Viktor Tullgren

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

Tankar en valnatt

Så här någon timme efter att valresultatet spikats så är mitt huvud fyllt av tankar angående vad som hänt, lite känns det hela som ett antiklimax. Vi socialdemokrater får exakt samma resultat som förra valet vilket gör att det är svårt att känna sig nöjd men lika svårt att känna sig besviken. Mest känner man en viss lättnad över att vi fortsatt är största partiet i Sverige även i EU valet däremot måste man ju ställa sig frågan vad kan vi göra bättre?

Det är relativt uppenbart att de partier som vunnit är de som på ett eller annat sätt markerat att de tror på EU samarbetet och som därmed tonat ner kritiken mot EU och lyft frågor som just är EU frågor istället för att försöka prata inrikespolitik i EU sammanhang.

De partier som varit klart EU negativa, så som Junilistan och Vänsterpartiet har båda gått kraftigt bakåt och i Junilistans fall så har de blivit totalt utraderade. I rakt motsatts står både Folkpartiet och Miljöpartiet, två av valets vinnare, som markerat att de är mer EU positiva. Folkpartiet har profilerat sig som det EU positivaste av de borgliga partierna och Miljöpartiet har gått ifrån tidigare krav på utträde vilket måste ses som en stor förändring, och på riktigt drivit frågor som är EU frågor.

Både Moderaterna och vi Socialdemokrater har däremot varit mer tvetydiga i våra ställningstaganden. Och båda har försökt göra EU frågan till en inrikesfråga istället för att faktiskt lyfta debatten upp till de frågor som verkligen avgörs på EU nivå. Jag har svårt att se det på annat sätt än att väljarna, i alla fall de som gick till valurnan inte lockades av EU skepsis.

Sen är det klart att när det gäller Socialdemokratin så handlar i vårt fall inte en eventuell framgång om hur bra vi är på att övertyga folk, det viktigaste hade uppenbarligen varit att faktiskt fått folk att gå och rösta.

Så ur det sammanhanget så kanske problemet för oss, och även för Moderaterna är att vi drivit samma sorts kampanjer som vi skulle för ett riksdagsval. De metoder som idag inte gett så stor utdelning hade antagligen funkat bättre i ett val där större andel av befolkningen faktiskt gått till valurnorna.

De flesta av oss har tagit intryck av hur Obamakampanjens användande av twitter, bloggar och youtube för att kampanja men kanske borde vi tittat mer på hur Demokraterna arbetet med att mobilisera väljare för att få dessa att gå och rösta. För trotts allt har USA ungefär samma problem med lågt valdeltagande som EU valet, men med den skillnaden att deras partier mer aktivt arbetar med att faktiskt få sina givna supportar att gå och rösta.

Stalltippset för framtiden är att inför nästa EU val så bör vi ha som huvudstrategi att öka antalet som går och rösta snarare än att försöka övertyga fler av dem som går och röstar. Ett led i detta är att mer tydligt visa vad våra parlamentariker jobbar med. Vi har trotts allt bara några få parlamentariker så det borde inte vara omöjligt att arbeta för att folk ska känna igen dem.

Det är väll rätt uppenbart också att små partier så som Piratpartiet och tidigare Junilistan, men även Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ, gynnas av att EU valet har just lågt valdeltagande eller med andra ord att väljarna inte riktigt tar valet på allvar. För även om ex Piratpartiet sattsar på att komma in i riksdagen så tror jag att det kommer att vara lika svårt för dem att lyckas med det som det var för Junilistan när de försökte sig på samma konststycke. Och då ska man ändå ha i åtanke att Junilistan fick ett större stöd än vad Piratpartiet fick.

Slutdebatt i SVT, lite tankar om miljön

För oss alla finns det frågor inför EU valet som vi ser som extra viktiga. För mig är miljöfrågor de helt klart viktigaste vilket helt klart är ett starkt skäl till varför jag tänker rösta (S) och kryssa Åsa Westlund. Förklaringen till varför jag ser miljön som viktigast är att även om jobb, kollektivavtal och integritetsfrågor är andra frågor som jag ser som mycekt viktiga så kan dessa hanteras på nationell nivå, klimatet måste hanteras på europanivå. Sen är det klart när det gäller jobb och miljö så står de ju knappast i motsattförhållande till varandra.

Miljöfrågorna var självfallet en del av SVT:s slutdebatt inför EU valet, och samtliga partier försökte som Carl Schlyter uttryckte det spela miljöpartister. Nu håller jag personligen inte med honom om att miljöpartiet på något sätt har monopol på miljöfrågorna eller ens har rätt svar på alla miljöfrågor. Men han har helt klart rätt i att alla partierna försökte hävda att de tar miljön på allvar.

Men man märker ändå en viss skillnad i inställning till miljön. Gunnar Hökmark menar att vi på den rödgröna sidan inte är trovärdig när vi vill mer än vad moderaterna och deras konservativa kollegor nere i Bryssel vill. Förklaringen är att då hade man aldrig nått så långt som man gjort nu.

Vad Hökmark missar enligt mig är vad som ska vara målsättningen. Vi kanske inte når hela vägen men genom att säga att så här långt är vi redo att gå, så sätter vi press på andra länder att närma sig oss. För Sverige är inte det enda landet där en klimatdiskussion pågår, det är en fråga som engagerar människor i Europa ända från Warszawa till Lissabon, och säger svenska parlamentariker att vi vill gå längre så blir det svårt för de tyska eller irländska parlamentarikerna och regeringarna att säga att de inte tar klimathotet på lika stort allvar.

Sen är det klart att i slutändan kommer vi att tvingas till kompromisser, men bara för att vissa krafter (läs den europeiska högern) inte vill gå längre betyder inte det att vi måste ha samma låga målsättning.

Från det ena till det andra angående klimatdebatten. I slut debatten idag påpekade Sören Wibe att när man bränner skog eller liknande så släpper man även ut koldioxid även om statistiken inte förändras men att klimatet inte läser statistik. Det känns lite som att vi inte kommer sakna Sören i EU parlamentet för tyvärr så verkar han inte förstå sig på det här med varför fossila bränslen är farliga. För visserligen är det så att när vi bränner skogsråvaror så släpper vi ut koldioxid, precis som när vi andas, men så länge som lika mycket ny skog växer upp som den vi bränner så kommer den nya skogen ju att ta upp koldioxid varvid det hela enbart blir ett kretslopp. Att bränna skogsråvaror blir ju bara ett problem om andelen skog på jorden minskar. Olja och kol är istället skog som växte för 250 miljoner år seden och den kommer inte växa upp igen.

Till slut vill jag bara avsluta med att citera min rätt opolitiska pojkvän som efter ett av Ella Bolins anföranden utbrister, ”kan inte hon bara hålla tyst hon säger ju bara massa fina ord!”

För ett längre referat från en min kära vän Victor föreslår jag att du läser hans blogginlägg på Mona for president. Och för ännu fler lästipps se s-buzz.

SVD: 1 2 DN: 1 2 Expressen: 1 2 Aftonbladet: 1 2

Mellanstatlighet = odemokratiskt

All form av demokrati bygger I grunden på en väldigt enkel överenskommelse mellan medborgarna. I utbyte mot att jag får rätt att bestämma över delar av ditt liv så får du rätt att bestämma över samma delar av mitt liv. Jag ger upp en viss makt över mig själv för att få en viss makt att bestämma över andra.

EU bygger på samma grundläggande överenskommelse. I utbyte mot att Sverige får en viss makt över Polen så får Polen en viss makt över Sverige. För vissa frågor så som till exempel Miljöfrågor är detta utbyte viktigt. För miljöpolitiken tar nämligen inte slut vid Sveriges gränser, havererar ett kärnkraftverk i Ukraina så blir svensk svamp radioaktiv och spyr ett tyskt kolkraftverk ut svavelhaltiga avgaser blir svenska sjöar försurade. Frågor av detta slag måste därför lyftas uppåt ju högre nivå desto bättre.

Problemet är att på högsta nivå, det vill säga internationella avtal av typen Kyotoprotokollet så avgörs besluten genom kohandel i slutna rum och ingen nation är bunden att följa det beslut som fattas. Därför kan de nationer som är de största skurkarna eller som måste anpassa sig mest bestämma sig för att backa ur. Så skedde just när Bush backade ur från Kyotoprotokollet.

Här kommer Lissabonfördraget in. På EU nivå har mycket beslutats just på det man så vackert kallar mellanstatlig nivå. Det vill säga genom kohandel i slutna rum dit medborgarna inte har haft någon möjlighet att följa med och höra. Ironiskt nog så pratar ofta EU motståndare och EU skeptiker om att de vill öka demokratin men samtidigt vill de kämpa för att behålla det odemokratiska mellanstatliga kohandlandet. Lissabonfördraget ökar i sin tur EU:s öppenhet och stärker det enda direktvalda och därmed den enda helt demokratiska institutionen inom EU:s makt, det vill säga EU-parlamentets makt stärks. Detta kallas av EU-motståndare och skeptiker oftast för att göra EU mer överstaglig och detta ses som dåligt, och vist det blir mer överstatligt men det blir samtidigt mer demokratiskt.

För detta är ju som sagt det som är den överenskommelse vi gör i en demokrati, i utbyte mot att jag får bestämma över delar av det som rör spanska medborgare så får spanska medborgare rätt att bestämma över delar av det som rör mig.

Själv tycker jag att ett sådant utbyte är bra. Och det är just därför det är viktigt att rösta till det direktvalda organ som finns i EU, det vill säga EU-parlamentet. Vill du ha lite tipps på vem du kan rösta på föreslår jag det här lilla inlägget.

Loppet har börjat i stockholm och upplop i EU

Det närmar sig, slutspurten är inledd och snart kommer vi in på upploppet. Löpningsorienterade metaforer känns extra passande såhär dagen för Stockholm maraton, även om jag syftade på EU valet.

I Sifo:s senaste undersökning backar moderaterna och Marit Paulsen pressar upp folkpartiet. Kristdemokraterna ser ut att bli utan en parlamentariker och centerpartiet ligger farligt nära att drabbas av samma öde, samtidigt har piratpartiet planterat sig på 6 % enligt undersökningen. Allt detta i en opinionsundersökning där en mycket stor andel av de tillfrågade inte ens vet om de ska gå och rösta. Jag tittar djupt i min Te kopp för att se vad den säger men den är idag lika förvirrad som opinionen kanske vet den ändå något men vill inte berätta. Något mindre förvirrad är Claes Krantz som idag skriver ett längre inlägg om varför han tänker rösta på socialdemokraterna och varför han ska kryssa Olle Ludvigsson. Intressant läsning, särskilt för mig som aldrig hade hört talas om Olle innan han blev placerad som andra namn på socialdemokraternas EU vallista. Inte för att Claes Krantz övertygar mig jag tänker fortfarande kryssa Åsa Westlund socialdemokraternas tredje namn men det skulle inte skada om hon fick sällskap av Olle Ludvigsson. Hans fackliga erfarenheter kommer att behövas när den europeiska högern kämpar för att marginalisera de europeiska fackföreningarna och spela ut dem mot varandra.