Att den moderatledda alliansregeringen inte längre har egen majoritet borde inte vara en nyhet, trots det så har den den samlade borgerligheten haft väldigt svårt att acceptera detta faktum. Från att tidigare ha försökt lämpa över ansvaret för att skapa en majoritet för regeringens politik på oppositionen. Har nu alliansregeringen och dess stödtrupper, iför risken att förlora en omröstning om det femte jobbskatteavdraget, bytt strategi. Nu ska man ta skydd bakom budgetreglerna, eller i alla fall sin egen tolkning av budgetreglernas syfte.
Strategibytet är givetvis logiskt. Att övertyga de rödgröna partierna om att deras löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna skulle tolkas som att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister aldrig får lägga ett gemensamt förslag i riksdagen, eftersom risken då finns att Sverigedemokraterna stödjer detta, har inte varit så framgångsrikt.
Nu vill man istället hävda att det skulle vara ett brott mot de ack så heliga budgetreglerna om riksdagen valde att rösta ner det femte jobbskatteavdraget. Senast ut att hävda detta är Carl B Hamilton. Argumentationen, som även förts fram av Fredrik Reinfeldt, bygger på påståendet att syftet med budgetreglerna var att göra det enklare att regera i minoritet. Vilket är något av en vantolkning av budgetreglernas syfte.
Reglerna syfte är att förhindra de kroniska budgetunderskott som ledde fram till krisen under början av 1990-talet. Detta genom att förhindra att tillfälliga majoriteter röstar för större utgifter än statens intäkter kan täcka. Eftersom regler kräver att budgeten tas som ett samlat beslut, vilket gör att oppositionen måste vara eniga om samtliga utgifter för att fälla regeringens budget, blir det också enklare att styra Sverige som minoritetsregering. Men att det blir enklare att regera i minoritet är alltså inte syftet utan ett resultat av reglerna. Syftet är allt jämt att undvika underskott.
Därför är det också svårt att förstå hur ett beslut om att inte sänka skatten kan äventyra budgetreglerna. Att inte sänka skatten, eller att säga nej till utgiftshöjningar leder till stärkta statsfinanser och överskott, inte till underskott. Varken budgetreglernas bokstav eller deras syfte bryts därmed om riksdagen säger nej till det femte jobbkskatteavdraget.
Att regeringen är stressad av att inte längre ha en majoritet är fullt förståeligt. Men det är fortfarande regeringen, och framför allt statsministerns ansvar att säkra en majoritet i riksdagen för sin egen politik. Att försöka övertyga oppositionen om att den inte får bedriva oppositionspolitik, eller att försöka gömma sig bakom egna tolkningar av budgetreglerna, är inte att ta detta ansvar. Istället gäller det att följa Katrine Kielos uppmaning och börja förhandla. Och anser Reinfeldt inte att han klarar av detta med nuvarande regeringsunderlag, finns det två alternativ. Antingen ombildar han regeringen eller så avgår han.