Politik

Fredriks jobbpolitik misslyckd, jämfört med EU

21 maj 2010 15:21

Peter Andersson skrev igår ett intressant inlägg om regeringen misslyckande vad gäller jobben, ett tema som jag tänkte spinna vidare på. Det är främst argumentet om att den ökade arbetslösheten bara kan skyllas på att finanskrisen. Som Peter Andersson påpekar så ställde inte Fredrik Reinfeldt ut någon brasklapp för sitt löfte, men om vi bortser från det hur har Sverige klarat arbetslösheten om man jämför med resten av Europa?

Man skulle nämligen kunna ställa upp en hypotes som lyder att om arbetslösheten så som Alliansen påstår, bara är ett resultat av finanskrisen så borde Sverige ha kunnat klara av denna kris lika bra, eller lika dåligt, som Europa i stort. Några länder kommer att klara sig bättre, andra sämre, men på det hela taget så borde Sverige följa med EU snittet. Man skulle till och med kunna tro att eftersom att Sverige har så goda statsfinanser borde vi ha en bra chans att klara oss bättre än övriga Europa. Men hur har vi då klarat oss?

För att svara på detta gjorde jag ett utdrag utifrån Eurostat, EU:s motsvarighet till SCB. Och resultatet visar ganska tydligt att Sverige under Reinfeldts styre har klarat sig sämre än Europa i övrig.

När Fredrik Reinfeldt tog över 2006 låg Sverige ganska exakt i mitten av EU:s länder rankad efter arbetslöshet. Vi var land 13 av 27 med lägst arbetslöshet. Lägst hade Nederländerna högst hade Polen. När 2009 nu är summerad har Sverige tappat placeringar och ligger nu på plats 17 av 27. Vi har alltså tappat fyra placeringar, men då kan det vara viktigt att notera att Estland, Lettland, Litauen och Irland, fyra länder som i stort fått se sin ekonomi haverera, alla har gått om Sverige i arbetslöshetsligan.

Det här betyder att hela åtta EU länder: Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta har klarat krisen bättre än Sverige. Samtliga dessa åtta länder hade högre arbetslöshet när Reinfeldt tog makten och numera lägre arbetslöshet, med andra ord har mer än hälften av de länder som 2006 hade högre arbetslöshet än Sverige fått lägre arbetslöshet.  Av dessa länder är tre särskilt noterbara:

  • Polen, hade 2006 Europas högsta arbetslöshet, nästan dubbelt så hög som Sverige men har numera lägre.
  • Tyskland, som efter murens fall och återföreningen alltid haft högre arbetslöshet än Sverige, har nu lägre.
  • Finland, vår granne som historiskt sett alltid dragits med högre arbetslöshet än Sverige, de har alltså nu lägre arbetslöshet.

Går det verkligen att hävda att det är krisens fel att Sverige haft fått högre arbetslöshet än Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta? Är inte den globala finanskrisen trotts allt faktiskt global så då borde väll även dessa länder drabbats? Och om det bara är krisen som är orsaken borde då inte några andra länder än baltstaterna och Irland klarat sig sämre än Sverige?

Att arbetslösheten ökar under en lågkonjunktur är helt naturligt, men att den ökar snabbare här än i andra Europeiska stater är inte naturligt. Framför allt är det svårt att skylla det faktum att Sverige halkat efter Finland bara på krisen. Ur nationalekonomiskt hänseende finns det antagligen inget annat europeiskt land som är så likt Sverige som just Finland. Historiskt sett så har som sagt Finland alltid haft högre arbetslöshet än Sverige. Inte alltid så mycket högre men dock högre, 2006 var arbetslösheten ungefär 0,7 % enheter högre. Det intressanta i sammanhanget är att om Fredrik Reinfeldts och regeringens politik inneburit att vi kunnat behålla detta gap på 0,7% enheter mot Finland, istället för som nu tappat det, så skulle Sveriges också behållit sin position jämfört med övriga europiska länder. Då hade lika många länder klarat sig sämre än Sverige som hade klarat sig bättre. Istället för som nu, fyra stater som klarat sig sämre, baltstaterna och Irland, och åtta som klarat sig bättre.

Om man tror att politiken kan ha någon påverkan på arbetslösheten, och jag är relativt säker på att Fredrik Reinfeldt tror det eftersom han lovade att hans politik skulle minska arbetslösheten, så blir det svårt att komma till någon annan slutsats än att det faktum att Sverige klarat sig sämre än övriga europeiska länder är ett misslyckande för alliansen och för Fredrik Reinfeldts så kallade jobbpolitik.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Om borglig skattepopulism

27 mars 2010 12:59

Idag publicerar Socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Thomas Östros en debattartikel i SVD där han går till attack mot regeringens skattepolitik. Igår möttes även Anders Borg och Thomas Östros i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige.

[vodpod id=Video.3315618&w=425&h=350&fv=]

Thomas Östros har samlat ihop alliansens olika förslag på skattesänkningar, på samma sätt som alliansen gärna samlar ihop de rödgrönas förslag, och låtet riksdagens utredningstjänst räkna ut hur mycket dessa skattesänkningar skulle kosta. Resultatet landar på en minskning av statens inkomster med sammanlagt 92,2 miljarder.  Motsvarande summering av de rödgrönas förslagna reformer ger enligt Anders Borg en ökad utgift på 35 miljarder.

Hur vi rödgröna skall finansiera våra reformer är något som Borg och Reinfeldt och övriga alliansvänner och debattörer gärna frågar oss, med spelat bekymmer för de offentliga finanserna, och frågar om vi tänker höja koldioxidskatten med 2 kronor som miljöpartiet föreslår, eller tänker vi höja bolagsskatten som vänsterpartiet säger? Senast i partiledardebatten mot Mona Sahlin var koldioxidskatten något som Reinfeldt gärna ville ha svar på. Hur alliansen själva tänker skrapa ihop 92,2 miljarder talar de däremot tyst om eller som Peter Andersson skriver:

”När någon talar om en ny reform krävs berättigade svar på hur det ska betalas. När någon kräver en sänkt skatt som minskar antal kronor i den gemensamma kassan är inte balansräkningens andra sida lika påpassad.”

Men frågan är berättigad. Sänker du skatten måste du också dra in på någon utgift. Annars tvingas du låna pengar för att bekosta det som tidigare bekostades av de skatter du nu sänkt. Du tvingas låna till skattesänkningarna. Det är inget konstig med det, samma principer gäller för staten som för den egna privatekonomin. Om du går ner i arbetstid och därför tjänar mindre så måste du dra ner på dina utgifter, annars tvingas du ta av dina sparpengar eller om du inte har några pengar sparade så tvingas du låna. Att leva på sparade pengar fungerar men att låna till löpande utgifter är inte långsiktigt hållbart; inte för Sverige och inte för din privatekonomi. Och 92,2 miljarder är mycket pengar som Thomas Östros skriver:

”Det motsvarar mer än kostnaden för hela rättsväsendet inklusive polisen, statens budgetkostnad för universitet och högskolor samt hela statens kulturbudget.”

Med alla dessa planerade skattesänkningar måste vi därför ställa oss frågan hur ska de betalas; vad är det alliansen vill dra in på? Tänker de försämra A-kassan ytterligare? Vill de införa än hårdare regler för sjukförsäkringen? Eller tänker de, som det låter på Anders Borg, fortsätta låna pengar och hoppas på att en framtida högkonjunktur för eller senare skall lösa problemet. Det senare känns inte ekonomiskt ansvarsfult.

Men med arbetslöshet på 9 % är det svårt att i huvud taget prata om ansvar för offentliga finanser, det är trotts allt arbete som skapar skatteintäkter. Regeringens hävdar därför att mer skattesänkningar är botemedlet mot arbetslösheten. De skattesänkningarna man redan har genomfört har också motiverats med att de skapar fler jobb. Men som Thomas Östros påpekar så finns det inget stöd för att detta fungerat. Snarare tvärt om.

Sverige har under finanskrisen klarat sig sämre än andra länder i Europa. Vi har högre arbetslöshet än Tyskland, något som är närmast unikt sedan öst- och väst- tyskland slogs ihop. Vi har till och med haft högre arbetslöshet än Finland, något som aldrig tidigare hänt så länge som arbetslöshetsstatistik har förts, och något som var sant så sent som i januari, just nu säger statistiken att vi har lika hög arbetslöshet både Sverige och Finland då båda hade 9 % arbetslöshet i februari. Och vi vet att delar av regeringens politik direkt har samband med den ökad arbetslöshet.

Försämringar i A-kassa och sjukförsäkringar, genomförda för att bekosta skattesänkningar, har ökat kommunernas kostnader för socialbidrag. På så sätt har regeringen flyttat över kostnader från staten till kommunerna. Resultatet av regeringens skattesänkningar är inte fler jobb utan 25 000 färre anställda inom offentlig sektor, färre lärare, färre vårdanställda.

Sverige behöver inte mer av en medicin som inte fungerar. Skattesänkningar är inte någon mirakelmedicin som löser alla problem från arbetslöshet till rättvisa och jämställdhet, även om moderaterna alltid tycks tro detta.

[vodpod id=Video.3316091&w=425&h=350&fv=%26rel%3D0%26border%3D0%26]

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , och .

Personangreppspolitiken

16 oktober 2009 21:08

I ett inlägg 9 september, skriver bloggaren Tokmoderaten ett inlägg som börjar med att han förklarar för sin son varför han var ”elak mot Mona”, varför han ”mobbade henne”. Förklaringen från den gode fadern Tokmoderaten, var att han inte alls mobbade Mona utan att han höll på med ”negative campaigning”. Någon förklaring till vad skillnaden mellan ”negative campaigning” och mobbning är får inte sonen eller vi bloggläsare istället ger sig Tokmoderaten ut på ett långt utlägg om varför han tycker att Mona är dålig. Det hela avslutas med vad som kan ses som en förklaring till varför Tokmoderaten mobbar Mona:

”Så länge folket anser att Fredrik Reinfeldt är en betydligt mer pålitlig, trovärdig och skärpt statsminister än Mona så har Alliansen detta kort på sin hand att spela ut när det behövs. Det kan komma att behövas om opinionssiffrorna håller i sig – för när 60% av väljarna ser Reinfeldt som en bättre ledare för Sverige måste man kunna utnyttja detta faktum. Allt annat vore tjänstefel…”

Ungefär samma slutsats, om än formulerad på ett något annat sätt pressenteras av Johan Westerholm i en artikel på Newsmill. Vad Johan Westerholm noterar är att alliansens och dess fans och företrädare har ett litet problem, alla siffror pekar åt fel håll. I fråga om arbetslöshet, klimat, EU ja på punkt efter punkt så har man misslyckats med sin politik. I brist på egna politiska framgångar väljer alliansen och dess fans och företrädare att istället för att prata politik, angripa motståndarens företrädare och då främst Mona Sahlin. Mobba Mona, är alliansens främsta strategi för valvinst 2010. Politik det vill man helst slippa tala om.

Ingen stans är detta så tydligt som i frågan om jobben, den fråga alliansen påstår sig ha vunnit valet på. Som bortförklaring för de egna misslyckanden används finanskrisen, närmast patetiskt hävdar man att den egna politiken egentligen fungerar men att finanskrisen råkade komma i vägen och förstöra. Att denna bortförklaring är ihåligt är alliansen väl medvetna om. Finanskrisen drabbat alla länder men för första gången någonsin har Sverige högre arbetslöshet än Finland och EU genomsnittet, med andra ord ett historiskt unikt misslyckande.

Inte undra på att borgerliga bloggare väljer att inte prata om arbetslösheten, att borgerliga politiker väljer att mörka ökningen av utanförskapet, detta till den grad att moderaterna väljer radera en artikel på den egna hemsidan som beskriver hur man beräknar utanförskapet.

Istället för att prata politik tar man till just det kort som Tokmoderaten beskriver, Mona, man pratar Mona. Målet är att förskjuta fokus från de egna misslyckandena och den egna politiken och istället fokusera på personfrågor. Det är strategiskt helt rätt. Alliansens styrka är att Reinfeldt som stadsminister har ett starkt förtroende. Väljarna har faktiskt ett starkare förtroende för han som person än vad det har för den regeringen som han leder och den politik han för. I popularitetsmätningarna leder han, i opinionsmätningarna har hans regering legat efter oppositionen i flera år, nu tappar man till och med stöd i storstäderna. Det här är ett problem för alliansen för det är opinionsmätningarna som visar hur väljarna tänker rösta därför står alliansens hopp till att kunna göra valet till en popularitetstävling för ökar alliansen sin chans att vinna.

Det är lätt att förstå hur alliansens företrädare och fans tänker:
Vi kan inte prata politik för väljarna gillar inte vad vi håller på med. Vi kan inte prata om vad vi lyckats med för vi vi har ju inte lyckats med något. Men om vi slänger tillräckligt mycket skit på vår motståndare så kanske någonting fastnar.

Så vad är då motmedlet från oss oppositionella, jag skulle säga att uppmärksam att alliansen och dess fans och företrädare pratar person och inte politik och fortsätta att prata politik. De borgerliga, de som numera utgöra alliansen gav för länge sedan upp att prata ideologi, de vet att de inte kan vinna den matchen. Vill borgarna nu även ge upp att prata politik så varför inte, jag tror inte att våra rödgröna företrädare i from av Mona, Maria, Peter eller Lars kommer göra det och jag tror inte att vi rödgröna fans kommer göra det heller.

Svenskan är desperat

2 september 2009 16:14

Så den mörkblå ledarredaktionen tillhörande Svenska Dagbladet har publicerat en artikel där de pressenterar tre argument för varför vi som vill ha förnyelse av Socialdemokraterna bör rösta på alliansen. Jag antar att ledarredaktionen är desperat efter att ha sett de senaste opinionsundersökningarna för argumenten som presenteras haltar ovanligt mycket även för att komma från sagda ledarredaktion.

Första argumentet är att Socialdemokraterna inte förtjänar att få vinna valet eftersom Socialdemokraterna inte förnyat sig tillräckligt. Men förnyelse för Svenska Dagbladets ledarredaktion stavas högerpolitik, vilket gör att som Socialdemokrat känner i alla fall jag att jag inte vill ha så mycket förnyelse som Svenska Dagbladets ledarredaktion nog skulle vilja ha. Det är inte de nya moderaterna som Socialdemokraterna vill bli bara för att just de Nya Moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet. Att inte rösta på socialdemokraterna om man tycker att socialdemokraterna är det bästa alternativet känns som ett något krystat sätt att bedriva internt påverkans arbete, mer logiskt vore att helt enkelt engagera sig i partiet och där försöka påverka vad partiet står för. Tycker du däremot att något annat parti är bättre än Socialdemokraterna ska du ju självfallet rösta på det partiet, och kommer med största sannolikhet att göra så.

Argument nummer två bygger på att skrämmas med Lars Ohly. Och vist ju mer höger du är desto mer skrämmande ter sig nog vänsterpartiets politik, för Svenska Dagbladets ledarredaktion måste därför Ohly te sig som en mardröm direkt ur en av H.P. Lovecrafts noveller. Samtidigt så finns det nog en hel del socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som tycker att Vänsterpartiet kan fungera som en garant för att en rödgrön regering inte vandrar för långt åt höger. I jämförelse med det dilemma som alliansen har haft med ett homofobt ytterlighetsparti som ständigt väljer att driva frågor som ingen tänkande mänska skulle sympatisera med, jag talar med andra ord om Kristdemokraterna, så känns Vänsterpartiet som ett mycket mer lättarbetat parti. Trotts allt har vi tre rödgröna partier viss erfarenhet av samarbete.

Det sista argumentet känns som det mest desperata. Att hävda att man skall rösta på ett alliansparti för att detta ökar chansen för en fortsatt majoritetsregering och därmed skulle minska Sverigedemokraternas chans att bli vågmästare känns något krystat. Faktum är att argumentet är helt upp åt väggarna idiotiskt. Självklart så om en majoritet av väljarna röstar på alliansen så får dessa en egen majoritet. Men det går ju att applicera på vilket parti block eller för den del parti som helt. Röstar en majoritet på Socialdemokraterna så får ju vi egen majoritet vilket säkerligen är det säkraste sättet att stänga ute Sverigedemokrater eller andra småpartier från vågmästarpositionen. Ser vi till de opinionsundersökningar som publicerats sedan valet 2006 så har allianspartierna nästan alltid fått ett sådant stöd att enda chansen för dem att sitta kvar i regeringsställning är just med hjälp av Sverigedemokraterna. Därmed blir det ju ännu mer logiskt att rösta på något rödgrönt alternativ. Vidare kan man ifrågasätt vad detta argument har med förnyelse av Socialdemokraterna att göra.

För mig som just Socialdemokrat med intresse för förnyelse handlar inte förnyelse om att vandra höger eller vänster, jag är nämligen i allmänhet rätt nöjd med vart socialdemokraterna befinner på den skalan. Snarare handlar det om att formulera politik som utifrån våran ideologi svarar mot dagens verklighet. Att detta ibland leder till lösningar som även Svenska Dagbladets ledarredaktion kan tycka om betyder inte att förnyelse är liktydigt med att ständigt sträva efter sagda ledarredaktions gillande.

Inte helt pålitlig udersökning ger SD 5.6%

13 augusti 2009 12:15

Jag kunde inte undgå att notera något underligt med United Minds senaste undersökning där SD får sisådär 5,6%. I den förra mätningen som publicerades precis efter EU valet lät United Minds intervjua runt 2000 personer i denna undersökning är bara runt 1000 tillfrågade. Antingen tyder detta på att United Minds bytt metod, vilket skapar ett problem vid jämförelse med tidigare undersökning, eller så har man haft ett närmast katastrofalt bortfall i undersökningen.

Om det senare skulle vara fallet det så är undersökningen inte värd så mycket och det skulle vore journalistiskt oansvarigt av Aftonbladet att publicera den. Fast det är klart nu ska man ju inte hoppas för mycket på den granskande förmågan hos kvällstidningsjournalister då artikelförfattaren helt felaktigt påstår att SD blir vågmästare, något som inte är fallet eftersom KD faller ur riksdagen enligt mätningen. Räknat i mandat skulle Reinfeldt tvingas lämna rosenbad, även om han skulle kunnat tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna.

Nu anser jag dock att man ska just denna opinionsundersökning på allt för stort allvar. En undersökning gjord mitt i sommaren, genom nätenkäter, och om till råga på allt tillhör de mindre undersökningarna (1000 tillfrågade jämfört med de större på runt 2000), kan antas vara mindre exakt.

Sommarundersökningar är i allmänhet opålitliga då det finns ett stort bortfall bland de tillfrågade. Detta bortfall är inte fördelat jämt över befolkningen. Vissa personer är nämligen mer benägna än andra att resa bort eller på annat sätt bli onåbara under sommaren. Det är mer troligt att personer med god ekonomi är bortresta än någon med sämre. Det är mer troligt att en person anställd inom mer traditionell industri är ledig under det som kallas industrisemestern än någon anställd inom exempelvis handeln. Eftersom partisympatier även varierar i dessa grupper så blir undersökningen mer osäker. Arbetslösa som grupp röstar exempelvis annorlunda än personer med arbete. Undersökningen har som det heter en bias. På samma sätt så ger nätenkäter en bias då vissa personer är mer benägna att svara på nätenkäter än andra.

Då denna undersökning dessutom är en av de mindre så är det också mer troligt att just denna undersökning avviker från det opinionsläge som den försöker mäta. Sammantaget gör det hela att jag även i detta fall litar mer på min tekopp och det som tesumpen visar där.