Upptäckten av värdefulla mineraler i Afghanistan kan ses som en god nyhet för en nation vars enda större inkomst kommit från opiumodling. Tyvärr lär svårigheter uppkomma utifall utvinningen av dessa resurser skall komma afghanska folket till del istället, för att leda till att föda konflikter och bidra med pengar för köp av vapen till talibaner och andra stridande fraktioner.
Det hela får mig att tänka på den diskusson som pågår angående Carl Bildts och Lundin Oils aktivitet i Sudan och de anklagelser om brott mot mänskligheten och folkrätten, som riktats mot Lundin Oil och därmed också mot Bildt så som dåvarande styrelseledamot. En diskussion som nu även uppmärksammats av en av USA:s största bloggar.
Sudan är ett land där värdefulla naturresurser snarare ökat konflikten och lidandet för befolkningen. Och för den som har intresse så finns en dokumentär nedan som beskriver konflikten och dess koppling till olja.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zHiXq8ZombU]
För det är den andra sidan av myntet. Stora tillågar på naturresurser kan både vara en välsignelse och en förbannelse för en nation. Möjligheten finns att bygga upp ett välstånd i landet, men samtidigt så är det också så att kampen om kontroll av värdefulla naturresurser har varit en bidragande orsak till uppkomsten, förlängandet eller eskalerandet av fleratlet konflikter i världen varav några av de tydligaste exemplen återfinns i Afrika. Fosfat i Västsahara, diamanter i Sierra Leone, tantalum i Demokratiska Republiken Kongo eller olja i Sudan, är alla länder där rika naturtillgångar fört med sig ökat lidande för befolkningen.
Hade det inte varit för de stora fosfatfyndigheterna i Västsahara är det tveksamt om Marocko hade valt att invadera 1976, efter det att Spanien drog sig tillbaka. I Sierra Leone var inkomster från diamantfyndigheterna en huvudsaklig inkomstkälla för de olika stridande fraktionerna och detta bidrog utan tvekan till att förlänga konflikten. Och i Sudans fall, tycks oljefyndigheter i södra Sudan varit en stark orsak till varför konflikten spreds till, och eskalerade i, områden som tidigare varit relativt förskonade.
Och i den senaste konflikten är som sagt utrikesminister Carl Bildt insyltad, på grund av sitt engagemang i Lundin Oil, till den nivån att han nu anklagas för brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott.
Företag, med mål att göra vinst på att exploatera naturresurser, i länder där det råder en konflikt blir ofrånkomligen en part i dessa konflikter. Och då inte en neutral part, eftersom företagets närvaro, och de inkomster som man ger upphov till, påverkar och formar själva konflikten.
Därför kan man utan tvekan ifrågasätta det etiska och moraliska i att, så som Lundin Oil, ge sig in i ett land där det närmast råder inbördeskrig och grova övergrepp sker, i syfte att tjäna pengar på att utvinna olja. För även om det inte är säkert att Lundin Oils agerande i sig utgör brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott, så kan man inte varit omedveten om att handlingar av detta slag begicks under tiden man var aktiv i landet, och man bör i alla fall ha kunnat ana att detta i vissa fall hade kopplingar till den egna samarbetspartnern, den sudanesiska regeringen. Men intresset att göra vinst gör att vissa företag varken hör, ser eller säger något.
Det är också utifrån ett etiskt moraliskt perspektiv man kan ifrågasätta Carl Bildts engagemang i Lundin Oil. Har bildet verkligen inte hört eller sett något, och varför har han inte sagt något?
En anklagelse om folkrättsbrott eller brott mot mänskligheten måste vara den alvarligaste anklagelsen som någonsin riktats mot en svensk minister i modern tid. Och detta är inte den enda gången som Carl Bildts affärsengagemang kritiserats, även hans tidigare relation till Vostok Nafta har ifrågasatts.
Mest anmärkningsvärt i sammanhanget är egentligen den totala bristen på reaktioner från den politiska högern. Regeringen har än så länge talat tyst om detta, regeringsbloggarna har kollektivt duckat, och Carl Bildt har som enda officiella uttalande valt att hänvisa till en rapport skriven av Lundin Oil själv. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att krav på avgång annars brukar väckas bara en minister är misstänkt för att inte betalt TV avgift eller köpt Toblerone på kontokortet. En anklagelse om folkrättsbrott är i sammanhanget några magnituder värre och borde gett upphov till mer av en reaktion.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Carl Bildt, Sudan, Lundin Oil, Folkrätten och regeringen.