Tankar Och Funderingar

Behovsorienterat lärande är lärorikt

Nu har jag snart suttit nästan 14 timmar i sträck, med enbart paus för frukost och middag, och brottats med Adobe InDesign. I ett mindre mentalt stabilt läget tog jag nämligen på mig att göra mässkatalogen för Kista Arbetsmarknadsdag 2009 något som till en början inte lät så farligt, eftersom jag gillar design och sådant så lät det till och med som en spännande utmaning. En utmaning är exakt vad det blivit.

Problemet för mig är att när jag i morse började jobba med min lilla mall som skall bli katalog så kunde jag i princip inget om InDesign. Det jag kunde göra var enskilda enklare saker, men för att kunna göra min katalog måste jag kunna hämta in data utifrån en XML-fil det var inte något som jag ens kunde gissa mig till hur det skulle fungera.

Så efter otaliga sökanden på nätet, mycket svärande och en massa förtvivlan, inser jag hur mycket man faktiskt kan lära sig på en dag bara man har motivation och behov. Undra om det här är något som går att överföra till undervisning?

Att blanda ihop två debatter om äktenskap

Jonas Morian skriver i sin blogg angående könsneutralt äktenskap att:

”För mig är samhällets oreserverade stöd till vuxna människors kärlek och önskan att få sin samvaro officiellt erkänd, lika viktigt som värnandet av religionsfriheten. Därför anser inte jag att präster och andra religiösa samfunds företrädare ska tvingas att viga människor mot sin egen övertygelse. Och följaktligen bör enligt mig därför vigselrätten, precis som annan myndighetsutövning, vara förbehållen lämplig myndighet. Inget av de nu föreliggande förslagen är i mina ögon idealt. Problemet är att det goda riskerar att bli det bästas fiende. Våra folkvalda har fastnat i sina positioner och vi riskerar att landa i en lagstiftning som ytterst få kommer att känna sig nöjda med. Det är väldigt olyckligt.”

Jag kan förstå inställningen men anser samtidigt att det mest beror på en ihop blandning av två olika debatter. Äktenskap är något som regleras i lag och har till nu varit förbehållet en union mellan en man och en kvinna. Egentligen finns det inget som helst logiskt skäl till varför en union mellan två kvinnor eller två män inte skulle ses som ett äktenskap.

Frågan är symboliskt viktig eftersom samkönades pars exkluderande från möjligheten att ingå äktenskap markerat att deras kärlek i samhällets ögon är mindre värt. Är man seriös i sin inställning att så inte är fallet, utan att allas kärlek är lika mycket värd, måste man också stödja åsikten att äktenskap skall vara könsneutralt.

Nästa fråga har att göra med att äktenskap förrättas av religiösa samfund. Eftersom samfunden då blir en myndighetsutövare är det självklart logiskt att lagstiftaren har möjlighet att ställa krav på hur detta myndighetsutövande hanteras. Men eftersom myndigheten i detta fall är ett religöst samfund blir det hela lite knivigt då lagstiftaren i och med att den ställer krav på myndigheten också riskerar att tumma på religionsfriheten.

Det senare kan lösas genom att vigselrätten och där med myndighetsutövandet lyfts bort från de religiösa samfunden. Vilket råkar vara vad kristdemokraterna föreslår. Djävulen sägs dock bo i detaljerna och det är i en liten detalj som vi ser problemet med kristdemokraternas förslag. De vill nämligen ta bort ordet äktenskap (och ersätta med giftermål) därmed så fortsätter man förvägra samkönade par att ingå äktenskap samtidigt som man också tar bort möjligheten för heterosexuella par att ingå äktenskap borgligt. Allt det här är egentligen semantik men det hur fånigt det än låter semantik som är diskussionen, det vill säga vad orden betyder och för med sig för värden.

Diskussionerna är alltså egentligen två olika. Den ena är vem som ska få ingå äktenskap och den andra är vilka som skall vara myndighetsutövare. Att den första nu får en lösning och att samkönade par nu kommer att få ingå äktenskap betyder inte att den andra diskussionen måste ta slut. Men det är en annan debatt och de båda bör inte blandas ihop.

Varför blanda ihop allt?

Jag förstår inte, varför folk hela tiden blandar in kärnkraften i klimatdebatten. Alla möjliga mänskor som i normala fall brukar ha stor insikt i miljö och klimatfrågor blandar in frågan om kärnkraftens vara eller icke vara i klimatdebatten. Men varför? Den hör ju inte hemma där!

Kärnkraften är inte i sig själv en källa till klimatproblemen. Kärnkraften och dess problematik är kopplad till det radioaktiva avfallet. Hela den frågan är självklart intressant men den har inget med klimatpolitik att göra. Möjligen kan man argumentera för att kärnkraft är ett bra substitut för kraftproduktion baserad på fossila bränslen så som kol, olja och gas.

Det har gått troll i hela kärnkraftsdebatten. Ingen har egentligen några nya argument och ingen bryr sig om att se på det hela på ett nytt sätt. De olika sidorna, för och emot kärnkraft, har grävt sina skyttegravar så djupt att de inte längre kan ta sig ur dem. Själv undrar jag hur man i huvud taget kan vara för eller emot kärnkraft.

Så här ser jag på det hela. Vi har kärnkraft och det ger oss en massa energi, samtidigt som det finns rätt stora nackdelar med kärnkraften. Självklart bör vi om möjligheten finns göra oss av med något som har nackdelar, men bara om vi kan ersätta det med något som är bättre. Just nu, känner jag bara att det finns viktigare frågor att ta han om.

Att tala med främlingar

Man kan få höra mycket intressant när man pratar med främlingar. Idag träffade jag just en sån främling. Idag träffade jag en man från Nigeria som tyckte att det var bättre när Afrika styrdes av vita kolonialherrar och som föredrog Sverigedemokraternas invandrar politik.

Han hade just missat bussen och efter att först ha klagat lite över att det var ”typiskt när man har bråttom”, jo han hade bråttom till advokaten, började vi prata om vädret. På den vägen kom vi in på politik.

Jag kan ju inte direkt påstå att jag håller med denna främling men jag kan på sitt sätt förstå den sorts pragmatism som fick hona att föredra vit kolonialmakt och sverigedemokrater. Hade Afrika fortfarande varit koloniserat skulle Europa aldrig kunnat ignorera svält, inbördeskrig och etniska utrensningar på det sätt som vi nu gör. Istället för att som nu säga att det är inre angelägenheter så skulle kolonialmakterna tvingats agera.

På samma sätt kan man förstå denna mans åsikter om Sverigedemokraterna. Självklart är det något absurt att en man född i Nigeria skulle föredra ett främlingsfientligt partis integrationspolitik. Men det finns logik i det. Hårdare tag mot invandrare som begår brott var något denne man förespråkade, ”skicka hem dom att svälta” som han sa. För i hans synvinkel så skapade kriminella invandrare problem för de invandrare som inte var kriminella. Från min egen synvinkel kan jag ju se det som att mänskor inte borde dra alla över en kam och inte döma alla invandrare bara för att några begår brott. Samtidigt kan jag förstå pragmatismen i att acceptera att även om det inte borde vara så, så är det så. Därför, även om vi vill bekämpa rasism i form av att motverka fördomar så kan jag förstå denna mans inställning som grundar sig på att helt enkelt acceptera att nu är det så, alltså måste vi göra något åt det.

Vad jag försöker säga med det här är att allt inte alltid är svart och vitt. Det är i och för sig en klyscha men ändå så glömmer vi oftast bort det. Det är lätt att se alla som har en annan åsikt som varande onda, eller se det som att de som inte tänker som jag har kategoriskt fel. Därför kändes det för mig väldigt upplyftande att få höra denna främlings åsikter när vi väntade på bussen ute i slasket och vinterkylan.