Högern, Propaganda Och Ekokammaren

Slutsats Reinfeldt hade fel eller så har han fel

11 augusti 2009 01:45

Det var inte så länge sedan som Reinfeldt, uppbackad av borgerliga bloggare och ledarskribenter, förklarade att Socialdemokraterna inte var seriösa utan lovade mer till alla vilket enligt den moderata egenhendigt ihopsnickrade kalkylen innebar att Socialdemokraterna hade 100 miljarder i ofianansierade löften. Blan annat menade man att socialdemokraterna som ju enligt Reinfeldt accepterat jobbskatteavdraget inte kunde ha råd med sitt förslag om ökat stöd till kommuner och landsting.

Nå det var för innan sommaren, nu efter semestern anser sig Reinfeldt istället ha råde med att både ge komunderna mer stöd och samtidgit sänka skatten. Slutsatsen blir att antingen hade Reinfeldt fel i sin kritik av oppositionen eller så har han fel när han tror sig ha råd med både skattesänkningar och mer pengar i stöd till kommuner och landsting.

Amerikanska högern är läskigare än svenska

3 juli 2009 02:11

Ibland, till exempel när jag läser svenska dagbladets eller expressens ledarsida, så glömmer jag bort hur rationell och logisk vår svenska höger ändå är. Trotts allt har jag än så länge inte hört en borgerlig debattör påstå att Sveriges enda chans som nation är att bli utsatt för ett terrordåd med kärnvapen.

[vodpod id=Groupvideo.2866367&w=425&h=350&fv=config%3Dhttp%3A%2F%2Fmediamatters.org%2Fembed%2Fcfg%3Fflv%3Dhttp%3A%2F%2Fcloudfront.mediamatters.org%2Fstatic%2Fvideo%2F2009%2F06%2F30%2Ffnc-20090630-scheuer.flv]

Logik vid 4% spärren

3 juli 2009 01:04

Krisdemokraterna, ni vet det där lilla partiet som i ständigt guppar runt och likt en simskoleelev försöker hålla huvudet över vattenytan, eller i detta fall opinionsstödet över 4%, får från lite olika håll råd om hur de ska bli ett stort parti.

Det ena rådet går ut på att förflytta sig mer mot höger, och det andra att bli mer allmänt konservativ och sluta driva sådana frågor som motstånd mot samkönat äktenskap eller vara för marknadsliberala.Dessa råd, om än oförenliga kan säkerligen vara bra för kristdemokraterna att fundera på. Görna Hägglund har dock istället valt att fortsätta med den stolta kristdemokratiska traditionen att leta upp någon fråga som man kan bli helt ensamma om att driva, en fråga som inget seröst parti skulle driva.

I år har våran rolighetsminister, Göran Hägglund, valt att bli upphovsrättsvurmare och piraternas baneman.

[vodpod id=Groupvideo.2866124&w=425&h=350&fv=]

more about ”Logik vid 4% spärren”, posted with vodpod

Även om upphovsrättsvurmare och fildelningsmotståndare med alla säkerhet är en minoritet i landet så är det ändå fler som stödjer IPRED och andra tokigheter än som röstar på kristdemokraterna. För ett parti som inför varje val måste mobilisera för att i huvudtaget stanna kvar i riksdagen är denna minoritet en outforskad guldgruva av potentiella väljare. Riktigt varför Hägglund ger sig på kulturvänstern är däremot en annan fråga.

Eftersom inget annat parti tydligt gjort upphovsrättslobbyns frågor till sina så har kristdemokraterna sin chans. Precis som man tidigare ensamma tagit ställning mot könsneutralt äktenskap och i klimatdiskussionens spår ensamma krävt sänkt bensinskatt.

För även om de flesta svenskar nog ser att ska vi bryta oljeberoendet och komma bort från fossila bränslen så kanske sänkt bensinskatt inte riktigt är rätt väg. Och även om de flesta svenskar nog tycker att lika rättigheter även skall gälla bögar och flator och att könet på den man älskar inte skall avgörande för om man får gifts sig. Ja även om de flesta svenskar tycker så, så finns det alltid några som tycker tvärt emot. Och det är klart lyckas kritdemokraterna skrapa åt sig dessa väljare så kan man kanske klara av att masa sig över 4% spärren och få övervintra ännu en mandatperiod i riksdagen.

Dahlbergs Jobbflum

2 juli 2009 19:30

Jag antar att man måste vara borgerlig för att förstå logiken i denna mening ”Det kommer aldrig att gå att utbilda eller ”investera” bort arbetslösheten.” Jag antar att man måste vara borgerlig för att säga något sådant dumt. Troligen måste man också vara borgerlig för att dessutom tro på det hela.

Meningen kommer ifrån en artikel i Expressen, med titeln Sahlins Jobbflum, skriven av Anna Dahlberg.

”Det är inte trovärdigt. Det kommer aldrig att gå att utbilda eller ”investera” bort arbetslösheten. Vi måste i stället ge fler människor en rimlig chans på den ordinarie arbetsmarknaden genom sådant som sänkta ingångslöner, en mer flexibel arbetsrätt och en fungerande yrkesutbildning. Vi måste se till att den privata tjänstesektorn kan expandera och suga upp en allt större andel av arbetskraften.”

Jag antar att Anna Dahlberg är fullständigt missat det faktum att tjänstesektorn generellt sett är kunskapsintensiv. Det finns självklart undantag och kanske tror Anna Dahlberg att tjänstesektorn enbart består av hushållsnära tjänster, frisörer och en och annan pizzabagare.

Ser man till vad tjänstesektorn själv önskar sig, och detta från en rapport författad av fack- och arbetsgivar- representanter inom tjänstesektorn, så är investeringar i infrastruktur och olika former av utbildnings och kunskapssatsningar det som man efterlyser. Inte sänkta ingångslöner eller flexiblare arbetsrätt.

Satsningar på utbildning är inte flum. Investeringar i infrastruktur och grön energi inte bara skapar jobb, de gör också att jobb som utförs blir mer värt. Varken hushållsnära tjänster eller låglönejobb är något som Sverige bör eller skall satsa på. Det är inget fel hushållsnära tjänster, det är inget fel att jobba för en låg lön men att tro att framtiden ligger i att satsa på dessa områden, det mina vänner, det är flum.

Domedagsprofeter om välfärdens död

24 juni 2009 02:15

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.