Övrigt

Låt oss förlåta vårt inkompetenta landstingsråd

3 juli 2009 00:06

Om man som ordförande och yttersta ansvarig för en jätteupphandling om 1,6 miljarder inte ens klarar av att se till att frågan kommer upp på dagordningen inom det utskott som skall ha ansvar för upphandlingen, så kan det inte ses som något annat än grov inkompetens. Detta är exakt vad landstingsrådet och ordföranden för Produktionsutskottet Maria Wallhager (FP) lyckats med. Nu har även SKL i en rapport förklarat att hela upphandlingen, som Maria Wallhager (FP) var yttersta ansvarig för, var olaglig och odemokratisk.

Som skattebetalare och bosatt inom Stockholms län skulle jag önska att den ytterst ansvarige för en upphandling om tusentals miljoner skall visa prov på att vara kompetent, det handlar trotts allt om mina skattepengar och den service dessa ger, så ett sådant krav är knappast överdrivet. Slutsatsen borde därför blir att visar man som Maria Wallhager (FP) att man inte ens når upp till detta lägsta krav av kompetens så bör man inte sitta kvar på sin post. Men så enkelt är det ju inte.

För som Maria Wallhager (FP) påpekar; så har de kollegor, till henne, som avgått runt om i världen, avgått för att de agerat med uppsåt. Med andra ord bör vi givetvis förlåta Marias brist på kompetens.

Detta resonemang är helt oklanderligt för vist det stämmer det. Vi har ministrar som tvingats avgå för att de inte betalat TV-avgift på 16 000 kr, vi har en fackbas som hoppat av bolagsstyrelser för att hon satt med och fattade beslut om en pension som sedan blev större än beslutat och vi har en statsministerkandidat som hoppat av för att hon köpt toblerone och blöjor med riksdagens kreditkort. Dessa ageranden skedde med ett klart uppsåt! Stegö Chilò hade med uppsåt inte betalat TV-avgift, Vanja fattade med uppsåt ett beslut om en VD pension (som sen blev större än beslutat och som VD:n delvis fick betala tillbaka) och Mona hade med uppsåt köpt toblerone och blöjor. Självklart är detta värre än att klanta till en upphandling om 1,6 miljarder. Trotts allt det senare skedde ju på grund av inkompetens och inte på grund av uppsåt.

Eller?

Sjukvård, Sodexo och minnen från lumpen

18 juni 2009 15:06

Sodexo som tack vare den borgliga majoriteten i landstinget numera leverera mat till bland annat södersjukhuset, har nu tagit över ICA:s gamla trick att märka om utgångsdatumen på maten. Detta med gammal mat är dock bara ett exempel på problem som uppkommit efter att landstingets upphandling förra året. Ansvaret för dessa misslyckanden och problemen som uppkommit vilar utan tvekan på den borgliga majoriteten i landstinget som uppenbarligen inte har en aning om vad de håller på med. För det är ju inte bara maten som blivit ett problem inom vården i Stockholm.

Problem med Sodexo och mat får mig direkt att tänka på en liten händelse från min värnplikt. En tradition inom lumpen är att man ska äta pankakor med ärtsoppa varje torsdag. En måltid som mitt gamla befäl från boden brukade kalla för ”veckans suprise”.

Just Sodexo och pankakor höll på bli en explosiv kombination när de tog över restaurangen vid armens tekniska skola i Östersund. I ett försök att dra ner kostnaden för maten försökte Sodexo införa som regel att vi lumpare bara fick ta fem pankakor och var vi inte mätta av detta fick vi väll äta mer ärtsoppa. Fem pankakor kan låta rätt lagom men för en hungrig lumpare är det absolut för lite, hade gränsen varit femton pankakor hade det hela kanske kunnat fungera. Nu blev istället resultatet att Sodexo och dess personal var mycket nära att drabbas av ett myteri, eftersom att ingen av oss lumpare i huvud taget tänkte acceptera dessa inskränkningar, något som vi även demonstrerade med stor tydlighet (oftast genom att helt enkelt ta så många pankakor vi villa ha). Tursamt nog valde personalen i detta läge att inte försöka upprätthålla reglerna och nästa torsdag syntes några pankaksransoneringar inte till.

Huruvida vi kan lära oss något av denna historia är dock tveksamt. Möjligen att det är lättare att ge dålig eller för lite mat till sjuklingar eftersom de inte har samma möjlighet att protestera.

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

13 juni 2009 15:40

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

13 juni 2009 15:40

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

Upphovsrätt vem tjänar på den?

22 maj 2009 22:09

Mikael Popovic, som själv pressenterar sig som musikkreatör, musikutbildare och bloggare, skriver på SVD opinion ett inlägg i fildelardebbaten där han med lite logiska krumbukter försöker förklara varför fildelning är stöld. resonemanget tycks bygga på

Vad Popovic tycks missa är att upphovsrätten inte är någon sorts självklar skapelse utan en politisk produkt vars existens enbart kan försvars så länge samhället tjänar på den. Upphovsrätten i likhet med patenträtten ger nämligen skaparen ett tidsbegränsat monopol och inskränker senare ägare av verkets rättigheter.

Köper jag en bil eller en gräsklippare, så står det mig fritt att göra vad jag vill med det jag köpt. Jag kan välja att hyra ut dem mot betalning, jag kan måla om den och sälja den, eller helt enkelt ta isär den och bygga något annat av den, något som jag senare säljer. Köper jag däremot en bok eller en cd-skiva så är mina rättigheter däremot kringskurna av just upphovsrätten. Jag har inte rätt att hyra ut boken eller skivan, jag kan inte förändra den och sälja den, och jag får inte plocka isär den och skapa något nytt av den. Upphovsrätten ger alltså upphovsmannen större rättigheter än han normalt skulle ha haft om det han skapat inte ansågs vara ett kreativt verk.

Det är egentligen intressant det där med hur gränsen ser ut. Om jag designar en och massproducerar den och någon konstnär väljer att måla en tavla som föreställer min bil, så är det helt okej. Om jag däremot tar den bilden och gör ett tygmönster av den med vilken jag klär min bils säten ja då har jag antagligen begått ett upphovsrättsbrott. På samma sätt om jag köper en potatis och sedan planterar den kan jag skapa kopior av potatisen, kopior som jag sedan kan fortsätta kopiera och sälja. Gör jag samma sak med ett musikstycke så blir jag stämd på miljonbelopp.

Den här skillnaden kan egentligen bara försvaras med att det gynnar samhället att konstnärer och kreatörer får ett sorts monopol på sina produkter. Precis som med pattent systemet. Det finns ingen annan högre logisk eller moralisk grund som annars kan motivera denna särställning.

Det är också här som alla kritik mot upphovsrätten har sin grund. Kritiker stora som små menar nämligen att upphovsrätten i dess nuvarande form inte gynnar samhället lika mycket som en revision av upphovsrätten skulle göra. Om upphovsrättslobbyn och dess supportrar inte kan bemöta denna kritik på ett trovärdigt sätt så kommer de ha svårt att vinna gehör för sina åsikter. För faktum är att oberoende av alla logiska krumbukter så är inte kopiering samma sak som stöld.