Skola Och Utbildning

Vinst i sig är inte skolans problem – incitamenten för att göra vinst är skolans problem

8 juni 2018 09:24

Riksdagens omröstning om reglering för tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet.

Igår röstade en riksdagsmajoritet bestående av M, SD, C, L och KD  emot regeringens förslag att reglera vinst inom socialtjänsten, assistansersättningen och skolan. Att förslaget om vinstreglering inte skulle få stöd i riksdagen var väntat, tyvärr betyder det att problemen som oreglerade vinst skapat inom skolmarkanden fortfarande inte hanterats. Partier som har en stor tilltro till marknaden likt M, C, L och KD, behöver förstå att när kritiker pekar på vinstincitament som en orsak till exempelvis betygsinflation, så beror detta inte på att kritiker menar att markandsmekanismerna inte fungerar som det ska gällande skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas. Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.

När jag diskuterar skolpolitik, och vinstdrivande friskolors, så ses detta från högerhåll oftast som en attack mot valfrihet och marknadsekonomin. Det är inte särskilt ovanligt att kritik mot vinstdrivande friskolor, helt seriöst beskrivs som utslag av kommunism från personer på högersidan. Detta hjälps givetvis inte av att många med åsikter mer till vänster faktiskt har ett rent ideologiskt motstånd mot vinstdrivande välfärdsaktörer.

Det olyckliga med dessa ideologiska ryggmärgsreflexer, både från vänsterhåll och från högerhåll är att de tyvärr förhindrar en mer resonerande diskussion om skolmarknaden, och Sveriges helt unika modell med offentligfinansierade vinstdrivande friskolor.

Problemet med vinstdrivande friskolor är nämligen inte att de vill göra vinst, problemet är att vinstdrift inte leder till att vinstdrivande skolor får ett incitament att förbättra utbildningens kvalité. Detta beror inte på att markandsmekanismerna inte fungerar när det gäller skolan, utan tvärt om att de fungerar exakt så som de kan förväntas fungera för skolmarknaden. Skolmarknaden är nämligen inte en fri marknad, utan, för att citera Moderata ungdomsförbundets ordförande, Benjamin Dousa, en pseudomarknad.

För en mobiltillverkare på en fri marknad fungerar vinst som en drivkraft för att förbättra kvalitén på mobiler. Om mina mobiler är bättre än konkurrentens så kan jag antingen höja priset och på så sätt öka mina intäkter, eller också så kan jag sälja fler mobiler och på det sättet tjäna mer. Eftersom alla mobilföretag på marknaden har samma intresse av att skapa en bättre mobil än konkurrenterna, driver detta på en ständig förbättring av mobilerna. Den som kan producera den bästa mobilen till den lägsta kostnaden kan göra högst vinst. Den som inte hänger med riskerar att slås ut. Så fungerar däremot inte skolmarknaden.

Ersättningen som en skol får per elev, den så kallade skolpengen, är fast. Hur bra utbildning än är så får inte skolan mer betalt per elev. Förutsatt att fler elever väljer en skola som bedriver bättre utbildning så kan skolor till en viss grad öka antalet elever som skolan tar emot, eftersom efterfrågan på skolans utbildning ökar. Men även här finns en naturlig begräsning i form av lokaler. Till slut är skolan helt enkelt full och det går inte att få plats med fler elever utan kostsam utbyggnad, om utbyggnad på samma plats är möjlig.

Detta gör att det inom skolmarknaden inte finns någon direkt ekonomisk vinning av att vara bäst. För att maximera intäkterna måste en friskola vara så pass bra att tillräckligt många elever söker skolan för att skolan ska fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla, men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma. En dålig skola riskerar att slås ut eftersom eleverna väljer bort skolan, men en medioker skola får inte sämre intäkter än den bästa skolan.

Vill en vinstdrivande skola öka sin vinst så återstår endast att förbättra marginalerna genom att kapa kostnaderna. Eftersom den huvudsakliga kostnaden är personal handlar detta om att minska antalet lärare per elev, skaffa fram billigare lärare, exempelvis genom att ha fler outbildade lärare, och minska övrig kringpersonal så som studie- och yrkesvägledare.

Visserligen riskerar minskad lärartäthet, fler outbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare att göra att skolan upplevs som sämre av elever och föräldrar, men så länge skolan i alla fall är medioker, och lyckas fylla sina klasser, så påverkar det inte skolans intäkter.

Dessutom kan jag som vinstdrivande friskola kompensera den minskade lärartätheten, den ökade andelen outbildade lärare och de minskade antalet studie- och yrkesvägledare genom att erbjuda något annat elever och föräldrar vill ha, något som inte kostar särskilt mycket, eller helst inte kostar något alls, men som ändå gör eleverna och föräldrarna mer nöjda med skolan, så som upplevd stimulans, upplevd studiero eller upplevd trygghet. En annan sak jag kan erbjuda är högre betyg, högre betyg är nämligen gratis.

Ser man till resonemanget ovan säger sunt förnuft alltså att friskolor, vilka ofta är vinstdrivande, borde ha fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Friskolor borde vara generösare i sin betygssättning men borde inte prestera bättre utbildningsresultat. Däremot borde eleverna på friskolor mycket väl kunna påstå att de var mer nöjda med sin skola än elever på kommunala skolor. Allt detta tycks också vara fallet om man ser till de studier och den statistik som finns tillgänglig.

Enligt skolverket hade kommunala grundskolor läsåret 2017 – 2018 i genomsnitt 11,9 elever per lärare, i kommunala gymnasier gick det 11,1 elever per lärare. Fristående grundskolor hade istället 13,3 elever per lärare och fristående gymnasier 14,1 elever per lärare. Av lärarna på kommunala grundskolor har 83,5 en pedagogisk högskoleexamen, på gymnasiet var det 81,3 procent. Bland friskolor var motsvarande siffra endast 69,8 procent i grundskolan och 69,4 på gymnasiet. Fristående gymnasier och högstadier hade ungefär hälften så många studie- och yrkesvägledare per elev som sina kommunala motsvarigheter.

Ser man till skolresultaten tycks friskolor inte prestera bättre undervisning än kommunala skolor. I den internationella Pisa-mätningen är resultaten för friskolor, korrigerad för socioekonomisk bakgrund, inte bättre än kommunala skolors resultat enligt skolverket  [1], OECD säger till och med att resultaten är sämre i friskolor än kommunala skolor [2].

Ser vi till betygssättning har äldre studier visat att friskolor haft en högre grad av betygsinflation än kommunala skolor [3], något som bekräftas även av nyare studier [9]. I en mer aktuell rapport från Skolverket fann man att elever från fristående gymnasier klarar sig sämre på högskolan än elever med motsvarande betyg från kommunala skolor [4]. Man har även funnit att fristående skolor rättar nationella prov mer generöst än kommunala skolor [5].

Till slut tycks det också så att elever på fristående skolor genomgående ger sina skolor högre betyg avseende mjuka faktorer såsom stimulans, studiero, trygghet och övergripande nöjdhet än vad eleverna i kommunala skolor gör [6].

Slutsatsen är att fristående skolor, precis som förväntat, har fler elever per lärare, lägre andel utbildade lärare och färre studie- och yrkesvägledare, än den kommunala skolan. Friskolorna presterar inte bättre än kommunala skolor, utan möjligen till och med sämre. De sätter högre betyg för lägre prestation men får bättre betyg av sina egna elever gällande mjuka faktorer så som övergripande nöjdhet.

Att elever är mer nöjda med friskolor är positivt, det övriga är i huvudsak negativt.

Det viktiga förstå är att inget av detta säger att vinstdrivande friskolor i sig själv är fel, vinstdrivande skolor tycks snarare väldigt effektiva på att anpassa sig till de incitament som finns på skolmarknaden, i enlighet med det ersättningssystem som styr skolmarkanden. Vilket är exakt vad man kan förvänta sig av en privat vinstdrivande aktör. Problemet består i incitament som uppstår när man kombinerar vinstdrivande friskolor med det fastprissystem som skolpengen innebär. Vill man angripa detta problem så finns därmed två alternativ, antingen ger man sig på själva vinsten, genom att antingen förbjuda vinstdrivande friskolor eller genom att reglera den vinst de får göra. Detta är också vad partierna på den vänstra planhalvan av svensk politik föreslagit. Eller också ger man sig på själva skolmarknadens utformning genom att avskaffa eller reformera skolpengen och på så sätt hitta en annan mekanism för att ge ekonomisk ersättning till skolorna. Det senare har förespråkats av debattörer på högersidan, så som liberalen Johan Enfeldt, [7], och Mufs ordförande Benjamin Dousa [8].

Tillhör man därmed de som vill ha kvar vinstdrivande friskolor så är det dags att börja komma med konstruktiva förslag för hur man kan reformera skolpengen och skolmarknaden. Annars återstår bara att göra något åt själva vinsten.

[1] ”PISA 2015 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, läsförståelse och matematik”, Skolverket, 2016.

[2] ”Country Note – Results from PISA 2015 Sweden”, OECD, 2016.

[3] C. Wikström och M. Wikström, ”Grade inflation and school competition: an empirical analysis based on the Swedish upper secondary schools”, Economics of Education Review, vol. 24, nr 3, pp. 309-322, 2005.

[4] T. Furusten, L. J. Steen och J. Ekblom, ”Från gymnasieskola till högskola – en registerstudie”, Skolverket, 2018.

[5] B. T. Hinnerich och J. Vlachos, ”Skillnader i resultat mellan gymnasieelever i fristående och kommunala skolora”, IFAU, 2016.

[6] G. Heller-Sahlgren, ”Mer än bara prov – mjuka utfall i kommunala och fristående skolor”, Svenskt Näringsliv, 2017.

[7] J. Enfeldt, ”Dagens Samhälle”, 29 Augusti 2013. [Online]. Available: https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ny-skolpeng-foerhindrar-orimliga-vinstuttag-6072. [Hämtad 20 Maj 2018].

[8] B. Dousa, ”Dagens Nyheter”, 05 Maj 2018. [Online]. Available: https://www.dn.se/debatt/infor-skolpeng-efter-resultat-och-forstatliga-daliga-friskolor/. [Hämtad 20 Maj 2018].

[9] J. Vlachos, ”Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System”, IFN Working Paper nr 1217, 2018.

Nej vinst förbättrar inte skolan

15 mars 2011 01:46

Michael Arthursson skriver en debattartikel på DN debatt som avslutas med frågan: ”Frågan som skeptikerna bör ställa sig är om privata högstadieskolor och vårdcentraler generellt uppnår bättre resultat trots eller tack vare möjligheten att gå med vinst.”

Om vi bortser från frågan huruvida de faktiskt uppnår bättre resultat så är svaret tveklöst att de resultat de uppnår, uppnås till trotts att de kan gå med vinst. Jag har förklarat varför tidigare, men eftersom den analytiska förmågan bland de som förordar vinst ibland friskolor tycks vara begränsad så kan vi ta det igen.

Vinstmaximering uppnås inte för en friskola när den försöker konkurera om att vara bäst, eller när den driver på kvalitetsutveckling. Vinstmaximering uppnås när skolan är så dålig som den kan bli och fortfarande får tillräckligt med sökande för att fylla alla klasser.

Förklaringen till detta stavas skolpeng. En friskola får inte mer betalt för bättre kvalité eller för att fler vill välja skolan. En friskola får bara betalt för det antal elever som skolan tar in. För att maximera din skolas inkomster vill du alltså ta in så många elever som du kan få plats med i skolan. För att minimera kostnaderna vill du ha så små lokaler och så få lärare som möjligt.

Maximal vinst görs alltså när du lyckas tränga ihop så många elever som möjligt i en så liten skola som möjligt, med så få lärare som möjligt.

Om vi antar att elever och föräldrar faktiskt försöker välja skolor baserade på hur bra kvalité de tycker att en skola har så får du ett problem om du försöker packa elever som sardiner och har en lärare per var hundrade elev. Detta problem är att ingen kommer välja din skola. Och då får du betala både hyra och lärare utan att få några inkomster.

Alltså måste du ha så bra kvalité att några faktiskt vill välja din skola. Men säg nu att du har så bra kvalité att du har flera sökande för varje plats i din skola. Ja då betyder det egentligen att du är för bra och borde kunna sänka kvalitén och ta ut högre vinst. För genom att göra dig av med några lärare eller genom att öka klasstorleken så gör du högre vinst även om några färre kanske väljer din skola.

Vinsten motiverar alltså inte till förbättring. Istället uppnås vinstmaximering genom att sänka standarden så mycket som möjligt.

Nu är det inte så att alla friskolor på något sätt är dåliga. Tvärt om många är riktigt bra och detta beror på att de flesta som driver friskolor inte i första hand tänker på vinstmaximering utan vill driva en bra skola. Rektorer och lärare som startat sina egna skolor gör det ofta för att de har en idé om en skola som de vill driva och dessa driftiga mänskor är oftast inte villiga att kompromissa om utbildningens kvalité bara för att göra lite större vinst.

Men det är också därför som riskkapitalbolag riskerar att bli ett stort problem. Riskkapitalbolag har nämligen bara en drivkraft, och den drivkraften är vinst. Om vinstmaximering uppnås genom att sänka kvalitén så kan du vara säker på att det är exakt det som dessa bolag kommer att göra.

Jag kan tycka att detta borde vara uppenbart för varje tänkande och analytiskt laggd mänska.

Bonus är nog inte lösningen

19 augusti 2010 01:54

Jag skrev för några dagar sen ett inlägg om skolan och den blinda ideologiska tro på vinstintressen som ofta uppvisas på högerkanten. Vad jag då ville visa vara att med dagens skolpengssystem finns ingen motivation för vinstdrivande friskolor att försöka vara de som erbjuder bäst kvalité.

Idag skriver Svenskt Näringsliv en debattartikel där man föreslås ett bonussystem för att belöna de skolor som presterar bra resultat. Vilket närmast skulle kunna vara ett svar på mitt resonemang. För uppenbarligen har även Svenskt Näringsliv noterat att dagens system med skolpeng inte ger den ekonomiska stimulans som behövs för att få friskolor att arbeta för att förbättra sig.

Personligen är jag alltid skeptisk till när man från staten skall försöka leka marknad genom att skapa artificiella belöningssystem. Risken är nämligen att man belönar något annat än man planerat. Från min egen horisont som kåraktiv tänker jag exempelvis på högskolans ersättningssystem som gör att högskolornas ersättning delvis basseras på hur många elever som klarar kurser, något som skapat ett initiativ för skolorna att förenkla kurser. Eller den kristdemokratiska kö-miljarden vars största effekt var att landsting började trixa med kö-statistiken för att få ut pengar.

Det här betyder givetvis inte att just detta förslag kommer att misslyckas, men jag förhåller mig personligen skeptiskt till att ett bonussystem skall vara den ultimata lösningen för att förbättra elevernas prestationer i skolan.

Läs även andra bloggare som  har intressanta åsikter om ,  och .

Om skolan och en blind ideologisk tro på vinstintresset

10 augusti 2010 17:37

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7upG01-XWbY]

Efter de senaste dagarnas debatt om vinster i skolan läser jag en ledare i SvD som argumenterar för att vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Jag kan tycka att SvD:s ledarredaktion i detta fall visar en viss brist på analys i detta fall. Tyvärr är denna brist genomgående på högersidan.

Med en parafras på Gordon Gekko säger SvD att:

”Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.”

Problemet är att SvD i detta fall gör samma tankefel som är så vanligt på högersidan. Man antar av rent ideologiska skäl att marknaden och vinstintresset på något magiskt sätt leder till förbättringar istället för att försöka förstå sig på mekanismen bakom det hela. Och därmed också förstå varför marknaden inte är någon magisk maskin utan att vinstinresset, eller som Gordon Gekko kallar det girighet, ibland kan kanaliseras för att göra något gott, men att detta givetvis inte alltid är fallet

För vinstintresset kanaliseras ofta så att det leder till effektiviseringar och produktförbättringar. Kan du göra dina produkter billigare eller bättre än konkurrenterna så kan du göra en större vinst. Om mitt företag producerar mobiltelefoner som är bättre än konkurrenternas kan jag göra en större vinst antingen genom att sälja fler mobiltelefoner, eller genom att höja priset på telefonerna. Blir mina telefoner billigare att producera kan jag antingen fortsätta sälja dem för samma pris som tidigare och få en högre vinstmarginal, eller behålla samma vinstmarginal och sänka priset och därmed sälja fler telefoner.

Med ett antagande om Perfekt konkurrens, kommer företag tvingas att sänka priserna när produktionskostnaden sjunker, och producera fler mobiler (snarare än att höja priser) när produkterna blir bättre. I båda dessa fall gynnas konsumenten och driften blir att produkterna hela tiden blir bättre och billigare.

Nu existerar ingen perfekt konkurens, det är en nationalekonomisk approximation, men i oftast är konkurrensen tillräkligt bra för att vi skall kunna se den som perfekt. Men i vissa fall är marknaden långt ifrån perfekt och approximationen håller inte. Ett sådant fall är skolan.

När det gäller Friskolor så finns det två saker som göra att vinstintresset inte per automatik kanaliseras i bättre kvallite:

  • Skolor får en fast ersättning per elev, denna ersättning är densamma oberoende av kvallite och kostnad.
  • En skola har allid ett tak för hur många elever den kan ta in.

Dessa båda faktorer leder till att en friskola inte har något skäl att leda en eventuell kvalitetsförbättring. Helt enkelt för att det inte maximerar vinsten.

För att maximera vinsten måste en friskola vara så pass bra att den fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla. Men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma.

Är du den skola som har högst andel lärare per elev, eller högst andel utbildade lärare, så får du högre kostnader och eftersom du inte får högre ersättning för denna högre kvalité så betyder det enbart att din eventuella vinst minskar. Eftersom du inte heller kan öka intaget av elever hur mycket som helst även om efterfrågan på att få gå i just din skola ökar, så betyder detta att när du väll fyllt dina klasser, är det enda sättet att öka vinsten att minska kostnaderna. Driften blir därför inte att vara bäst utan bara att inte vara sämst.

Sunt förnuft säger alltså att friskolor logiskt sätt borde ha lägre andel lärare per elev, samt lägre andel utbildade lärare än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Lärarlönen är trotts allt den största utgiften och utbildade lärare kostar mer än outbildade. Vill man maximera vinsten gäller det alltså att dra ner på dessa kostnader.

Sunt förnuft har i detta fall rätt, friskolor har färre lärare per 100 elever och lägre andel utbildade lärare. Eller som Marika Lindgren Åsbrink påpekar på sin blogg lärartätheten är 8,2 per 100 elever i kommunala gymnasier, jämfört med 6,8 i fristående gymnasier. I kommunala gymnasier har 79 procent pedagogisk utbildning i fristående gymnasier är det bara 56 procent av lärarna som har pedagogisk utbildning.

Ett resultat som alltså som vi alltså kan förutspå baserad på att friskolor har ett vinstintresse som inte den kommunala skolan har.

Slutsatsen blir att vinstintresset, vad än SvD:s ledarredaktion eller andra borgerliga tänkare och politiker än tror, inte per automatik kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv. Om man nu inte med effektiv menar att minimera kostnaden utan att totalt förstöra sitt eget rykte.

Läs även Peter Högberg som gör en lång analogi mellan fotboll och skolan,  Dagens Skola som har också har en diskussion om vinst, precis som Marios Blogg, eller andra bloggar som  har intressanta åsikter om , och .

Rödgrön skolpolitik, me like

6 juli 2010 23:15

De rödgröna har pressenterat sin överenskommelse om skolan och min spontana reaktion är; ”me like”, kan liksom inte undvika att sätter fingertopparna mot varandra, på klassiskt Mr Burns vis samtidigt som jag ler likt Cheshire katten.

Som vanligt har media fokuserat kring frågan om betyg. Personligen tycker jag betyg från årskurs sju är en ickenyhet. Årskurs sex, sju eller åtta kvittar för mig lika. Däremot är uppgörelse om skriftliga omdömen desto mer intressant.

  • Skriftliga omdömen införs från årskurs 1 i grundskolan.
  • Omdömena ska på tydligt och konkret visa elevens utveckling i förhållande till målen.
  • Omdömena ska vara framåtsyftande, peka på elevens utvecklingspotential och ge utförlig information.
  • Omdömena ska tydliggöra för skolan, eleven och hemmet vilka förbättringsinsatser som behövs.
  • Omdömena ska inte vara betygsliknande.
  • En gemensam struktur och nationella kriterier ska tas fram.

En fördel med betyg är att de är en form av strukturerad uppföljning av elevens kunskap i relation till de kunskapsmål som finns. Tyvärr är det ett ganska trubbigt verktyg för uppföljning, helt enkelt för att det inte är det som betygen är designade för. Samtidigt finns det ett behov av uppföljning eftersom så många elever lyckas att gå igenom nästan hela skolan utan att få den hjälp som de behöver. Typexemplet är elever med dyslexi eller andra former av läs eller skrivsvårigheter, där deras problem allt för ofta inte uppmärksammas för än de för första gången får betyg. Jag själv hör till den gruppen.

Därför känns strukturerade och konkreta skriftliga omdömen som ett mycket bra och välkommet förslag. Att redan från första årskurs på ett systematiserat sätt följa upp elever kan minska risken för att elever med behov av extra stöd, inte får den hjälp de behöver.

I huvud taget gillar jag den genomgående tanken att skolan måste anpassas efter elever snarare än eleven efter skolan, och att undervisningen måste bli mer individanpassad. Detta går igen i så väl målsättningen att minska klassernas storlekar, till att ge möjlighet för skolor att arbeta utanför den nationella timplanen, och givetvis tankarna kring skriftliga omdömen.

Nej här måste man säga att de rödgröna levererar, och jag tror att Mona kan känna sig nöjd med denna uppgörelse. Och återigen så levererar de rödgröna förslag för nästa mandatperiod, men vad tänker egentligen alliansen göra? Nåja vi får väll se i augusti eller när det nu var alliansen tänkte pressentera sina förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .