga att de går att förhandla bort, och detta är helt enkelt för att man ska kunna förhandla bort turordningen.

Det här kanske kan låta konstigt men för er som inte är socialdemokrater skall jag försöka att förklara logiken bakom detta, det råkar nämligen finns en väldigt klar logik bakom detta. Det här är alltså rekommenderad läsning för Centerpartister.

Socialdemokratin har en stark tro på att avtal mellan jämbördiga parter är det bästa sättet att reglera arbetsmarknaden. Avtal är helt klart att föredra framför alternativet, nämligen politisk reglering, om inte annat så av det enkla skälet att politisk reglering med nödvändighet blir mycket mer fyrkantig än vad en avtalslösning kan bli. Det här är ingen unikt socialdemokratisk inställning utan är istället den tanke runt vilken svensk arbetsmarknadslagstiftning är byggd.

Önskan och målsättningen är även att avtalslösningar skall gälla när ett företag tvingas göra sig av med anställda. Alltså är tanken att arbetstagare (representerad av facket) och arbetsgivaren skall sätta sig ner och komma överens, om vilka som skall få gå och under vad för villkor detta skall ske, de gånger ett företag behöver göra sig av med personal. Men tyvärr finns det två tillfällen när en sådan överenskommelse inte kan nås: dels när fack och arbetsgivare står för långt ifrån varandra och dels när det inte finns en facklig representant att komma överens med (exempelvis för att företaget inte tecknat kollektivavtal). Vid båda dessa tillfällen måste det alltså finnas någon lagstiftning som bestämmer hur man avgör vem som i dessa två fall skall tvingas gå.

Men om man från lagstiftarens sida vill att fack och arbetsgivare skall komma överens så kan man inte ha en lagstiftning som gynnar den ena parten genom att denne får bestämma turordningen om man inte lyckas kommer överens. Trotts allt då finns det ju väldigt lite incitament för den gynnade parten att ens sätta sig vid förhandlingsbordet och än mindre komma överens. Därför måste lagstiftningen själv, klart och tydligt och med så lite rum som möjligt för olika tolkningar, bestämma vilken turordning som gäller. Turordningsregeln i LAS, enkelt beskriven som sist in först ut, ger just denna tydlighet.

Givetvis skulle en turordning kunnat bygga på vilket annat klart och tydligt kriterium som helst. Exempelvis skostorlek eller antalet år sen man började lekis. Men sist in först ut känns som en relativt rättvis och relevant regel och fungerar därför alldeles utmärkt. Något som skulle fungerat sämre vore en regel som baserades på kompetens eller något annat lika svårmätbart. För trotts allt hur ska man avgöra om en anställd är mer kompetent än en annan? Vem skall göra den bedömningen? Om fack eller arbetsgivare gör bedömningen så gynnas ju denna och hela poängen försvinner och ska de komma överens så uppkommer igen frågan vad händer när de inte kan komma överens?

Poängen är alltså att man skall kunna förhandla sig runt turordningsreglerna i LAS. Hade den politiska önskan istället varit att explicit styra vem som skulle få gå och i vilken ordning så skulle turordningsreglerna i LAS gjorts indispositiva, det vill säga det skulle varit omöjligt att förhandla runt dem. Men eftersom att det aldrig varit meningen så är lagen dispositiv, och därför är Östrans agerande helt i sin ordning. De agerar helt enkelt i enlighet med intentionerna i lagstiftningen.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern och läs även andra bloggares intressanta åsikter om , och .

http://perankersjo.blogspot.com/2010/02/las-och-svarigheten-att-leva-som-man.html

Hur vi löser problemet med skolan

Skolverket har publicerat en undersökning som visar att resultatet i svenska skolan går tillbaka. Även om situationen inte är så fruktansvärd som major Björklund påstår så är det ändå alarmerande. Informationen är dock inte ny. KTH gör varje år en undersökning på vilka mattekunskaper de nyantagna har och trenden har varit att eleverna kan mindre och mindre.

Självfallet försöker olika politiker komma med lite alla möjliga olika lösningar. Björklund har gjort sig känd för att påstå att problemet har att göra med ordning och reda och gärna backat upp detta med påhittade siffror. Själv tror jag att lösningen på problemet är enklare än så.

Jag skulle påstå att största problemet i skolan är att lärarna får för dåligt betalt.

Man brukar säga att man får vad man betalar för. Detta är självklart en sanning med viss modifikation då det även är möjligt att få kvallitet för mindre summor. Men är en jakt på extrapriser är oftast inte bästa sättet att garantera lågvarig kvallitet, trotts det är det ungefär vad Sverige förväntar sig inom skolvärden.

En lärarutbildning är en akademisk utbildning som tar ungefär ett halvt decennium att klara av, ändå är lönen jämfört med andra yrken med lika lång utbildning mycket lägre. År 2007 var till exempel genomsnittliga lönen för gymnasielärare 26 100 att jämföra med 36 600 för civilingenjörer eller 45 700 för jurister. Jämför vi med andra nordiska länder så noterar vi också att Svenska lärare har lägst lön med undantag för Island. Enligt Finlands Svenska Lärarförbund tjänar en finsk gymnasielärare i ungefär 12 % mer än sin svenska kollega. Finland är ju intressant just för att vår kära skolminister gärna jämför med svenska skolan med den finska.

Låga löner för lärare leder till att begåvade studenter väljer att utbilda sig till annat än lärare, inte för att de inte skulle vilja bli lärare utan för att det är för dålig ekonomi i det. Bristen på utbildade lärare gör också att vi har stora mängder med outbildade lärare, vilket ofta leder till sämre utbildning.

På KTH finns ett program kallat civilingenjör-lärare, tanken är att studenterna både skall utbildas till civilingenjörer samtidigt som de får en lärarexamen. Av de jag pratat med som går detta program är det bara en bråkdel som kan tänka sig att jobba inom skolvärlden, förklaringen är alltid att lönen är för dålig.

Skall vi få kvalitet i skolan måste vi också se till att belöna de lärare som gör jobbet. Annars kommer inget att förändras.

Uppdaterat: för övrigt kan jag inte sluta att irritera mig på SVD:s rubriksättning, artikeln om skolverkets rapport heter ”Björklund får rätt av skolverket”. Vilket är en kommentar till debbaten i höstas om Björklunds felaktiga användande av statistik som togs upp av P1:s granskning ”Kris i skolan?”. Men kritiken i den artikeln handlade inte om huruvida Sverige hade backat utan om vi till exempel hade störst problem med ordning, något som björklund påstått. För det är ju här kritiken mot Björklunds skolpolitik kommer in. Alla ser vi att skolan inte mår bra, men i det betyder inte att vi håller med majoren i hans analys om varför det inte går bra.

Och om Sd kommer in i riksdagen?

Då har den sista av de stora opinionsundersökningarna för januari kommit. DN har redan tagit upp den under rubriken M når ny toppnivå. Det är säkert intressant för moderaterna att stödet för dem ökar men något som borde oroa är att både alliansen och oppositionen backar meddans sverigedemokraterna ökar i stöd.

statistik09_3

Efter att ha uppdaterat min gamla sammanställning ser vi att Sverigedemokraterna nu får 3.3% i medeltal och är därmed nära att komma in i riksdagen. Den stora frågan är vad händer om det sker?

I ett värsta scenario blir sverigedemokraterna vågmästare. Socialdemokraterna har redan förklarat att de inte kommer att regera med passivt stöd av sverigedemokraterna. Alliansen har ännu inte gett besked om det samma, arvidfalk.se ger en intressant analys av varför.

Frågan är aktuell eftersom det inte krävs ett stort tapp för det rödgröna för att just sverigedemokraterna skall bli vågmästare. Ett tapp på ungefär 2-3% enheter räcker och alliansen behöver öka med ungefär 9% för att kunna regera utan stöd av Sd.

Slutsatsen vi väljare måste dra är att det inte nödvändigtvis blir en regering av antingen alliansen eller de rödgröna. Efter valet, om partierna är seriösa med att hålla Sd utanför, kan vi få se helt nya konstellationer. Alliansen plus miljöpartiet, Socialdemokrater plus miljöparti och center eller folkpartiet, eller varför inte socialdemokrater och moderater (det sista känns mycket otroligt men i alla fall S samarbetar nog hellre med M än med Sd).

Jakten på den heliga gralen

Försäkringskassans genrealdirektör Adriana Lender citeras i DN med följande mening:

”Det [försäkringskassans kris red anm] har orsakats av orealistiska förväntningar på effektiviseringsvinster, förväntningar som inte infriats.”

Jag kan inte undvika att känna att detta är symptomatiskt för politiskt tänkande under de senaste åren. Just försäkringskassans totalhaveri är ju bara ett haveri i mängden, i sorgligt sällskap med vården och försvaret.

Effektiviseringar blir en helig gral, något som skall lösa alla problem. Men det finns en viss sanning i uttrycket ”man får vad man betalar för” och som med försvaret så med försäkringskassan eller vården. Man kan inte dra ned kostnaderna och samtidigt förvänta sig att kvalliten ska kunna bibehållas eller kanske till och med öka, i alla upptänkliga lägen.

Nästa kris orsakad av övertro på effektiviserig kan mycket väl komma inom högskoleväsendet. Inbyggt i anslagen finns en mekanism som förutsätter effektiviseringar, tanken är att denna skall ske inom administrationen. Detta system tickar på och som en professor på kth lite torrt anmärkte:

”för eller senare förväntar sig väll politikerna att administrationen skall gå med vinst”

SVD: 1, 2, 3, 4.