Mona Sahlin

Mona for President

20 juni 2010 14:19

Bilden ovan är från Pride förra året taget precis efter att Sveriges förhoppningsvis nästa statsminister gett mig en komplimang för mina snygga gula byxor (ja det var pride man ska stå ut). Anledningen till bilden är att Liza Marklund idag kommit ur garderoben som Mona supporter, och i en artikel i expressen förklarar hon varför. Mycket läsvärt, även för den som inte alls gillar Mona, kanske till och med främst för den som inte gillar Mona.

Själv är jag sen länge varudeklarerad som bloggare för Mona. Och det beror inte på att Mona gillar mina byxor, utan för att  jag ärligt och uppriktigt tror att hon är den bästa tänkbara kandidaten till statsministerposten. Mona Sahlin är antagligen den politiker som har störst erfarenhet av regeringsarbete, med erfarenhet från ett stort antal departement, från arbetsmarknadsminister till miljöminister. Hon var med och städade upp Sveriges ekonomi efter 90-talskrisen, en uppstädning som är den direkta orsaken till varför Sverige idag har en av de starkaste ekonomierna i Europa.

Men det är inte detta som gör att jag gillar Mona, utan det faktum att hon, precis som Liza Marklund skriver, står ut. Jag gillar nämligen politiker som vågar bryta mot normen, och det har alltid Mona vågat. Att detta gjort att hon är hatad av extremhögern och sverigedemokrater vilka gör allt för att smutskasta henne, minskar knappast min respekt för henne, snare tvärt om.

Läs även andra intressanta åsikter om eller , och .

Långtidsarbetslöshet är ingen synvilla

29 maj 2010 09:51

Igår uppmärksammade mängder av bloggar statsminister Fredrik Reinfeldts något förvånande citat om att ungdomsarbetslösheten bara är en illusion:

”Den är en skapad synvilla. Hälften av de vi kallar arbetslösa är heltidsstudenter. Jag är inte övertygad om att de kallar sig arbetslösa. De här siffrorna används för att skrämma upp…”

Det här är dock inte första gången statsministern gjort underliga uttalanden vad gäller ungdomsarbetslösheten. I en artikel i sydsvenska dagbladet skall Reinfeldt ha förklarat ungdomsarbetslösheten med att ungdomar inte söker jobb, en teori som i sig själv är fel eftersom den som inte söker jobb inte heller räknas som arbetslös:

”- Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.
– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.”

Att en stadsminister som gick till val på att minska arbetslösheten nu kommer med undanflykter för att slippa se ungdomsarbetslösheten känns inte direkt förtroendeingivande. Därtill är det en väldigt dålig bortförklaring för den ökande ungdomsarbetslösheten. Samtidigt som fler ungdomar går arbetslösa, så är det nämligen färre av dessa som är heltidsstuderande. Under 2009 var det ungefär 40 procent av de arbetslösa ungdomarna som var heltidsstuderande, en minskning med 3 procentenheter från föregående år.

Vad som är än allvarligare än att arbetslösheten ökat bland ungdomar är att även arbetslöshetens art har förändrats. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har växt ordentligt. Och häri ligger den stora faran, eftersom att ju längre man går arbetslös desto svårare är det att åter komma in på arbetsmarknaden.

Jämför man första kvartalet 2007, då Reinfeldt tog makten, med första kvartalet i år har andelen ungdomar som varit arbetslösa i mer än ett halvår fördubblats, och motsvarar idag 34 000 personer. Även andelen ungdomar som varit arbetslösa i mellan en månad och ett halvår har ökat, sammanlagt motsvarar båda dessa grupper 96 000 ungdomar. Däremot har andelen arbetslösa ungdomar som får jobb inom en månad förhållit sig i princip konstant. Detta betyder att hela den ökningen av arbetslösheten som skett har skett har lett till ökad långtidsarbetslöshet, det här är inget man bör vifta undan med att det är en synvilla.

Tyvärr är det ju det som Reinfeldt gör, och det här avspeglar sig också väldigt konkret i regeringens politik. Det mest absurda exemplet på detta är att arbetslösa ungdomar inte kan få tillgång till aktivt stöd av arbetsförmedlingen för än de varit arbetslösa i tre månader. Vidare har man inte heller tillgång till stöd för start av näringsverksamhet om man är yngre än 25 år. Reinfeldts alliansregering anser alltså att det bästa botemedlet mot ungdomsarbetslöshet är tre månaders passivitet. Här skiljer sig Fredrik Reinfeldt gravt mot Mona Sahlin och de rödgröna som tvärtom menar att det viktigaste är att sätta in åtgärder direkt. Och med de starka finanser som staten ändå har, tack vare att Sverige har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik sedan Göran Persons dagar som finansminister, så finns det inga skäl till att snåla på stödet för ungdomar.

Dock är förutsättningen för att man skall komma till rätta med den ökande ungdomsarbetslösheten att man i ett första steg acceptera att den faktiskt existerar, och att den är ett problem. Men med en statsminister som hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla, och att den hur som helst ändå beror på att ungdomar inte söker jobb, är det svårt att se hur nuvarande alliansregeringen skall kunna hantera problemet i huvud taget. För effektiv behandling krävs trotts allt en viss sjukdomsinsikt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Uppdaterad

Efter en fråga av Anders Nillsson så tänkte jag meddela att all statistik är hämtad från SCB:s statistikdatabas, med undantag för statistiken om anden studenter som del av arbetslösheten så är statistiken baserad på SCB:s kvartalsdata. Att jag väljer att räkna andelen studenter  på årsbasis beror på att nivån varierar mycket kraftigt över året. Se bild nedan:

Som synes är andelen som högst under första och andra kvartalet och minst under tredje kvartalet, vilket beror på ökningen av andelen antalet ungdomar som söker sommarjobb. Detta får effekter på hela arbetslöshetsstatistiken för ungdomar och vilken visar att arbetslösheten är som högst under andra kvartalet, det vill säga april – juni, då flest ungdomar söker sommarjobb. Den ökning som sker är då i princip relaterad till den korta arbetslösheten, långtidsarbetslösheten uppvisar inte samma säsongs betonade variation. Se bild nedan:

När argumenten tryter, desperation.

28 april 2010 08:49

”När argumenten tryter tar nävarna vid”, säger det gamla ordspråket. Lite mer filosofiskt och i större skala, menade Carl von Clausewitz att krig enbart var ”en förlängning av politiken med andra medel”. Idag skulle man kanske kunna säga att när de sakliga argumenten tar slut slänger man skit. Eller i alla fall Toblerone metaforer.

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”
– sade han Mats Odell.

När argumenten tryter, flytta fokus, tala om person istället för politik. Kan vi inte finna argument så svärta ner motståndaren. Gräv upp något privat, gräv upp något gammalt, gräv upp något lik och släpa ut det ut garderoben visa upp det igen och låt oss slänga skit på varandra istället för att diskutera politik.

Jag antar att det var ett utslag av ren desperation som fick Mats Odell att dra ner debatten på denna lågstadienivå. För nog har Odell skäl att vara desperat. Hans eget parti guppar upp och ner kring fyraprocentsspärren. Hans allianspartner centerpartiet befinner sig i fritt opinions fall. Och hans arbetsgivare, regeringen och alliansen har legat i underläge i opinionsundersökningarna sedan hösten då de blev valda. Klart att gubben känner en viss desperation. Han riskerar ju inte bara att förlora jobbet utan också få se sitt eget parti utplånas. Vist kan vi man förlåta Mats Odell för hans sned steg, för hans fadäs, men det förutsätter förstås att han ber om förlåtelse. Det gör han inte.

Så då kanske det är dags för oss väljare att ställa frågan om det är på den här nivån vi vill att debatten skall föras? Är det så här vi vill att våra ministrar och folkvalda, våra politiska företrädare skall bemöta varandra?

Kan gissa min åsikt?

När Anders Borg idag går ut och hävdar att en höjning av bensinskatten med 49 öre kommer att kosta tusentals jobb, så befinner sig debatten på en nivå jag är bekväm med. Det handlar om att väga fördelar och nackdelar mot varandra. Att lyfta fram det mans ser som dåligt i motsidans förslag, och det man ser som bra i sitt eget. Det handlar om att beskriva följderna, visionerna och tankarna bakom sina egna ställningstaganden. Det handlar kort och gott om politiken, men inte om personen.

Men vist kan vi prata om personen. Kan man verkligen lita på en finansminister som med hästsvans och ring i örat ser mer ut som en sjörövare i kostym än en pålitlig ekonom? Vill vi verkligen ha en pirat som tar hand om statens pengar?

Nå, det kanske inte var något vidare karaktärsmord. Pirater har nog inte den rätta negativa klangen. Svenska folket väljer ju till och med att skicka ett piratparti till maktens korridorer i Bryssel. Men knarkare, det kanske har mer av rätt klang? För har inte Anders Borg erkänt att han prövade marijuana när han var yngre? Och ville han inte släppa knarket fritt förut? Var det inte någon på regeringskansliet som anhölls misstänkt för narkotika försäljning, vem sålde han till kan man undra? Kanske är hela regeringen knarkare, kanske sitter de och röker på när de hittar på sin budget. Det är ganska lätt att sänka ner nivån på en debatt. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med invektiv. Och jag är amatör, tänk vad den professionelle kan göra.

Att hålla en hög nivå på debatten är desto svårare. Men våra ministrar och riksdagsledamöter är professionella. Det blir man när man får lön, och våra riksdagsledamöter får ganska mycket lön, mycket mer än mig, ungefär fem gånger så mycket mer än mig, men så är jag ju bara student. Våra ministrar får ännu mer, dubbelt så mycket som riksdagsledamöterna. En minister är helt klart professionell, kanske borde man då också kunna kräva av en minister att han agerar professionellt?

Vad tycker du?

Intressant? Andra bloggare om , , , , och så klart .

Mona mot Fredrik en kamp om verkligheten

25 januari 2010 02:10

Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.

Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att  beskriva det motståndarens politik leder till.

Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.

Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.

För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.

Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.

För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.

Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.

För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.

Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och . Pingat på intressant.

Om partiledardebatt och Reinfeldts nya favoritord

20 januari 2010 12:05

Sitter och lyssnar på riksdagens partiledardebatt och noterar att Reinfeldts nya favoritord tycks vara fusköverenskommelse. Fusköverenskommelse definierar Reinfeldt som att vilja utreda en fråga innan man genomför en större reform. Med tanke på hur hans egen alliansregering skött exempelvis a-kassan men kanske främst sjukförsäkringsfrågan måste han kanske ha just den inställningen. För trotts allt är det något som karakteriserar alliansregeringens hantering av just sjukförsäkringen så är det att man undvikt allt vad utredningar och remisser heter, med följd att man tvingas lappa och laga in i det sista.

Nu ska man väll ta Reinfeldts kritik och nya favoritord för vad det är. En desperats mans sista försök att kunna hitta något att  kritisera motståndaren för. Jag tror nämligen inte att det finns någon vid sina sinnens fulla bruk som egentligen tycker att det är en god idé att hasta fram en stor reform och lansera den utan utredningar och med minimal remisstid. Faktum är att jag inte ens tror att Fredrik Reinfeldt själv tror på sin egen kritik. Att alliansregering under Fredrik Reinfeldts ledning medvetet undvikt allt vad utredningar och remisser heter handlar om att man velat genomföra sina reformer så snabbt och så tidigt som möjligt. Strategin har antagligen varit att om obekväma reformer genomförs tidigt i mandatperioden så kommer media och väljarna glömt bort dem när valet väl kommer.

Det är säkert någon av alliansens PR mänskor som kommit på denna briljanta strategi. Och det är fullständigt möjligt att det hela skulle ha fungerat om det nu inte var för att regeringen tvingats återkomma gång på gång till sina reformer och lappa och laga. Som bekant tvingades man i sista minuten göra förändringar av sjukförsäkringen, precis innan julen, eftersom man plötsligt insåg att vid årsskiftet skulle de reformer man genomfört innebära att cancersjuka patienter inte längre skulle anses som sjuka utan de skulle tvingas ut och söka jobb. En sådan panikåtgärd hade aldrig behövts om förslaget hade utretts från början, och om regeringen hade lyssnat på sina remissinstanser.

Man kan förstås tycka att om man genomför reformer som påverkar tusentals människors liv, människor som redan befinner sig i en utsatt situation, så vore det självklart att innan man genomför några förändringar så har man noggrant tänkt igenom förslagen. Nu valde inte alliansregeringen den vägen och har därför rätteligen fått massiv kritik för följderna av deras val och deras efterföljande misslyckanden. Men eftersom alliansregeringen valde att inte utreda och remittera innan man sjösatte sina reformer så tvingas alliansregeringen, och då främst dess ledare Fredrik Reinfeldt, att försvara det egna valen.

Reinfeldts nya favoritord, fusköverenskommelse, skall givetvis ses ur denna synvinkel. Har man klantat till det och skall försvara sig kan man som Reinfeldt dra sig till minnes det gamla ordspråket ”anfall är bästa försvar” och helt enkelt angripa motståndaren. Så när de rödgröna pressenterar ett förslag till hur man vill rätta till de problem som alliansen skapat med sin sjukförsäkringspolitik så låter alliansen någon PR firma hitta på ett ord som gör sig bra i en one liners, så att Fredrik Reinfeldt kan försöka att paketera ett ansvarsfullt agerande likt det som de rödgröna föreslår som fusköverenskommelser. Så talar den store statsmanen i en borgerlig regering. Ett skäl som något för att helt enkelt byta till en rödgrön regering, och till en statsminister som inte är man. Så kanske vi kan få en regering som tänker efter före och inte ser utredningar och remisser som ett bevis för fusköverenskommelser.

Intressant? Läs även andra bloggares, likt Peter Anderssons och Kent Perssons åsikter om , , , , ,