Vård

Låt oss förlåta vårt inkompetenta landstingsråd

3 juli 2009 00:06

Om man som ordförande och yttersta ansvarig för en jätteupphandling om 1,6 miljarder inte ens klarar av att se till att frågan kommer upp på dagordningen inom det utskott som skall ha ansvar för upphandlingen, så kan det inte ses som något annat än grov inkompetens. Detta är exakt vad landstingsrådet och ordföranden för Produktionsutskottet Maria Wallhager (FP) lyckats med. Nu har även SKL i en rapport förklarat att hela upphandlingen, som Maria Wallhager (FP) var yttersta ansvarig för, var olaglig och odemokratisk.

Som skattebetalare och bosatt inom Stockholms län skulle jag önska att den ytterst ansvarige för en upphandling om tusentals miljoner skall visa prov på att vara kompetent, det handlar trotts allt om mina skattepengar och den service dessa ger, så ett sådant krav är knappast överdrivet. Slutsatsen borde därför blir att visar man som Maria Wallhager (FP) att man inte ens når upp till detta lägsta krav av kompetens så bör man inte sitta kvar på sin post. Men så enkelt är det ju inte.

För som Maria Wallhager (FP) påpekar; så har de kollegor, till henne, som avgått runt om i världen, avgått för att de agerat med uppsåt. Med andra ord bör vi givetvis förlåta Marias brist på kompetens.

Detta resonemang är helt oklanderligt för vist det stämmer det. Vi har ministrar som tvingats avgå för att de inte betalat TV-avgift på 16 000 kr, vi har en fackbas som hoppat av bolagsstyrelser för att hon satt med och fattade beslut om en pension som sedan blev större än beslutat och vi har en statsministerkandidat som hoppat av för att hon köpt toblerone och blöjor med riksdagens kreditkort. Dessa ageranden skedde med ett klart uppsåt! Stegö Chilò hade med uppsåt inte betalat TV-avgift, Vanja fattade med uppsåt ett beslut om en VD pension (som sen blev större än beslutat och som VD:n delvis fick betala tillbaka) och Mona hade med uppsåt köpt toblerone och blöjor. Självklart är detta värre än att klanta till en upphandling om 1,6 miljarder. Trotts allt det senare skedde ju på grund av inkompetens och inte på grund av uppsåt.

Eller?

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

13 juni 2009 15:40

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

13 juni 2009 15:40

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

Bra Filippa så bra det går med vården

22 januari 2009 00:29

Det går bra för vården i Stockholm under ledning av vår käre Filippa Reinfeldt. Först måste karolinska universitetssjukhuset göra sig av med 900 personer, och nu så vägrar sjukhusen att ta emot remisser från vårdcentraler. Logiken är enkel från sjukhusens sida. Klarar ett sjukhus inte av att uppfylla kraven i vårdgarantin (30 dagars väntan för att träffa en speciallist och 90 för operation) så riskerar sjukhuset böter. Vill sjukhuset inte få böter, men vet med sig att man inte klarar av kraven är det mest logiska att inte ta emot remissen. Patienten blir någon annans problem.

Det här är det system som borgarna i regeringen och borgarna i ladstinget har byggt upp. Logiskt men tyvärr inte fungerande. Och så säger Filippa att hon är skeptisk till agerandet och:

Jag tycker inte att vårdgarantin fört med sig något negativt, men det kan finnas delar där det uppstått missförstånd.

Jag tror att de som får sin remiss bollad mellan olika sjukhus inte kommer hålla med och faktum är att agerandet dikteras av de regler som hon varit med och skapat.

Antagligen har vi ungefär vi något som kan jämföras med La Fontaines fabel om björnen och trädgårdsmästaren. För i bästa fall är det här ett uttryck för vad vi kallar en björntjänst. För jag tror inte att fru Reinfeldt och resten av alliansen velat skapa en sån här situation men eftersom man inte gett vården de resurser som behövs så är det här resultatet. Skattesänkningar går först när borgare styr.