Och så var ekokammaren igång. Knappt har valberedningen pressenterat sitt förslag till ny partiledare för socialdemokraterna innan den samlade borgerligheten går till förenat angrepp.
De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.
Man kan ju ställa sig frågan hur en kärnkraftförespråkare som röstade för EMU blev sådär särdeles mycket vänster men när det gäller att sätta etiketter så passar sällan gråskalor in. Och den samlade borgerlighetens intresse ändå inte är att vara objektiv utan att agitera.
I sammanhanget är debattartikeln i dagens nyheter av professor Tommy Möller hedersmedlem i den konservativa föreningen Heimdal, där nuvarande finansminister Anders Borg varit ordförande, möjligen ett vackert exempel på denna strategi.
Även om debattartikeln är utformad som en analys så är det en debattinlaga. Analyser publiceras vanligen på annan plats. Och som en analys av en akademiker håller den inte direkt någon högre klass.
Tommy Möller hänvisar till SVT och SR:s Valpejl som besvarades 392 av de socialdemokratiska riksdagskandidaterna:
”94 procent ville höja fastighetsskatten för villor med taxeringsvärden över 4,5 mkr, 96 procent ville ha högre skatt för höginkomsttagare, 94 procent att skatten skulle vara densamma för såväl pensionärer som löntagare (det vill säga var kritiska till jobbskatteavdraget), 89 procent ville återinföra förmögenhetsskatten och 82 procent motsatte sig utförsäljning av statliga företag.”
Av detta dra Tommy Möller slutsatsen att:
”Mönstret är tydligt: en förkrossande majoritet av partiets riksdagskandidater vill driva en traditionell socialdemokratisk politik. Eftersom talet om förnyelse oftast bygger på den underförstådda premissen att det handlar om att gå mot mitten är detta värt att notera. En partiledare med en sådan ambition hade haft ett begränsat handlingsutrymme.”
Som slutsats baserad på det givna underlaget måste det vara den mest infantila som går att dra. Att en överväldigande majoritet av socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer sig bakom de ställningstaganden som partiet går till val på, och som var en del av den egna koalitionens budget, kan knappast sägas vara ett bra mått på var de står politiskt. Att därmed använda detta som underlag för en analys eller slutsats måste ses som närmast intellektuellt ohederligt.
Jag måste erkänna att jag är trött på dessa partinlagor förklädda till vetenskapliga analyser. Om målsättningen är att göra en analys bör man försöka hålla i alla fall någon vetenskaplig höjd istället för att producera något som närmast är vetenskapligt dravel.
Att borgerligheten och dess supportrar försöker likställa socialdemokratisk förnyelse med att anta klasiskt borgerliga ställningstaganden och ställa sig bakom en borgerlig problemformulering, är på intet sätt nytt. Men socialdemokratisk förnyelse börjar inte med att diskutera skattesänkningar, eller för den delen höjningar, eftersom att en socialdemokratisk analys inte är koncentrerad vid en tro att diverse skattesatser i sig själv är politikens centrala frågeställning. Detta vet så klart Tommy Möller och övriga borgerliga debattörer men eftersom de själva är av inställningen att skatter i sig själva är den centrala frågan vill man så klart måla ut den som gör en annan analys så som vänster och helst kommunist.