Skola Och Utbildning

Rödgrön skolpolitik, me like

De rödgröna har pressenterat sin överenskommelse om skolan och min spontana reaktion är; ”me like”, kan liksom inte undvika att sätter fingertopparna mot varandra, på klassiskt Mr Burns vis samtidigt som jag ler likt Cheshire katten.

Som vanligt har media fokuserat kring frågan om betyg. Personligen tycker jag betyg från årskurs sju är en ickenyhet. Årskurs sex, sju eller åtta kvittar för mig lika. Däremot är uppgörelse om skriftliga omdömen desto mer intressant.

  • Skriftliga omdömen införs från årskurs 1 i grundskolan.
  • Omdömena ska på tydligt och konkret visa elevens utveckling i förhållande till målen.
  • Omdömena ska vara framåtsyftande, peka på elevens utvecklingspotential och ge utförlig information.
  • Omdömena ska tydliggöra för skolan, eleven och hemmet vilka förbättringsinsatser som behövs.
  • Omdömena ska inte vara betygsliknande.
  • En gemensam struktur och nationella kriterier ska tas fram.

En fördel med betyg är att de är en form av strukturerad uppföljning av elevens kunskap i relation till de kunskapsmål som finns. Tyvärr är det ett ganska trubbigt verktyg för uppföljning, helt enkelt för att det inte är det som betygen är designade för. Samtidigt finns det ett behov av uppföljning eftersom så många elever lyckas att gå igenom nästan hela skolan utan att få den hjälp som de behöver. Typexemplet är elever med dyslexi eller andra former av läs eller skrivsvårigheter, där deras problem allt för ofta inte uppmärksammas för än de för första gången får betyg. Jag själv hör till den gruppen.

Därför känns strukturerade och konkreta skriftliga omdömen som ett mycket bra och välkommet förslag. Att redan från första årskurs på ett systematiserat sätt följa upp elever kan minska risken för att elever med behov av extra stöd, inte får den hjälp de behöver.

I huvud taget gillar jag den genomgående tanken att skolan måste anpassas efter elever snarare än eleven efter skolan, och att undervisningen måste bli mer individanpassad. Detta går igen i så väl målsättningen att minska klassernas storlekar, till att ge möjlighet för skolor att arbeta utanför den nationella timplanen, och givetvis tankarna kring skriftliga omdömen.

Nej här måste man säga att de rödgröna levererar, och jag tror att Mona kan känna sig nöjd med denna uppgörelse. Och återigen så levererar de rödgröna förslag för nästa mandatperiod, men vad tänker egentligen alliansen göra? Nåja vi får väll se i augusti eller när det nu var alliansen tänkte pressentera sina förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .

Bra förslag, men saknas inte 500 miljoner kr?

Idag pressenterar regeringen, i form av alliansens partiledare ett förslaglärarlegitimering. Förslaget bygger i stort på lärarutredningen som pressenterades 2008, en utredning som tillsattes redan när vi socialdemokrater hade makten. I stort sett måste jag säga att jag är positiv till idén, så är även socialdemokraterna. En legitimering, med tillhörande kontroll, kan leda till en välbehövlig statushöjning för läraryrket. Vilket i förlängningen förhoppningsvis leder till att få upp lönen för lärarna, något som jag tror är viktigt för att förbättra kvalitén i skolan.

Men även om jag är positiv till förslaget så väcks viss oro över att alliansregeringen enligt debattartikeln tycks ha valt att underfinansiera reformen. Enligt lärarutredningen skulle de förslag som ingår i utredningen kosta ungefär 782 miljoner kronor per år under de första åtta åren. Bara kostnaden för provåret beräknas kosta ca 407 miljoner per år. Eftersom den reform som regeringen nu pressenterar tycks vara mer eller mindre identisk med lärarutredningens förslag blir jag något förvånad över att regeringen bara avsätter 260 miljoner per år för reformen. Frågan som uppkommer är vart de övriga 522 miljoner kronorna tog vägen?

Att redan initialt underfinansiera en reform med över en halv miljard är allt annat än ansvarsfullt. Om dessa pengar istället för att komma från regeringen måste tas ifrån skolornas egna budgetar riskerar ett i övrigt bra förslag att bli en ekonomisk börda för skolan, och därmed resultera i en kvalitetssänkning istället för en avsedd kvalitetshöjning.

Det tycks som om regeringen åter igen väljer att ignorera egna utredningar och remissinstanser, på samma sätt som man gjort vad gäller exempelvis sjukförsäkringen och nu senast högskolan. Jag tycker det skulle vara synd om ett i övrigt bra förslag faller på att den borgerliga regeringen vi har nu tycks välja att snåla. Trotts allt, en bra idé är inte nog den måste också genomföras på ett bra sätt och det senare är inte något som denna regering har visat prov på att klara av. Snarare det motsatta.

I övrigt kan man ju fundera över regeringens fortsatta vana att läcka sin budget i förtid om det skriver HBT-sossen och Högberg mer. Annars hittar du annat intressantNetRoots och Politometern där kan du bland annat läsa andra bloggares åsikter om , , och .

Tyvärr MUF kan inte alla studenter arbeta extra

Moderata Studenters riksordförande, Erik Persson, har idag i SVD en replik till Stockholms Universitets Studentkårs (SUS) debattinlägg angående studenters ekonomi. Enligt någon sorts moderat mall försöker Erik Persson göra detta till en fråga om arbete kontra bidrag, vilket leder till att han förespråkar ett höjt fribelopp (beloppet du får tjäna innan studiemedlet minskar) istället för höjda studiemedel. Detta trotts att enligt SUS:s skulle 60 % av studenterna föredra höjt studiemedel framför höjt fribelopp.

Personligen tycker jag att Erik Perssons inlägg vittnar om en rätt bristfällig analys. Att höja fribeloppet hjälper utan tvekan viss studenter, men en sådan reform hjälper inte alla studenter. Tyvärr finns det nämligen stora grupper av studenter som inte alls, eller till ganska liten del, skulle dra nytta av höjda fribeloppsgränser. I det här fallet talar jag inte om grupper baserad på sådant som kön eller klass, moderater tenderar ju att inte vilja tro på dessa grupper, utan om grupper baserade på vilken utbildning man läser. Det råkar nämligen vara så att studenter vid olika utbildningar spenderar olika mycket tid på att studera, och därför skiljer det sig också hur mycket tid som man kan lägga ner på att arbeta.

Högskoleverket har i sin enkätundersökning studentspegeln ett antal frågor som handlar om vad studenter lägger sin tid på. Grafen ovan visar hur mycket tid studenter vid civilingenjörsutbildningar samt samhällsvetenskapliga och juridiska utbildningar själva anser sig spenderar på att studera. Som synes är det en markant skillnad mellan den tid som en civilingenjörsstudent, likt mig själv, och en samhällsvetare lägger på sina studier.  Skillnader som också får utslag i hur mycket tid studenterna lägger på att arbeta vid sidan av sina studier.

Grafen ovan visar alltså hur mycket tid som studenterna uppskattar att de lägger på att lönearbeta.  Som synes är förhållandet ungefär motsatsen mot tiden som spenderas på att studera. Framför allt är det viktigt att notera att antalet civilingenjörsstudenter som inte lönearbetar i huvud taget är ungefär 70 % att jämföra med 40 % för samhällsvetenskapliga studenter. Sambandet är egentligen inte så svårt att förstå. Det är i längden inte möjligt för de flesta att lägga ner en heltid på att studera och utöver det även jobba. Under ett kortare tag klara man säkerligen av att kombinera men under fem års tid så är det få som orkar med. Resultatet blir till slut antingen att man ger upp sidojobbet eller ger upp studierna. Det senare finns det för övrigt intern statistik från KTH som visar på ett samband mellan just avhopp från studierna och extraarbete.

Jag skulle påstå att det är minst lika viktigt att utbilda civilingenjörer som det är att utbilda exempelvis statsvetare eller advokater.  Och nu är knappast civilingenjörer ensamma med att faktiskt spendera en heltid med sina studier, faktum är att de existerar inom alla akademiska områden. Av det skälet så drar jag också slutsatsen att det vore bättre att satsa på höjda studiemedel eftersom detta är något som kommer alla studenter till del. Trotts allt bör de som faktiskt studerar heltid kunna göra detta.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , och

Lagrådets betyg på Björklunds skollag IG, ytterligar hafs och slaffs

Idag sågar lagrådet, skolminister Jan Björklund och alliansens förslag till ny skollag. I byråkratiska ordalag ifrågasätter lagrådet huruvida lagen i huvud taget är färdig nog att lämnas över till lagrådet:

Lagrådet får närmast intrycket av att många av de noterade bristerna, som här enbart beskrivits med ett fåtal exempel, beror på att en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet.

Johan Westerhom brukar ofta på det han kalla sånt här för regeringens hafs och slafs. En rätt bra benämning på den närmast notoriska vana som denna regering har; att lägga fram ofärdiga, obearbetade eller bristfälligt utredda förslag. För det här är inte första gången som regeringen får kritik baserad på att ett förslag inte är färdigarbetat, det är inte heller andra gången.

Faktum är att det är tredje gången bara denna vecka som regeringen får kritik baserad på att man inte klarat av att utreda eller bereda sina förslag innan man lägger fram dem. Dels så kritiserar fackförbundet ST regeringen i en artikel på DN debatt, för att de felbedömt de utförsäkrades vårdbehov. Det visar sig nämligen, hör och häpna, att de som varit sjukskrivna i över ett år faktiskt oftast även är sjuka. Något som regeringen inte räknat med.

Från ett helt annat håll nämligen värnpliktsrådet så kommer kritik mot regeringen hanterar förändringen av försvaret. Kritiken går ut på att regeringen tycks missat att Sverige har en en lag om anställningsskydd, LAS. Vilken omöjliggör den plan för kontraktsanställda soldater som skall ersätta värnplikten efter 2010. Detta medför att LAS måste anpassas med avseende på försvaret; en sådan lag kan tidigast vara på plats 2012. Sverige kommer alltså inte ha ett fungerande system för personalförsörjning under minst två år. Hur en regering, där vissa partier vill hävda att LAS är roten till allt ont, kan missa att lagen existerar och orsaka problem är faktiskt bortom min förmåga att förstå. Proppositionen om försvarets personalförsörjningen är redan försenad till april, vilket betyder att den kommer pressenteras enbart några månader innan värnplikten avskaffas, det i sig ett misslyckande eftersom försvaret då kommer ha mycket kort tid på sig att anpassa sig till de nya reglerna. Försvarsmaken behöver knappast fler problem orsakade av bristande förarbete från regeringens sida.

Lägg nu till dessa två lagrådets sågning av förslag till ny skollag. Noteras bör att kritiken inte bygger på att regeringen så att säga har fel åsikt. Utan baseras på att regeringen på ett oskickligt sätt försöker genomföra sina idéer (sen om dessa idéer är bra eller dåliga är en annan fråga).

Det är en sak att jag som socialdemokrat tycker att alliansregeringen allt som oftast styr skutan Sverige åt fel håll. Men även när alliansen väljer en annan kurs än den jag skulle välja så ursäktar detta inte att de glömmer kolla upp väderutsikterna och lämnar sjökort och plotter hemma för att istället navigerar efter ett utdrag ur telefonkatalogen.

Det är inte för mycket begärt att Sveriges regering, även när det sitter en moderat statsminister vid rodret, skall klara av att ordentligt utreda och arbeta igenom sina förslag innan de blir lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Skulle friskolor kunna göra vinst om?

Jag kände efter att ha läst Pernilla Ströms lilla hyllning av vinstdrivande friskolor att jag behövde flika in något som Pernilla Ström uppenbarligen missat. Nämligen att den kommunala skolan och en privat friskola har skilda krav på sig. Den kommunala skolan måste upprätthålla en viss över kapacitet. När de kommunala barnakullarna varierar i storlek men alla måste erbjudas plats i skolan, friskolor väljer själva hur många elever de tar in så den kommunala skolan måste därför kontinuerligt dimensioneras om för att ta emot de elever som finns. Denna överkapacitet som detta kräver kostar pengar. Eftersom friskolorna saknar denna kostnad så kan dessa pengar istället tas ut i vinst.

Den skola i vars styrelse Pernilla Ström satt var uppenbarligen ekonomiskt sund. Men liksom vissa kommunala skolor lider av dålig styrning så finns det friskolor som lider av samma brist på sund ekonomi, skillnaden är att misskötta friskolor för eller senare går i konkurs varvid kommunala skolor kan tvingas ta över ansvaret för eleverna.

Om friskolorna tvingades ta samma ansvar som de kommunala skolorna skulle möjligheten till att ta ut vinst säkerligen begränsas något. Om friskolor inte fick gå i konkurs utan ägarna tvingades pumpa in pengar tills dess att eleverna som börjat slutat vore vinst lika enkelt? Om friskolorna inte kunde välja hur många elever de ville ta in utan tvingades anpassa sin kapacitet skulle Pernilla Ström fortfarande a suttit i en styrelse för en skola som gjorde vinst?