Socialdemokrati

Vinst eller inte är det (s)kolans största problem?

31 juli 2009 19:44

Egentligen hade jag tänkt att ha lite bloggsemester men eftersom en diskussion blossat upp i s-bloggosfären om skolpolitiken, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så kände jag att jag inte kunde undvika att skriva något. Jonas Morian beskriver det hela som en ”het och viktigt s-debatt om skolan” själv kan jag inte hålla med. Det här är inte en viktig debatt, och den har väldig lite att göra med skolan så att kalla detta för en het och viktig debatt gör mig mest bebryllad, föra att låna en fras av Nalle Puh.

Jag vet inte om det beror det på att så många av er kära partikamrater egentligen är skolpolitiska analfabeter, men så fort som skolpolitik kommer på agendan så snöar debatten in på vad jag närmast ser som oväsentligheter. Förut rörde diskussionen betygen, som om fler eller färre, tidigare eller senare betyg på något sätt skulle revolutionera den svenska skolan. I dagarna rör diskussionen istället huruvida vinstdrivande skolor skall tillåtas. Uppenbarligen är vinstdrivande friskolor en så central del av den socialdemokratiska skolpolitiska ideologin att om man har fel åsikt så bör man lämna partiet.

Men snälla partikamrater den diskussionen är lite som att diskutera färgen på gardinerna samtidigt som taket rasar in. Det är inte det faktum att några millioner tas ut i vinst från ett mindre antal skolor som är skälet till att var tionde elev inte når målen som krävs för grundläggande behörighet till de nationella gymnasieprogrammen.

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att man inte kan diskutera huruvida skattepengar skall kunna tas ut i vinst av ett privat företag eller om det skal förbjudas. Men det är inte en väsentlig fråga om målet är att förbättra den svenska skolan.

Vad är då väsentligt? Vad är det vi bör diskutera för frågor? Som jag ser det handlar det om lärarnas status, en fråga som går hand i hand med frågan om lärarnas lön. Det handlar om fortbildning av lärare. Det handlar om läromedel och inte minst om använde av teknik i undervisningen. Det handlar om vilka ämnen som är viktiga att lära ut, hur vi vill förmedla kunskap, vad kunskap är och hur vi säkerställer att elever får den kunskap de har rätt till. Det handlar förstås om hur vi kan mäta kvalitén i undervisningen för att skolor skall hålla den höga nivå som vi förväntar oss. Det handlar om skolmat och skolidrott. Det handlar om en enormt många, ofta komplexa frågor, som inte har ett skit att göra med antalet betygssteg, huruvida skolan gör vinst, eller för att ge en känga till den nuvarande skolministern antalet regler och straff.

Men vist, enkla frågor med enkla svar är enklare att ha att göra med. Så för allt i världen istället för att göra något konstruktivt med vår skolpolitik låt oss låtsas att om vi löser frågan om vinstdrivande friskolor så har vi löst skolans problem.

Och när vi ändå gör det så kan vi ju blunda för nyfattigdomen också.

Intressant?

Dahlbergs Jobbflum

2 juli 2009 19:30

Jag antar att man måste vara borgerlig för att förstå logiken i denna mening ”Det kommer aldrig att gå att utbilda eller ”investera” bort arbetslösheten.” Jag antar att man måste vara borgerlig för att säga något sådant dumt. Troligen måste man också vara borgerlig för att dessutom tro på det hela.

Meningen kommer ifrån en artikel i Expressen, med titeln Sahlins Jobbflum, skriven av Anna Dahlberg.

”Det är inte trovärdigt. Det kommer aldrig att gå att utbilda eller ”investera” bort arbetslösheten. Vi måste i stället ge fler människor en rimlig chans på den ordinarie arbetsmarknaden genom sådant som sänkta ingångslöner, en mer flexibel arbetsrätt och en fungerande yrkesutbildning. Vi måste se till att den privata tjänstesektorn kan expandera och suga upp en allt större andel av arbetskraften.”

Jag antar att Anna Dahlberg är fullständigt missat det faktum att tjänstesektorn generellt sett är kunskapsintensiv. Det finns självklart undantag och kanske tror Anna Dahlberg att tjänstesektorn enbart består av hushållsnära tjänster, frisörer och en och annan pizzabagare.

Ser man till vad tjänstesektorn själv önskar sig, och detta från en rapport författad av fack- och arbetsgivar- representanter inom tjänstesektorn, så är investeringar i infrastruktur och olika former av utbildnings och kunskapssatsningar det som man efterlyser. Inte sänkta ingångslöner eller flexiblare arbetsrätt.

Satsningar på utbildning är inte flum. Investeringar i infrastruktur och grön energi inte bara skapar jobb, de gör också att jobb som utförs blir mer värt. Varken hushållsnära tjänster eller låglönejobb är något som Sverige bör eller skall satsa på. Det är inget fel hushållsnära tjänster, det är inget fel att jobba för en låg lön men att tro att framtiden ligger i att satsa på dessa områden, det mina vänner, det är flum.

Sunda stadsfinanser, spara på krutet…

9 juni 2009 18:06

Så presenteras åter igen svarta siffror från Arbetsförmedlingen. Fler blir arbetslösa men några förslag för att ändra på det hela kommer inte från rosenbad. Likt prins John kramar Borg krampaktigt sin penningpåse, eller nå det som finns kvar efter att han gett bort resten genom ofinansierade skattesänkningar.

Jag tycker inte att det borde vara allt för svårt att förstå vad som borde göras, och jag är inte ensam i mitt tyckande. Samtliga experter och institut är ju eniga om att Sverige behöver investera sig ut ur den kris vi nu är i. Förklaringen till varför regeringen inte lyssnar är, som jag skrivit om förut, att den borgliga regeringen är livrädd för att hamna i en situation där de kanske måste höja skatten.

Livrädda, inte för att en skattehöjning skulle vara en katastrof eller på något sätt skulle få svensk ekonomi att haverera, även om Borg och Reinfeldt gärna vill få det att låta som om så skulle vara fallet. Utan livrädda för att det skulle det vara en katastrof för moderaterna inför nästa riksdagsval om de tvingades backa från sina vallöften. För tvingas man höja skatten så är det närmast att säga att vår moderata politik inte håller, socialdemokraterna hade rätt.

Istället upprepas mantrat om sunda statsfinanser och att spara på krutet, både av Borg och Reinfeldt och av borgliga debattörer även om pratet om sunda statsfinanser, likt allt som mässas, låter ihåligt särskilt när man som borgarna gjort sänkt skatten för lånade pengar. Förhoppningen från borgarna är väll att om man upprepar mantrat tillräckligt många gånger så blir det hela sant. Likt Stig Helmer Ohlsson som upprepar ”jag kan flyga jag är inte rädd. Jag kan flyga jag är inte rädd…” upprepar nu borgarna i kör ”Sunda stadsfinanser, spara på krutet. Sunda stadsfinanser, spara på krutet…”

Men när mer än en tiondel av arbetskraften och en fjärdedel av ungdomarna är arbetslösa undrar jag, vad är det man ska ha krutet till? Hur nära en katastrof vill borgarna att vi ska vara innan de bränner av sitt krut och vad säger att en stor smäll då skulle vara bättre än en mindre kontrollerad krevad idag?

Nej med denna våg av friställningar är det nog dags att varsla den Reinfeldt och den borgliga regeringen. Dags att de blir av med jobbet innan du och jag blir det.

Tankar en valnatt

8 juni 2009 01:11

Så här någon timme efter att valresultatet spikats så är mitt huvud fyllt av tankar angående vad som hänt, lite känns det hela som ett antiklimax. Vi socialdemokrater får exakt samma resultat som förra valet vilket gör att det är svårt att känna sig nöjd men lika svårt att känna sig besviken. Mest känner man en viss lättnad över att vi fortsatt är största partiet i Sverige även i EU valet däremot måste man ju ställa sig frågan vad kan vi göra bättre?

Det är relativt uppenbart att de partier som vunnit är de som på ett eller annat sätt markerat att de tror på EU samarbetet och som därmed tonat ner kritiken mot EU och lyft frågor som just är EU frågor istället för att försöka prata inrikespolitik i EU sammanhang.

De partier som varit klart EU negativa, så som Junilistan och Vänsterpartiet har båda gått kraftigt bakåt och i Junilistans fall så har de blivit totalt utraderade. I rakt motsatts står både Folkpartiet och Miljöpartiet, två av valets vinnare, som markerat att de är mer EU positiva. Folkpartiet har profilerat sig som det EU positivaste av de borgliga partierna och Miljöpartiet har gått ifrån tidigare krav på utträde vilket måste ses som en stor förändring, och på riktigt drivit frågor som är EU frågor.

Både Moderaterna och vi Socialdemokrater har däremot varit mer tvetydiga i våra ställningstaganden. Och båda har försökt göra EU frågan till en inrikesfråga istället för att faktiskt lyfta debatten upp till de frågor som verkligen avgörs på EU nivå. Jag har svårt att se det på annat sätt än att väljarna, i alla fall de som gick till valurnan inte lockades av EU skepsis.

Sen är det klart att när det gäller Socialdemokratin så handlar i vårt fall inte en eventuell framgång om hur bra vi är på att övertyga folk, det viktigaste hade uppenbarligen varit att faktiskt fått folk att gå och rösta.

Så ur det sammanhanget så kanske problemet för oss, och även för Moderaterna är att vi drivit samma sorts kampanjer som vi skulle för ett riksdagsval. De metoder som idag inte gett så stor utdelning hade antagligen funkat bättre i ett val där större andel av befolkningen faktiskt gått till valurnorna.

De flesta av oss har tagit intryck av hur Obamakampanjens användande av twitter, bloggar och youtube för att kampanja men kanske borde vi tittat mer på hur Demokraterna arbetet med att mobilisera väljare för att få dessa att gå och rösta. För trotts allt har USA ungefär samma problem med lågt valdeltagande som EU valet, men med den skillnaden att deras partier mer aktivt arbetar med att faktiskt få sina givna supportar att gå och rösta.

Stalltippset för framtiden är att inför nästa EU val så bör vi ha som huvudstrategi att öka antalet som går och rösta snarare än att försöka övertyga fler av dem som går och röstar. Ett led i detta är att mer tydligt visa vad våra parlamentariker jobbar med. Vi har trotts allt bara några få parlamentariker så det borde inte vara omöjligt att arbeta för att folk ska känna igen dem.

Det är väll rätt uppenbart också att små partier så som Piratpartiet och tidigare Junilistan, men även Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ, gynnas av att EU valet har just lågt valdeltagande eller med andra ord att väljarna inte riktigt tar valet på allvar. För även om ex Piratpartiet sattsar på att komma in i riksdagen så tror jag att det kommer att vara lika svårt för dem att lyckas med det som det var för Junilistan när de försökte sig på samma konststycke. Och då ska man ändå ha i åtanke att Junilistan fick ett större stöd än vad Piratpartiet fick.