Det var ett tag sen jag skrev något på denna blogg. Förklaringen är en kombination av en eftervalströtthet och en återgång till den akademiska världen. I det här fallet att jag börjat mitt examensjobb. Det som får mig tillbaka till tangentbordet, är dels en debattartikel i DN av Timbros nye VD Markus Uvell om borgerlighetens framtid, vilket för egen del får mig att fundera över socialdemokratins framtid. Samt vår öppna kriskommission första rapport, i detta fall om organisation, en fråga som är starkt knuten till partiets problem och tillbakagång.
Detta val var i mångt och mycket ett väldigt opolitiskt val. Det var inte ett val med tydliga politiska eller ideologiska skiljelinjer. I retorik så väl som i den föreslagna politiken tycktes de båda blocken försöka lägga sig så nära varandra som möjligt. Något som enklast illustreras med att socialdemokraternas enskilt största reform var en skattesänkning för pensionärer. Så hur hamna vi här?
Mycket klokt har skrivits av mycket kloka mänskor om varför det gick så käpprätt åt helvete som det faktiskt gick för socialdemokraterna och här är mitt lilla bidrag till detta kollektiva tankearbete.
Som jag ser det är socialdemokraternas grundläggande problem att partiet saknar så väl tydliga visioner lik väl som berättelser om framtiden. Socialdemokraterna har tyvärr i mångt och mycket blivit ett konservativt parti. Inte i ideologin men väl i retorik. Våra historier handlar sällan om framtiden utan istället om dåtiden. Då, när Palme, Erlander eller Branting kämpade för demokrati, rösträtt, löntagarfonder och ATP. Då när folkhemmet byggdes, då när de stora reformerna genomfördes, då, då, då. Men vad om nu? Och än viktigare imorgon?
Detta kan exemplifieras med att vi under de tre senaste valrörelserna, allt för ofta pratade om hur samhället skulle försämras med borgerligt styre, istället för att förklara hur vi vill förbättra det. Att varna för riskerna med borgerligt styre fungerade 2002 men i längden vinns inga val på tidigare meriter.
Det finns en ganska enkel logik till varför det blivit på detta sätt. Vår socialdemokratiska mission har varit att arbeta för en ökad levnadsstandard för arbetarklasen, den klass som vid partiets grundande, och framför allt under partiets storhetstid utgjorde lejonparten av väljarkåren.
Ur det perspektivet har vårt parti lyckats enormt väl. Att Sverige är ett av de läder som har högst levnadsstandard, högst medellivslängd och högst social mobilitet är något som socialdemokratin kan känna en stolthet över, eftersom detta är vad partiet strävat efter och vår politik har fungerat och gett resultat. Samtidigt skapar detta ett problem. I takt med att arbetarna fått det bättre, och i många fall inte längre är arbetare utan tjänstemän. I takt med att fler utbildas och lönerna höjts, så har Socialdemokratins naturliga väljarskara krympt. På grund av att vår politik varit framgångsrik så har den väljarbas som hållit oss vid makten reducerats. Något som märks särskilt i det sjunkande stödet bland LO medlemmar.
I ungefär samma takt som väljarkåren har förändrats, har antalet medlemmar i Socialdemokraterna sjunkit. Vi vill gärna se sig som en folkrörelse men sedan början av 90-talet har antalet medlemmar mer än halverats. För varje medlem som försvunnit har ett perspektiv, ett sätt att se verkligheten också försvunnit. Samtidigt är de som idag är aktiva på ledande poster inom socialdemokratin uppfostrade med de historier och inom den tradition som funnits inom partiet. Genom aktivitet och förtroendeuppdrag med start i ungdomsförbundet har man präglats av normer och idéer som blivit, så att säga, sittande i väggarna. Inte sällan accentueras detta av att man själv vuxit upp med föräldrar, och ibland även far eller morföräldrar, som varit aktiva och kanske till och med arbetat inom partiet. Resultatet är en sorts intellektuell inavel där nytänkandet stagnerat i brist på alternativa perspektiv, där enda alternativet varit att hålla kvar, och föra vidare, de tankar och idéer som redan varit rådande.
Denna stagnation kom till ytan och blev väldigt tydlig efter valförlusten 2006 och under det förnyelsearbetet som följde. Istället för att ge den nyvalda partiledaren det svängrum som behövdes för en omdaning vägrade delar av partiet att ens acceptera den partiledare som valts, vilket gjorde att dessa fraktioner i partiet gjorde mer skada och praktiskt var mer ansvariga för valförlusten än vad våra verkliga politiska motståndare inom det borgerliga blocket kan sägas ha varit.
Förnyelsen blev heller inte den förnyelse den skulle kunnat vara. Framför allt syntes inte förnyelsen för väljarna. För ett parti som vill signalera förnyelse så var det lag, de frontfigurer, som skulle personifiera denna förnyelse väldigt traditionella. Samtliga var gamla trotjänare. Förnyelsen hade inte nått partitoppen. Ett byte av partiledare hade i stort sett inte satt några andra spår än att partiledaren nu var kvinna. En kvinna som även hon inte var någon nyhet. För väljarna syntes ingen förnyelse.
Skall vi socialdemokrater kunna återta makten, och vända partiets opinionsmässiga kräftgång måste vi börja berätta sagan om framtiden. Hur vi vill att morgon dagen skall se ut. Vilka är våra visioner för Sverige? Hur kommer det se ut om fyra, åtta eller tjugo år, om vi får bestämma. Vad är det för långsiktiga mål vi har.
Vi har här en fördel. Om du frågar en socialdemokrat, vilken som helst, varför han eller hon är socialdemokrat så kommer du antagligen få ett engagerat och känslosamt svar, där ord som rättvisa, frihet och jämlikhet kommer att nämnas mer än en gång. Den ideologiska kompassen inom partiet ligger fast och är väldigt stark. Denna ideologiska inställning delas också av väljarna, något som särskilt sjukförsäkringsdebatten visat på.
Tyvärr har denna ideologiska drift under senaste tid mestadels kanaliserat i ett engagemang för olika former av utsatta eller orättvist behandlade grupper så som sjuka, ensamstående, invandrare, HBTQ personer, samt ett besläktat men något mer omfattande engagemang kopplat till feminism. Detta är helt klart behjärtansvärt, och inom dessa områden har också verklig förnyelse skett under flera år. Men att partiledare kallar sig feminister och att vi idag har en enormt mycket mer modern HBT-politik än vi hade i början av 90-talet eller till och med i början av 2000-talet, är inte nog om vi som parti aspirerar på att få mer än 30 % av väljarnas röster. Samma förnyelse måste också ske inom andra områden.
Vi behöver inte byta vår ideologi, men vi måste våga fundera på hur denna ideologiska övertygelse tar sig uttryck i rent konkret politik, och i denna förnyelse får vi inte vara rädda för att föra våra heliga kor till altaret, slakta dem, grilla dem, mala dem och sedan göra hamburgare av dem.
Och för att få in dessa nya tankar behöver vi också få in nya tänkare. En städning högt och lågt i organisationen behöver göras och folk som kanske lite för länge styrt och ställt behöver lämna över till nya förmågor. Nya, inte nödvändigtvis i form av åldersmässigt yngre, utan nyare i form av sitt engagemang i partiet. Personer som kanske har en annan syn på politiken. Organisationsstrukturen i partiet behöver därtill ändras för att det skall vara lättare att få in nytt blod i systemet, för att undvika framtida stagnationer.
Kort och gott, för att gå framåt måste vi öppna upp och vädra ut. Renovera och modernisera. Vi måste kunna svara på frågan om vilket samhälle vi vill ha imorgon och inte bara vilket samhälle vi inte vill ha. För att detta skall kunna ske och bli trovärdigt behöver nya personer och perspektiv beredas plats inom partiet.
Det sägs att vid belägringen av Béziers 1209, under det tjugå år långa korståget mot katarerna, skall en av korsfararna ha frågat munken Arnaud Amalric hur man skulle känna skillnad på katoliker och katarer i den belägrade staden. Svart som gått till historien löd:
