Skola Och Utbildning

Björklund krossa drömmar

Så var Marjor Björklund igång igen. Som vanligt är det något som ska förbjudas, bestraffas eller regleras. I detta fall är det möjligheten till att läsa upp gymnasiebetyg på konvux som skall förbjudas.

Jag kan förstå hur han och andra tänker. Elever skall vara tvingade att lära sig första gången och inte kunna komma tillbaka och komplettera bara för att de var för lata för att plugga när de gick på gymnasiet Det hela är för att citerar majoren själv ett slöseri med samhällets resurser. Som vanligt tänker Björklund fel.

Det Majoren som vanligt glömmer är att skolungdomar faktiskt är mänskor som växer. Lathet är nämligen inte det enda skälet till varför elever inte får de betyg som de kanske skulle velat ha, eller som de kanske senare upptäcker att de behöver. Så mycket annat händer under ens uppväxt som kan påverka det betyg man får. Allt ifrån mobbning, kärlek och tragedier till föräldrar som aldrig själva gått på gymnasiet kan göra att du inte får just det MVG du behövde.

Jag kan bara se på min egen gymnasietid. Jag hade i princip topp betyg i alla ämnen (med undantag för språk) ända fram till sista terminen i gymnasiet, då jag till och med lyckades få G i matte E. En ganska starkt bidragande orsak till att sista terminen blev något sämre akademiskt än de andra var att jag plötsligt råkade inse att jag gillade killar och dessutom råkade få min första pojkvän. Man kan väll säga att jag fick lite annat att tänka på den där sista terminen. Nu spelade det inte så stor roll eftersom jag ändå kom in på det program jag ville komma in på, men hade jag velat bli till exempel läkare som min far så hade den terminen antagligen förstört mina möjligheter.

Och det är det här som är poängen. En liten händelse under de ändå traumatiska år som är ungomen bör inte förhindra dig från att nå dina drömmar. Om du inser att din dröm är att bli läkare, arkitekt, ekonom eller samhällsbyggare varför ska då samhället säga att det får du inte bara för att du inte insåg det när du var 16?

Som jag ser det är det bara positivt om folk är villiga att kämpa för att nå sina mål, och att läsa upp kurser på konvux är att kämpa för att nå sina mål och sina drömmar, det är något som samhället bör stödja inte motarbeta. Major Björkliunds mål tycks vara att krossa drömmar. Tacksamt nog ser jag att varken Expressens eller Aftonbladets läsare håller med Majoren i hans strävan.

Läs även: Monaforpresiden och Yvonne Ruwaida.

Eftersom några kommenterat och frågat om Högskoleprovet så tänkte jag göra några förtydliganden.

Självklart har man alltid möjlighet att skriva högskoleprovet, eller för den delen möjlighet att tenta upp ett betyg. Det finns dock en viss skillnad mot att läsa upp ett betyg och att tenta upp det eller att skriva ett högskoleprov. Både högskoleprovet och tentering handlar om att du vill få din kunskap prövad eller omprövad. Att läsa upp ett betyg innebär att du faktiskt försöker lära dig något nytt. Om jag fick G i svenska A för att min kunskap just var på G nivå så kanske jag måste sätta mig i skolbänken igen och läsa och plugga för att min kunskap och mitt betyg skall nå upp till nivån för ett MVG. Om jag däremot bara hade en orättvis lärare, eller valde att skolka lite för mycket så kanske jag egentligen har kunskap för ett MVG och då är det bara för mig att tenta upp betygen. Men för rätt många är det faktiskt så att man får ett G därför att ens kunskaper är just på G nivå och inte på MVG, och ska man då höja sig behöver man också läsa upp betygen.

För övrigt vill jag påpeka att vad gäller högskoleprovet så är det en egen kvotgrupp. För populära utbildningar kan det krävas att du har toppresultat i både högskoleprovet och betyg för att ha en chans att komma in. Du ökar nämligen dina chanser om du finns i flera grupper. Men fortfarande har möjligheten att skriva högskoleprovet inget att göra med möjligheten att faktiskt kunna öka sin kunskap genom att läsa om ett ämne. För trotts allt så är ju tanken att om du får ett högre betyg så ska det tyda på att du även kan mer. Skulle det inte vara så att högre betyg tydde på större kunskap vore det ju helt meningslöst att ha betyg som ett urvalsinstrument i huvud taget. Men det är klart huruvida betyg skall vara ett urvalsinstrument för högre studier är en annan fråga.

Kista Arbetsmarknadsdag i full gång

Just nu sitter jag i receptionen i restaurangen i Forumbyggnaden i Kista där Kista Arbetsmarknadsdag just är i full gång. Bredvid mig har jag en liten mätare som visar antalet in- och ut- passager i lokalen, i skrivande stund står den på 488 vilket ungefär motsvarar 200+ besökare.

KAM 2009

KAM 2009

En arbetsmarknadsdag är en sorts mässa där företagen ställer ut och pressenterar sig själva för studenterna. Tanken är att skapa kontakt mellan företagen och studenterna där målet är att studenterna skall få jobb och företagen skall få tag i kompetent personal. Nej nu måste jag tillbaka till jobbandet mer innom kort.

Mer krav Björklund så originellt

Ungdomar måste plugga mer säger Jan Björklund som motivering till varför han vill göra det svårare att komma in på högskolan. Menar den här mannen på allvar att eleverna i svensk skola inte har tillräckligt med press på sig att prestera?

Jag säger inte att det är fel att höja målsättningen för vad eleverna bör kunna innan de kommer till högskolan. Det är snarare positivt men det förutsätter att man också ser till att utbildningskvalliten höjs på motsvarande sätt så att eleverna kan få det stöd som behövs för att nå upp till dessa högra krav. Gör man inte det, eller om man nu gör som regeringen gör och försämrar kvalliten i skolan (genom att inte skjuta till tillräckligt med pengar till kommunerna) då kommer man enbart att börja slå ut ungdomar. Istället för att få fler elever med bättre kunskaper så kommer högre krav enbart att leda till att man sållar ut de elever som ändå överlevde skolan, och som trotts bristen på undervisning faktiskt klarade att nå målen. För sådana elever finns alltid. Även om vi skulle ta och avskaffa allt vad pedagogik heter. Ja till och med om vi skulle avskaffa allt utom prov och låta gymnasieutbildningen bestå av en lång litteraturlista och några tentor i varje ämne, inga lärare att fråga, inga pedagoger, skolkuratorer, studievägledare eller individuella uppföljningar, så skulle det ändå finnas elever som klarade skolan. Det skulle vara väldigt få elever, men det finns alltid de elever som är tillräckligt studiemotiverade, har tillräckligt med hjälp hemifrån, och som inte drabbas av andra problem eller tvingas göra andra prioriteringar än att studera. Dessa elever klarar av en utbildning som enbart består av en bok och ett prov, men det är inte alla som gör.

Nej åter igen så känns det som om Björklund nalkas skolans problem från fel håll. För helt ärligt så ser det närmast ut som om Björklund anser att skolans största problem är eleverna och om man bara kunde bli av med dessa så skulle skolan fungera perfekt.

Björklund kreativ som vanligt

Jag håller sällan med Jan Björklund, faktum är att jag nästan aldrig håller med Jan Björklund. Idag är inte på något sätt ett undantag. Den käre majoren har återigen kommit på nya kreativa bestraffningsåtgärder för att öka disciplinen i skolan.

Björklunds förslag är bland annat att barn mellan 7 till 15 år gamla skall kunna stängas av från skolan i upp till en vecka. Varken oppositionen eller lärarförbundet är roade. Själv är jag är övertygad om att det säkert går att komma på något tänkbart scenario där den enda lösningen för en skola är att just stänga av en 11-åring och förbjuda han eller henne från att vistas i skolan. Jag kan visserligen inte i skrivande stund komma på ett sådant scenario men med tillräcklig fantasi går det nog att finna. Däremot känner jag mig tveksam till om det verkligen är det här som behövs. Kommer fler regler och fler straff göra skolan till en bättre plats?

Min kritik mot Björklunds disciplinåtgärder är tudelad. Dels anser jag att hans förslag som bäst är meningslösa och som sämst är skadliga. Men jag anser också att ett stort problem är att Björklund snöar in på just disciplin istället för att hantera de verkliga problem som finns i skolan.

Nya regler är billiga åtgärder, de kostar inget men ger publicitet. Att hantera de problem som finns i skolan idag skulle kosta pengar, och ännu mer kommer det att kosta att ta sig an de problem som skolan kommer få när den tvingas skära ner tack vara att den alliansregeringen inte vill skjuta till mer pengar till kommunerna. Men det är ju klart alliansen med Björklund och Reinfeldt resonerar väll som så att en skattesänkning till är en bättre investering om vi vill förbättra skolan.

Det som behövs är nämligen fler och bättre betalda lärare, inte fler regler och fler straff.

För övrigt rekommenderar jag Badlands Hyenas insiktsfulla instick i frågan.

Varför bryr sig politiker så mycket om betyg?

Jag slutar aldrig att förvånas över att betyg är en stor politisk fråga. Kanske ligger förklaringen till problemen med den svenska skolan i det faktum att våra politiker tycker att antalet betygssteg och från vilken årskurs dessa skall ges är en essentiell del av skolpolitiken.

Politiker och diverse slumpvist valda tyckare från samtliga partier och ideologiska inriktningar kan spendera enorm möda och energi på att debattera diverse olika frågor kopplade till betygens utformning. Konsensus tycks råda om fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen skulle göra att eleverna i den svenska skolan lär sig mer, den stora stridsfrågan är bara om det är just fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen som är det rätta. Jan Björklund tycks anse att ju fler betygsgrader och ju tidigare desto bättre, en fjortongradig skala och betyg redan i lekis är antagligen det bästa. Vänsterpartiet vill inte sätta betyg på någon, någonsin, förbudet bör antagligen utsträckas även till tidningarnas filmrecensenter som istället bör ge icke betygslika skriftliga omdömen. Däremellan har övriga partier grävt sina skyttegravar efter logiken, välj ett godtyckligt antal betygssteg och en godtycklig årskurs för dess införande och förklara det överlägsna med just den egna lösningen.

Utifrån min egen synvinkel ställer jag mig frågan, varför är antalet betyg och från vilken årskurs de skall ges i huvud taget en politisk fråga som skall avgöras av våra riksdagspolitiker? Den politiska frågan borde ju egentligen vara något mer övergripande och röra sig om varför vi skall ha betyg, och vad dessa skall användas till. Om politikerna kan komma fram med ett svar på dessa två frågor borde det ju sedan vara enkelt att helt enkelt dellegera till skolverket eller annan lämplig myndighet att utforma ett passande betygssystem och ge direktiv till skolorna om när eleverna skall ges betyg, allt för att uppnå de mål med betygssättningen som politikerna beslutat om. Vem vet då kanske betygssystemet till och med skulle kunna basseras på någon sorts vetenskaplig grund.

Betyg är ju trotts allt inget annat än ett mätverktyg. I likhet med andra mätverktyg så som linjaler, badrumsvågar, kökstermometrar och armbandsur, bör utformningen av betygen bero på vad man skall mäta och med vilken precision man behöver mäta det med.

kattOm min målsättning är att mäta min egen vikt, så inser jag nog ganska snart att en badrumsvåg är ett mycket bättre mätinstrument än en termometer (även om det är fullständigt möjligt att mäta sin egen vikt med hjälp av en termometer). Hur fingradig skalan på vågen behöver vara beror på vad jag ska ha informationen till. Vill jag följa min vikt dagligen behöver jag i alla fall ha en våg som visar hekton, meddans om jag bara väger mig någon gång då och då så kanske det räcke om jag bara vet hur många kilon jag väger. Om jag bara vill veta vem som väger mest, jag eller min bror, så kanske jag inte behöver några grader alls utan en balansvåg räcker.

Så här kunde man ju tyckt att betygssättningen skulle utformas. Om vi förts bestämmer oss för vad vi skall ha betygen till så blir det mycket enklare att bestämma hur betygen skall vara utformade. Någon kanske skulle påstå att det är väll självklart att betygen skall mäta kunskap, men problemet är då att man först måste definiera vad man menar med kunskap och då har man ändå inte svarat på frågan varför denna kunskap skall mätas. Våra politiker slipper dock detta problem eftersom man närmar sig det hela från motsatt hållet. Först bestäms antalet betygssteg och när dessa skall ges och därefter vad betygen skall användas till. Resultatet efter all politisk kohandel och kompromissande blir att man besluter att använda en linjal med graderingen i tum för att mäta yttertemperaturen, möjligt men knappast idealt.