Reinfeldt

Fredriks jobbpolitik misslyckd, jämfört med EU

Peter Andersson skrev igår ett intressant inlägg om regeringen misslyckande vad gäller jobben, ett tema som jag tänkte spinna vidare på. Det är främst argumentet om att den ökade arbetslösheten bara kan skyllas på att finanskrisen. Som Peter Andersson påpekar så ställde inte Fredrik Reinfeldt ut någon brasklapp för sitt löfte, men om vi bortser från det hur har Sverige klarat arbetslösheten om man jämför med resten av Europa?

Man skulle nämligen kunna ställa upp en hypotes som lyder att om arbetslösheten så som Alliansen påstår, bara är ett resultat av finanskrisen så borde Sverige ha kunnat klara av denna kris lika bra, eller lika dåligt, som Europa i stort. Några länder kommer att klara sig bättre, andra sämre, men på det hela taget så borde Sverige följa med EU snittet. Man skulle till och med kunna tro att eftersom att Sverige har så goda statsfinanser borde vi ha en bra chans att klara oss bättre än övriga Europa. Men hur har vi då klarat oss?

För att svara på detta gjorde jag ett utdrag utifrån Eurostat, EU:s motsvarighet till SCB. Och resultatet visar ganska tydligt att Sverige under Reinfeldts styre har klarat sig sämre än Europa i övrig.

När Fredrik Reinfeldt tog över 2006 låg Sverige ganska exakt i mitten av EU:s länder rankad efter arbetslöshet. Vi var land 13 av 27 med lägst arbetslöshet. Lägst hade Nederländerna högst hade Polen. När 2009 nu är summerad har Sverige tappat placeringar och ligger nu på plats 17 av 27. Vi har alltså tappat fyra placeringar, men då kan det vara viktigt att notera att Estland, Lettland, Litauen och Irland, fyra länder som i stort fått se sin ekonomi haverera, alla har gått om Sverige i arbetslöshetsligan.

Det här betyder att hela åtta EU länder: Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta har klarat krisen bättre än Sverige. Samtliga dessa åtta länder hade högre arbetslöshet när Reinfeldt tog makten och numera lägre arbetslöshet, med andra ord har mer än hälften av de länder som 2006 hade högre arbetslöshet än Sverige fått lägre arbetslöshet.  Av dessa länder är tre särskilt noterbara:

  • Polen, hade 2006 Europas högsta arbetslöshet, nästan dubbelt så hög som Sverige men har numera lägre.
  • Tyskland, som efter murens fall och återföreningen alltid haft högre arbetslöshet än Sverige, har nu lägre.
  • Finland, vår granne som historiskt sett alltid dragits med högre arbetslöshet än Sverige, de har alltså nu lägre arbetslöshet.

Går det verkligen att hävda att det är krisens fel att Sverige haft fått högre arbetslöshet än Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta? Är inte den globala finanskrisen trotts allt faktiskt global så då borde väll även dessa länder drabbats? Och om det bara är krisen som är orsaken borde då inte några andra länder än baltstaterna och Irland klarat sig sämre än Sverige?

Att arbetslösheten ökar under en lågkonjunktur är helt naturligt, men att den ökar snabbare här än i andra Europeiska stater är inte naturligt. Framför allt är det svårt att skylla det faktum att Sverige halkat efter Finland bara på krisen. Ur nationalekonomiskt hänseende finns det antagligen inget annat europeiskt land som är så likt Sverige som just Finland. Historiskt sett så har som sagt Finland alltid haft högre arbetslöshet än Sverige. Inte alltid så mycket högre men dock högre, 2006 var arbetslösheten ungefär 0,7 % enheter högre. Det intressanta i sammanhanget är att om Fredrik Reinfeldts och regeringens politik inneburit att vi kunnat behålla detta gap på 0,7% enheter mot Finland, istället för som nu tappat det, så skulle Sveriges också behållit sin position jämfört med övriga europiska länder. Då hade lika många länder klarat sig sämre än Sverige som hade klarat sig bättre. Istället för som nu, fyra stater som klarat sig sämre, baltstaterna och Irland, och åtta som klarat sig bättre.

Om man tror att politiken kan ha någon påverkan på arbetslösheten, och jag är relativt säker på att Fredrik Reinfeldt tror det eftersom han lovade att hans politik skulle minska arbetslösheten, så blir det svårt att komma till någon annan slutsats än att det faktum att Sverige klarat sig sämre än övriga europeiska länder är ett misslyckande för alliansen och för Fredrik Reinfeldts så kallade jobbpolitik.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Den frånvarande ledaren

En ledare i DN skriven av Peter Wolodarski har gett upphov till längre inlägg hos några av mina favoritbloggare, nämligen Peter Andersson, Johan Westerholm och Claes Krantz. Samtliga dessa tre bloggare och den gode Wolodarski ifrågasätter Fredrik Reinfeldts agerande och ledarskap med avseende på hur frågor så som sjukförsäkringsdebatten och andra kontroversiella frågor skötts. Och även om jag delvis håller med så tror jag egentligen inte att det hela handlar om bristande ledarskap så mycket som en politisk strategi som inte tycks fungera helt ut.

Fredrik Reinfeldts mål har redan från början varit att inte bara bli vald till statsminister utan att också bli omvald. Har man som mål att förändra Sverige i en mer borgerlig inriktning så räcker det inte med att göra politiska mellanspel någon gång med ett decenniums mellanrum, man måste lyckas behålla makten under ett längre tag. Att Fredrik Reinfeldt håller sig undan kontroversiella frågor är i min mening en medveten strategi för att nå detta mål.

Jag skulle nämligen vilja påstå att ett starkt skälen till varför Fredrik Reinfeldt har ett så stort personligt förtroende som han ändå har är för att han undviker att associera sig med kontroversiella frågor. Det är annars svårt att förklara varför svenska folkets förtroende för han som person är så pass mycket större än svenska folkets förtroende för den regering han leder. Att själv ta äran när det går bra, men låta andra ta smällen när det går dåligt är förstås en smart strategi om önskar bli associerad med framgång.

Om vi nu antar att detta resonemanget är sant, så kan vi även anta att Reinfeldts agerande är styrt av detta. Det är ingen tvekan om att Reinfeldt medvetet håller sig undan kontroversiella frågor. Hans agerande är för mycket ett mönster för att vi skulle kunna anta att det hela bara skulle vara en slump. Vi kan därför anta att motivet till att Reinfeldt hållit sig undan kontroversiella frågor är för att bygga ett förtroendekapital. Tanken har nog varit att ett stort förtroende för Reinfeldt som person skall smitta av sig på valresultatet. Och till viss del så tycks detta faktiskt vara sant.

Även om alliansen som helhet backat i opinionsmätningarna sedan valet 2006 så har moderaterna som parti stått relativt stilla. Nu finns det självklart andra förklaringar än partiledarens personliga förtroende som är orsak till att moderaterna inte tappat väljare. Exempelvis så är säkerligen det faktum att det är moderaterna som dominerar regeringen och att det är moderaternas politik som till största delen genomförs i ännu högre grad något som stärker moderaterna, men samtidigt också försvagar de andra borgerliga partierna.

Det är med andra ord mycket möjligt att Fredrik Reinfeldts strategi att hålla sig borta från svåra och kontroversiella frågor inte nått hela vägen fram. Men tanken kan från början ha varit god.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jättebebisen Reinfeldt

jattebebisJättebebisen Reinfeldt är kinkig och vill hämnas. Ett dagisbarn kan ena dagen gråta och skrika för att Pelle inte ville låna ut sin spade, för att dagen efter vägra låna ut sin spade till Pelle för att hämnas. En normal vuxen person inser däremot att om man kritiserar någon för ett agerande så kan man inte själv göra lika dant. Därför blir våran statsministers agerande när det gäller utnämnandet av en ny EU-komissionär, mycket absurt.

Oppositionen har vid flera tillfällen ställt frågan om och när regeringen skall bjuda in till överläggningar om den nya komissionären. Jättebebisen till statsminister Fredrik Reinfeldt har istället valt att föra ner hela diskussionen till ren sandlådenivå. Eftersom att Göran Persson valde att låta åter nominera Margot Wallström som EU komissionär utan att fråga oppositionen, tänker nu jättebebisen Reinfeldt hämnas genom att inte bjuda in oppositionen till överläggningar när nu Margoths efterträdare skall ersättas.

Vist känns det skönt att vi har en så mogen man till statsminister?
Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Slutsats Reinfeldt hade fel eller så har han fel

Det var inte så länge sedan som Reinfeldt, uppbackad av borgerliga bloggare och ledarskribenter, förklarade att Socialdemokraterna inte var seriösa utan lovade mer till alla vilket enligt den moderata egenhendigt ihopsnickrade kalkylen innebar att Socialdemokraterna hade 100 miljarder i ofianansierade löften. Blan annat menade man att socialdemokraterna som ju enligt Reinfeldt accepterat jobbskatteavdraget inte kunde ha råd med sitt förslag om ökat stöd till kommuner och landsting.

Nå det var för innan sommaren, nu efter semestern anser sig Reinfeldt istället ha råde med att både ge komunderna mer stöd och samtidgit sänka skatten. Slutsatsen blir att antingen hade Reinfeldt fel i sin kritik av oppositionen eller så har han fel när han tror sig ha råd med både skattesänkningar och mer pengar i stöd till kommuner och landsting.

Sjukvård, Sodexo och minnen från lumpen

Sodexo som tack vare den borgliga majoriteten i landstinget numera leverera mat till bland annat södersjukhuset, har nu tagit över ICA:s gamla trick att märka om utgångsdatumen på maten. Detta med gammal mat är dock bara ett exempel på problem som uppkommit efter att landstingets upphandling förra året. Ansvaret för dessa misslyckanden och problemen som uppkommit vilar utan tvekan på den borgliga majoriteten i landstinget som uppenbarligen inte har en aning om vad de håller på med. För det är ju inte bara maten som blivit ett problem inom vården i Stockholm.

Problem med Sodexo och mat får mig direkt att tänka på en liten händelse från min värnplikt. En tradition inom lumpen är att man ska äta pankakor med ärtsoppa varje torsdag. En måltid som mitt gamla befäl från boden brukade kalla för ”veckans suprise”.

Just Sodexo och pankakor höll på bli en explosiv kombination när de tog över restaurangen vid armens tekniska skola i Östersund. I ett försök att dra ner kostnaden för maten försökte Sodexo införa som regel att vi lumpare bara fick ta fem pankakor och var vi inte mätta av detta fick vi väll äta mer ärtsoppa. Fem pankakor kan låta rätt lagom men för en hungrig lumpare är det absolut för lite, hade gränsen varit femton pankakor hade det hela kanske kunnat fungera. Nu blev istället resultatet att Sodexo och dess personal var mycket nära att drabbas av ett myteri, eftersom att ingen av oss lumpare i huvud taget tänkte acceptera dessa inskränkningar, något som vi även demonstrerade med stor tydlighet (oftast genom att helt enkelt ta så många pankakor vi villa ha). Tursamt nog valde personalen i detta läge att inte försöka upprätthålla reglerna och nästa torsdag syntes några pankaksransoneringar inte till.

Huruvida vi kan lära oss något av denna historia är dock tveksamt. Möjligen att det är lättare att ge dålig eller för lite mat till sjuklingar eftersom de inte har samma möjlighet att protestera.