Välfärd

Vägval välfärd

6 juli 2010 08:52

På DN debatt publiceras idag åter igen ett inlägg på temat, ”pengarna för vården kommer ta slut vad gör vi”. Denna gång pressenterad av den så kallade Borg kommissionen. Som Peter Johansson skriver är detta en självvald kommission och, deras åsikter kanske mer skall ses som ett debattinlägg, snarare än opartisk analys men jag kan inte undvika att fastna för några skrivelser i slutet av artikeln:

”En utveckling mot ökat privat ansvar för välfärden har pågått i snart tjugo år – det gäller inte minst äldreomsorgen. Den förändringen har närmast smugits på medborgarna. Fortsatt utveckling i den riktningen utan öppen debatt kan inte godtas.”

Att en mer öppen debatt om välfärdens framtid behövs, är något som jag helt håller med om. En fråga som särskilt är aktuell med tanke på valet i höst.

Skall vi kunna upprätthålla den välfärdsstandard vi idag har, måste detta bli prioriteringen. Framtida reforutrymme kan då inte användas för skattesänkningar, eftersom pengarna kommer att behövas i vården, i skolan och i omsorgen.

Mona Sahlin och de rödgröna har i sammanhanget varit väldigt klara med att detta, en satsning på välfärden, också är den prioritering man kommer göra. Fredrik Reinfeldt och alliansen har inte varit lika klara, och än så länge saknas besked om vad alliansen vill göra om de vinner valet.

Tystnaden är i sig talande, det är trotts allt ingen hemlighet att allianspolitiker vill sänka skatter. Trotts allt sammanlagt har olika grupper inom alliansen redan föreslagit skattesänkningar för 100 miljarder. Men samtidigt inser givetvis även dessa allianspolitiker att pengarna då också inte räcker till välfärden. För som Borg kommissionen säger så kommer kostnaderna för välfärden inte att minska, och om man minskat skatteinkomsterna blir resultatet en sämre välfärd och högre kostnader för den enskilde. Det skulle vara önskvärt med större tydlighet från alliansen i dessa frågor.
I slutändan är det du och jag vi väljare, som skall göra valet och även om du kanske inte gör samma val som mig och prioriterar välfärden framför skattesänkningar utan gör motsatt prioritering, skattesänkningar före välfärden så är det viktigt att denna prioritering är det som valet i höst kommer att handla om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och de .

Och den som inte har råd?

21 juni 2010 10:21

Per Gudmundsson slår ett slag för privata sjukförsäkringar som lösningen för att hålla nere skatter.

Den uppenbara frågan blir förstås vad skall de som inte har råd med privat sjukförsäkring göra? Vilken vård skall dessa människor ha rätt till?

För den sorgliga sanningen är ju den att skälet till varför privata sjukförsäkring efterfrågas är att det finns en kvalitetskrav skillnad i vården. Kan du betala så får du bättre vård, eller omvänt, kan du inte betala får du sämre vård.

För framtiden är detta ett problem. Vad vi kan göra med vården riskerar att bli mer än vad vi har råd med, framför allt om skatterna skall fortsätta att sänkas. Då kommer privata sjukförsäkring att bli ett måste. För det stora flertalet blir det ingen större skillnad, det du får extra i fickan i form av lägre skatter äts upp av högre kostnader för de privata sjukförsäkringen. Men för de mer välbetalda, likt Per Gudmundsson, blir det lite extra i plånboken, för trots allt, välbetalda är inte sjukare än lågbetalda, snarare tvärt om. Vinsten kommer av att Per Gudmundsson slipper betala för de sjuka som inte har råd med en sjukförsäkring. Lite lägre skatt för de med goda inkomster betalas med att någon annan inte får den vård som behövs. Den enes bröd, nybakt och med färska räkor, blir bokstavligt den andres död.

Och det är det här som är det pris vi betalar när vi får lägre skatter. Ett pris vi redan betalar. Redan idag är det 30 000 färre anställda inom det som kallas välfärdens kärna. Självklart ingen slump, de skatter vi betalar går trots allt i huvudsak till välfärden, och man får vad man betalar för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Domedagsprofeter om välfärdens död

24 juni 2009 02:15

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.