Integritet Och Upphovsrätt

Hatten av för industriutskottet.

Telekom Paketet, Akta, IPRED samtliga dessa har en sak gemensamt de vill begränsa vår frihet på nätet för att skydda upphovsrätten. Telekom Paketet är just nu på agendan och innehåller särdeles vidriga drag. Tacksamt nog så har EU parlamentarikerna i industriutskottet idag visat att de har grymt mycket större moralisk resning än ministerrådet.

Så jag tar av mig hatten och bugar i riktning mot Bryssel och säger tack.

Sen så riktar jag en känga åt vår egen ansvariga minister centerpartiets Åsa Torstensson som uppenbarligen inte stått upp för samma frågor i ministerrådet.

Allmänt anser jag att just denna strida ström av integritets och frihetskränkande regleringar för att skydda dagens upphovsrätt är om något ett viktigt skäl till att istället börja fundera över själva upphovsrätten. Om upphovsrätten enbart kan upprätthållas genom rent drakoniska åtgärder så bör man fundera igenom om detta är värt priset.

Läs mer på:

Expressen, Aftonbladet, DN Signerat Andreas Sjölander, Kulturbloggen och Promemorian.

Re: integritet

Vår gamla justitieminister Tomas Bodström har börjat blogga på sin egen blogg med det helt genialiska namnet bodströmsamhället. I ett inlägg med titeln integritet uppmanar han oss som råkat hitta hans blogg att skriva kommentarer om våran inställning till integritet och lagstiftning. Eftersom att just integritetsfrågor är något jag tycker är viktigt antog jag utmaningen och började skriva ett litet inlägg. Som förståss inte blev särskilt litet.

Det som jag tycker att lagstiftarna idag är dåliga på att tänka på när det gäller integritet, är de risker som finns med dagens informationsteknologi. Man är till exempel lite för benägen att tillåta storskalig automatisk datainsamling av olika slag för att kunna använda informationen i efterhand. För att kunna lösa ett bankrån har man nämligen låtit övervaka samtliga mobiltelefonanvändare och just den övervägningen måste man göra.

Nu är utlämnande av trafikdata inte ett så stort problem eftersom det här är data som redan sparas av faktureringsskäl och så länge man begär ut information om ett nummer i taget, i de fallen man tror att mobilen med det numret har en koppling till ett brott så är det inte ett så stort problem. När man däremot som föreslagits skall kunna ta reda på samtliga mobiler som befunnit sig inom ett vist område och till och med triangulära deras position ja då börjar man enligt mig gå över gränsen.

Att en kamera filmar mig när jag går genom en park är kanske inte i sig ett problem. Men när kameran innan såg mig passera ett torg på väg till parken, kameran innan dess såg mig gå ut från tunnelbanan, kameran innan dess såg mig sitta på tunnelbanan och såg vart jag klev på och av, kameran innan dess såg mig gå ner i tunnelbanan etc. ja då blir det ett problem. När det blir som i London där man via olika kameror i princip kan följa en person från det att han lämnar sitt hem på morgonen tills det han kommer tillbaka hem på kvällen, då blir det till och med skrämmande. Varje enskild kamera är kanske inte i sig stor integritetskränkning utan problemetiken kommer av kombinationen av all den information som samlas in.

Att få besöksförbud till det egna hemmet är självklart en integritetskränkning, men det är i alla fall en riktad aktion som sker efter en individuell bedömning. I fallet med kameraövervakningen sker istället kränkningen mot samtliga medborgare, oberoende av om den enskilde medborgaren gjort något eller ej och utan att någon som helst prövning sker på individnivå.

Det som är faran med allt detta informations samlande är dels att saker som jag vill hålla privat eller hemligt kommer ut. Är jag homosexuell men inte öppen med det vill jag ju så klart inte att någon skall få reda på att jag befinner mig på en gayklubb. Det som gör saken värre, är att vetskapen om att informationen samlas in antagligen gör att jag blir begränsad i mitt handlande. Eftersom att risken finns att någon får reda på att jag är på en gayklubb så kanske jag inte ens vågar gå dit. Om min mail övervaks så kanske jag tänker en extra gång innan jag skriver det där inte helt politiskt korrekta skämtet, eftersom någon kanske råkar ta det på allvar och vad händer då? Resultatet blir självcensur i handling, ord och skrift.

Nu blev det här ett jättelångt svar och jag känner knappt att jag berört ämnet. Så resten kommer jag lägga upp på min blogg :P

En annan del som också är oroande är vem som får tillgång till informationen. Att polisen har kan få ut viss information är oftast acceptabelt eftersom att vi medborgare ändå har en viss möjlighet till övervakning och kontroll av denna myndighet. Däremot är det kanske inte acceptabelt när samma information ges ut till privata intressen där motsvarande möjlighet till kontroll inte finns. Det är just denna del som är min huvudsakliga kritik mot IPRED.

Det som skrämmer med IPRED och utlämnande av information om vem som har ett IP nummer är två delar. Dels just det faktum att information lämnas till ett privat intresse som jag som medborgare inte har någon som helst möjlighet att ha insyn i. Jag kan bara hoppas att organisationen har rent mjöl i påsen men om den inte har det så finns ingen som helst möjlighet för mig att veta vad dessa uppgifter används till, och det finns heller ingen möjlighet för mig att kontrollera att uppgifterna inte förs över till någon annan. Det här blir särskilt skrämmande av det andra skälet och det är att så fort jag besöker en hemsida eller skickar ett mail eller gör något i huvud taget på nätet så lämnar jag mitt IP nummer som en signatur. Det är alltså fullt möjligt att med hjälp av IP numret ta reda på en massa saker om mig som person enbart genom att spåra denne persons surfvanor. I mitt fall skulle man enbart baserad på vilka sidor jag varit inne på de senaste timmarna se att jag är socialdemokrat, jag pluggar på kth och att jag är homosexuell. Som tur är var finns det en viss anonymitet i att även om man känner till vem jag är per automatik. Men om tredjepart kan få ut information om vem som har ett visst IP nummer baserat på att personen kanske laddat ner eller upp några låtar

Nu spelar det ju inte så stor roll för mig om någon får reda på att jag just är en socialdemokratisk bög som pluggar på KTH eftersom att jag själv valt att göra all den informationen offentlig på den här bloggen. Men något av det här kunde jag ju lika gärna velat hålla hemligt. Framför allt är det ju fullständigt möjligt att jag inte vill att ett kommersiellt företag skall ha den informationen.

Det är närmast skrämmande hur mycket information som det är möjligt att få fram om en person med hjälp av internet. Och då bara utifrån det som redan är offentligt.

Exempelvis hade jag här för några dagar sedan någon som la upp ett smått förolämpande inlägg som svar på min profil (inlägget ligger fortfarande uppe). Eftersom personen som skrev inlägget hade lämnat ifrån sig en e-mail adress med sitt namn så tog jag bara av ren nyfikenhet och kollade om det var möjligt att ta reda på vem som hade skrivit inlägget.

Det visade sig vara extremt enkelt att ta reda på vem det var som skrivit inlägget, faktum var att jag kunde få fram allt från personens bostadsort till civilstånd det var till och med möjligt för mig att få en rätt bra uppfattning om personens politiska åsikter. Allt det här enbart genom att söka på nätet!

Anledningen till varför jag skriver om det här är för att detta är vad en vanlig medborgare kan få fram om en annan medborgare, utan att behöva spendera mer än några minuter på nätet. Med mer tid och större intresse skulle jag förståss kunnat få fram ännu mer. Hade jag tillgång till de tjänster som statsmakten vill ha tillgång till skulle jag totalt kunna kartlägga den här personens liv.

Så för att parafrasera mig själv:
Välkommen till 1984 bussen anlände något sent och tyvärr är vår guide George Orwell död. Bry dig inte om kamerorna, vi ska inte se på dig. Bry dig inte om buggningen, vi skall inte lyssna på dig. Bry dig inte om spionprogrammen, vi skall inte läsa din mail. Din integritet är säkrad, din frihet garanterad.
Välkommen till 1984, det är 2009 så vi har tid att ta igen.

EU parlamentariker gör rätt rösta nej

Det känns som om det är dags för politikerna att vakna och börja fundera över varför upphovsrättslobbyn vill ha alla dessa regler och lagar. Tyvärr tycks politikerna se på dessa intresseorganisationer som om de vore opartiska experter snarare än särintressen med egen ekonomisk vinning.

Att skivbolagen strävar efter att förlänga skyddstiden på inspelade verk beror inte på att de värnar om den enskilda musikern utan att de vill skydda sina egna inkomster. De vet nämligen om att deras framtid på inget sätt är säkrad.

Skivbolagen existerar eftersom det en gång i tiden var mycket dyrt och svårt att spela in, distribuera och marknadsföra musik. En vanlig musiker hade inte råd eller möjlighet att själv ge ut sin musik och därmed fick skivbolagen sitt existensberättigande. Idag är det varken dyrt eller svårt att spela in eller distribuera musik. Med en vanlig dator och rätt billig inspelningsutrustning kan vem som helst egentligen spela in och redigera sin egen musik. Med hjälp av internet är det sedan inget som helst problem att distribuera musiken. Det som fortfarande kan kräva viss expertis är att marknadsföra musiken, men det finns inget som säger att de klassiska skivbolagen kommer att fortsätta vara det bästa alternativet för marknadsföring.

När efterfrågan försvunnit på det som är skivbolagens egentliga tjänster (skivproduktion och distribution) så är det enda som skivbolagen har kvar en massa rättigheter till musik. Mycket av denna musik är inspelad på 60-talet men efterfrågan är fortfarande stor. Självklart vill därför skivbolagen säkra delar av sina inkomster i ytterligare 45 år. Det är inte helt osannolikt att 45 år framåt i tiden är ägandet av rättigheter till gammal musik är det enda som återstår av vissa av dagens skivbolag. Frågan är däremot vad vi medborgare har att vinna på detta?

Min förhoppning är att svenska EU parlamentariker tar sitt ansvar i den här frågan och protesterar mot regleringar som enbart syftar till att berika en industri vars existensberättigande håller på att försvinna.

DN: 1, 2, 3, 4

Hur upprätthåller man en lag som ingen vill ha?

Sverige är en demokrati, och som sådan kunde man ju tro att lagstiftarnas uppgift var att stifta de lagar som folket ville ha. Men i fallet med IPRED (och andra stolliga lagar som tvingats på oss av upphovsrättslobbyn) så är det folkliga stödet i princip obefintligt, något som de flesta nog redan antog men som SIFO nu också bekräftat. Antingen är folk emot lagarna eller så är de likgiltiga, en liten men högljud minoritet är för. Trotts detta så är det minoritetens åsikt som blivit lag. Förklaringen stavas pengar och lobbying .

De flesta lagar vi har, existerar för att en majoritet av befolkningen anser att lagen är rätt och riktig. Lagar fungerar därför att de flesta skulle följa lagen även om den inte existerade. Även om du kunde mörda någon utan att riskera något straff, så skulle de flesta av oss aldrig någonsin göra det. På samma sätt stjäl eller snattar väldigt få av oss, även om allt för många stölder aldrig klaras upp. Däremot är mer än en miljon svenskar skyldiga till olaglig nedladdning. Vi har helt enkelt ingen som helst respekt för fildelningslagarna.

Så länge du och jag, mannen på gatan och tonåringen framför tangentbordet inte anser att fildelning är fel så kommer fildelningen aldrig att försvinna.

Att som upphovsrättslobbyn nu gör och försöka gå lagvägen för att få stopp på fildelningen är dömt att misslyckas. Med mindre än att lagföra en betydande del av alla som fildelar kommer gemene man aldrig bli avskräckt av fildelningslagar. Och att ens försöka släpa hundratusentals medborgare inför domstol på grund av ett brott som de flesta inte ens anser borde vara ett brott, är självklart fullständigt absurt för att inte tala om omöjligt. Svenska domstolsväsendet skulle helt enkelt inte klara av något sådant, lika lite som svensk ekonomi skulle det.

Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund är emot IPRED, vi har också ett parti Piratpartiet som både försöker komma in i riksdagen och i EU parlamentet. Detta är intressant eftersom att det ger en fingervisning åt vilket håll politiken håller på att röra sig.

Dagens lagstiftning är inte anpassad för den digitala tidsåldern den var lösningen på förra millenniets stora informationsexplosion orsakad av tryckpressen. Men som talesättet säger, gårdagens lösningar är dagens probelm. Upphovsrätten har sitt ursprung i England, och syftade från början till att skydda författare från att få sina verk tryckta och utgivna av förlag som inte gav något tillbaka till författaren. Logiken var att ingen skall få tjäna pengar på någon annans arbete utan att ge något tillbaka. Lite krasst kan man säga att syfte med lagen var att skydda författaren mot industrin. Dagens upphovsrätt har däremot glidit över till att vara ett sätt för industrin att skydda sig mot sina egna konsumenter.

En förändring av upphovsrätten kommer inte att skada själva artisten eller kreatören. Även om all form av upphovsrätt skulle avskaffas, något som inte ens piratpartiet förespråkar, så skulle till exempel musiker fortfarande kunna tjäna pengar på att spela musik, så länge som det finns ett intresse för livemusik. De som hotas av en förändring är istället den industri som byggt sina affärsmodeller på att distribuera upphovsrättskyddat material. Deras tjänster behövs nämligen inte till lika stor del när distributionskostnaden, tack vare internet, börjar närma sig noll. Värst drabbas självklart skivindustrin och lika självklart är det denna industri som skriker högst på ny lagstiftning.

Tyvärr har våra politiker lyssnat allt för mycket på upphovsrättslobbyn när de istället borde ha lyssnat till sina respektive ungdomsförbund. För just i denna fråga så är ungdomsförbunden mycket mer kunniga än sina moderpartier. Vi ungdomar är ju trotts allt digitala infödingar, meddans majoriteten riksdagspolitikerna som bäst är invandrare eller allt som oftast enbart tillfälliga turister.

Försöker skivindustrin avskaffa sig själv?

Jag måste säga att jag älskar Spotify. Genom den har jag omedelbart tillgång till otaliga låtar helt lagligt. Igår när pojkvännen och jag såg musikministeriet på svt:s webbtjänst kunde jag till exempel direkt leta upp en massa alster av Krzysztof Penderecki när programmet berättade om honom. Något som inte ens fildelnings alternativet erbjuder.

Därför känns det sorgligt att spotify tvingas ta bort musik från sin katalog och samtidigt också regionalt begränsa tillgången till vissa låtar. Förklaringen är att eftersom att tjänsten följer de lagar och regler som finns måste man anpassa sig till uråldriga licensavtal som skivindustrin har eller som Spotify säger i deras blogg:

” The reason for this is that our agreements contain strict rules as to what tracks can and can’t be played in various countries that we are now capable of implementing. These restrictions are a legacy from when most music was sold on tapes and CDs and they have continued over into streaming music, our hope is that one day restrictions like this will disappear for good.”

Ännu en gång visar det sig att skivindustrin inte är kompatibel med den moderna världen. När denna industri skapar denna sorts meningslösa restriktioner och problem med legala tjänster så är det ju inte så konstigt att folk väljer sig till mindre lagliga alternativ.

Spotify är en av de få kommersiella tjänster som enligt mig kan konkurera med fildelning vad gäller användarvänlighet och kvallite. Ur min synvinkel är det tjänster som denna som banar vägen för lagliga alternativ till fildelning. Enda nackdelen med Spotify är att jag inte kan få min musik från datorn till min mp3 spelare (vilket råkar vara min mobil) dock jobbar Spotify på en mobillösning. Denna lilla nackdel kompenserar dock Spotify med genom att jag inte behöver ladda ner någon musik utan har tillgång till all musik och alla mina spellistor bara jag har en internetuppkoppling. Eftersom min lilla bärbara inte är utrustad med en allt för stor hårddisk så är jag väldigt glad över att jag just inte behöver ha musiken på datorn.

Men men, skivindustrin gör uppenbarligen allt för att skjuta sig själv i foten och avskaffa sig själv. Jag kan bara hoppas att den en dag faktiskt lyckas med det.

DN