Rödgröna

Vägval välfärd

6 juli 2010 08:52

På DN debatt publiceras idag åter igen ett inlägg på temat, ”pengarna för vården kommer ta slut vad gör vi”. Denna gång pressenterad av den så kallade Borg kommissionen. Som Peter Johansson skriver är detta en självvald kommission och, deras åsikter kanske mer skall ses som ett debattinlägg, snarare än opartisk analys men jag kan inte undvika att fastna för några skrivelser i slutet av artikeln:

”En utveckling mot ökat privat ansvar för välfärden har pågått i snart tjugo år – det gäller inte minst äldreomsorgen. Den förändringen har närmast smugits på medborgarna. Fortsatt utveckling i den riktningen utan öppen debatt kan inte godtas.”

Att en mer öppen debatt om välfärdens framtid behövs, är något som jag helt håller med om. En fråga som särskilt är aktuell med tanke på valet i höst.

Skall vi kunna upprätthålla den välfärdsstandard vi idag har, måste detta bli prioriteringen. Framtida reforutrymme kan då inte användas för skattesänkningar, eftersom pengarna kommer att behövas i vården, i skolan och i omsorgen.

Mona Sahlin och de rödgröna har i sammanhanget varit väldigt klara med att detta, en satsning på välfärden, också är den prioritering man kommer göra. Fredrik Reinfeldt och alliansen har inte varit lika klara, och än så länge saknas besked om vad alliansen vill göra om de vinner valet.

Tystnaden är i sig talande, det är trotts allt ingen hemlighet att allianspolitiker vill sänka skatter. Trotts allt sammanlagt har olika grupper inom alliansen redan föreslagit skattesänkningar för 100 miljarder. Men samtidigt inser givetvis även dessa allianspolitiker att pengarna då också inte räcker till välfärden. För som Borg kommissionen säger så kommer kostnaderna för välfärden inte att minska, och om man minskat skatteinkomsterna blir resultatet en sämre välfärd och högre kostnader för den enskilde. Det skulle vara önskvärt med större tydlighet från alliansen i dessa frågor.
I slutändan är det du och jag vi väljare, som skall göra valet och även om du kanske inte gör samma val som mig och prioriterar välfärden framför skattesänkningar utan gör motsatt prioritering, skattesänkningar före välfärden så är det viktigt att denna prioritering är det som valet i höst kommer att handla om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och de .

Dyrt men ineffektivt

2 juni 2010 15:56

Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:

”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”

Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:

”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”

Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:

”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”

Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.

Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:

”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”

Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.

Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.

Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.

Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och 

Dyrt men ineffektivt

2 juni 2010 15:56

Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:

”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”

Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:

”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”

Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:

”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”

Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.

Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:

”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”

Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.

Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.

Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.

Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och 

Förändrad fastighetsskatt ökar rörligheten

26 maj 2010 10:05

Jag sitter just och lyssnar på Thomas Östros som går igenom socialdemokraternas förslag till ändring av fastighetskatten. Jag skriver ändring av fastighetsskatten och inte återinföra, eftersom fastighetsskatten, i motsatts mot vad de fyra borgerliga partiledarna lovade innan valet, aldrig avskaffades. Fastighetskatten bytta bara namn och sattes ett tak på, eller som lagrådet skrev i sin remiss till regeringens förslag:

“Som framgår av remissen råder inte någon tvekan om att fastighetsavgiften statsrättsligt i sin helhet utgör en skatt. Något argument för att den nya fastighetsskatten ändå bör betecknas avgift förs inte fram i remissen. Det är angeläget att en pålaga som de facto utgör en skatt också benämns skatt /…/”

Resultatet av den borgerliga förändringen av fastighetsskatten har främst varit att de med högt värderade villor fått mycket lägre skatt. Samtidigt har skatten, för den som väljer att flytta ökat, något som resulterat i inlåsningseffekter och minskad rörlighet. Det senare är något som kritiserats av villaägarna och effekten visats i en studie från KTH.

De rödgröna planerar att göra tre förändringar utifall man vinner valet i höst.

  • Rättvisa: De som har de dyrare villorna värda över cirka sex miljoner (dvs. ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) kommer att få höjd skatt. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Vår begränsningsregel innebär att ingen ska betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt permanentboende.
  • Neutralitet: Fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar sänks från 0,4 till 0,22 procent. Neutraliteten mellan olika boendeformer utreds och åtgärder vidtas .
  • Rörlighet: Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.

Just den sista punken, rörligheten är ett av de stora problemen med den förändring av fastighetsskatten som alliansen införde. Skälet till detta är att alliansen, för att finansiera taket i fastighetsskatten, införde ett tak på hur stort uppskov av reavinstskatt som var möjligt, samt införde en ränta på detta uppskov.

Där man tidigare kunde skjuta upp beskattningen av den vinst som gjordes vid försäljning av ens bostad, förutsatt att man investerade denna vinst i en ny bostad, finns numera ett tak på uppskovet som för 2010 uppgår till 1 450 000 kr. På detta belopp tas dessutom ut en skatt på motsvarande 0,5 % av det uppskjutna beloppet.

Låt oss se hur detta drabbar exempelvis en barnfamilj i Stockholm som väljer att flytta från en mindre bostad till en större. Har familjen bott några år i sin bostad är det relativt troligt att bostaden numera är värd mer än den köptes för. Låt oss säga att familjen gör en vinst på 2 000 000 kr vid försäljning. Eftersom vinsten är över 1 450 000 kr så måste familjen betala reavinstskatt på 550 000 kr, skatten är 22% av vinsten alltså 121 000 kr. Därtill kommer att familjen kommer att årligen betala 7250 kr i ränta på sin uppskjutna vinst. Det blir med andra ord en väldigt dyr affär att flytta.

Jag använder Stockholm som exempel eftersom 50 % av uppskoven finns i Stockholm. Vilket är skälet till att denna skatt fått smeknamnet stockholmsskatten.

Eftersom att dessa kostnader bara uppkommer när man väljer att flytta så minskar detta folks benägenhet att flytta. Resultatet, minskad rörlighet på bostadsmarknaden. Man kan självklart tycka att det är trist att betala skatt för ens boende, men faktum är att bostaden också är en investering som det går att göra en rätt ordentlig vinst på. För att inte bostäder skall bli ett skattefrälse behöver denna vinst på ett eller annat sätt beskattas, på samma sätt som vinst från andra källor beskattas. I slutändan är det då bättre att beskatta denna vinst redan i förväg, genom en skatt på taxeringsvärde, än att ta ut en skatt när fastigheten säljs. Vi vill nämligen ha rörlighet på bostadsmarknaden, och en försäljningsskatt hämmar denna rörlighet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Och varför kritiserade (C) inte SL:s prishöjning?

27 april 2010 12:45

Noterar att centern likt alliansens lilla arga terrier har tagit sikte på Miljöpartiet och ger sig på de gröna av de rödgröna med mer och mindre sakliga argument. Maud Olofsson kritiserar exempelvis miljöpartiet och påstår att med Miljöpartiets politik kommer det för en normal familj kosta 2 000 kronor mer per år att köra bil.

Som stockholmare noterar jag att det är ungefär lika mycket dyrare som SL:s månadskort blivit för en normalfamilj. När alliansen tillträdde höjdes månadskortet från 620 kr till 690 kr, med två vuxna och ett månadskort i månaden blir detta en kostnadsökning på 12 * 2 * (690 – 670) = 1 680 kr, alltså ungefär samma kostnadsökning som Maud nu varnar för.

Undra varför Maud och de så kallade gröna Centerpartiet inte gick ut i media och protesterade när alliansen i Stockholm höjde biljettpriset?

Läs även andra bloggares åsikter interesanta om , , , och