Gratis är inget annat än en affärsmodell

För att upprepa rubriken; gratis är inget annat än en affärsmodell. Detta tycks Rupert Murdoch och diverse olika debattörer ha missat när nu diskussionen om tidningsdöden och huruvida tidningar skall ta betalt för nyheter på nätet åter blossat upp.

Gratis är inte filantropi eller en fråga om vad nätet borde eller inte borde vara utan en fråga om att maximera sina intäkter. En sida som väljer att inte ta betalt för sitt innehåll får med all säkerhet fler besökare än om samma sidan tagit betalt. Fler besökare betyder förhoppningsvis större intäkter från reklam. Denna modell kan förstås vägas mot en modell där man tar betalt vilket ger färre besökare, men samtidigt intäkter från dessa besökare, men färre besökare betyder lägre reklamintäkter. Frågan är vart intäkterna skall komma ifrån. I slutändan blir det hela en avvägning, kan de ökade intäkter som betalande besökare ger kompensera de minskade reklamintäkterna? Ett affärsmässigt övervägande för nyhetsförmedlarn och deras ägare.

Varför det hela blir en stor diskussion ämnad för ledarsidan förstår jag inte riktigt. Det känns snarare som något ekonomiredaktionen borde skriva en analys eller kommentar om. Men det är klart tidningarna känner säkerligen samma stress som den som drabbat industrin i globaliseringens spår.

Tidningarna har ju tidigare konkurrerat i små geografiskt avgränsade ekosystem av varierande storlek, begränsats av språk och distribution, stordriftsfördelar som kommer av att trycka fler tidningar vid ett tryckeri äts upp av krav på bättre logistik för att få tidningarna till slutkunden londontidningar har kunnat kämpa ostört mot londontidningar och stockholmstidningarna har kunnat ha sina bataljer utan att störas av sina motsvarigheter i Göteborg eller Malmö. Men nu plötsligt med internets intåg så tvingas London baserade timesonline.co.uk konkurrera med New York’s motsvarande times.com. I Sverige, delvis skyddad av språkbarriären, möts idag lokaltidningar på samma arena som de tidigare rikstäckande tidningarna. Resultatet blir precis som i naturen när levnadsbetingelserna förändras, att de som inte klarar av att anpassa sig och hitta sin nisch kommer att dö ut. Vilket är lika traumatiskt för en tidningarna som varvsdöden var för skeppsbyggarna.

Själv tror jag att tidningsdöden kommer att fortsätta. Detta helt oavsett om man försöker ta betalt för sitt innehåll eller ej. Trotts allt hur många sidor som presenterar exakt samma nyheter finns det plats för? Problemet är inte att tidningarna inte får betalt av sina läsare utan att det finns för många sidor som försöker göra pengar på exakt samma produkt, dvs nyheter. För att exemplifiera, i Stockholm utkämpas på morgonen ett tidningskrig mellan Dagens Nyeter och Svenska Dagbladet på eftermiddagen mellan Aftonbladet och Expressen. På nätet möts dessa fyra men inte enbart de, i samma arena återfinns tv4 nyheterna, ekot, svt:s nyhetsredaktion, Göteborgs-posten, utländsk media och små lokala tidningar. Kombattanter som tidigare varit åtskilda på grund av olika distributionssätt dvs tidningar, TV och radio möts på nätet eftersom de alla är i samma bransch.

Jag tror inte det finns plats för alla dessa i framtiden, särskilt inte om de fortsätter att leverera samma produkt men en sak är jag helt säker på och det är att en betallösning inte är någon universallösning. Trotts allt har det prövats förut med varierad framgång, några har lyckats andra inte.

Bilder från Prideparaden

När jag vaknade i morse sa de på radion att det skulle bli soligt i hela landet förutom i mellersta Norrland, av detta kan vi dra slutsatsen att Stockholm numera ligger i den regionen för helt regnfritt var det knappast idag. Men vad gör väll det när Stockholm gick i regnbågens färger?

S-flaket som jag stod på var hur som helst fullproppad med folk hur kul som helst 😀

Ska bli spännande att få reda på hur många som faktiskt såg tåget och hur många som gick med, lyckades vi slå rekord i år?

Vinst eller inte är det (s)kolans största problem?

Egentligen hade jag tänkt att ha lite bloggsemester men eftersom en diskussion blossat upp i s-bloggosfären om skolpolitiken, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så kände jag att jag inte kunde undvika att skriva något. Jonas Morian beskriver det hela som en ”het och viktigt s-debatt om skolan” själv kan jag inte hålla med. Det här är inte en viktig debatt, och den har väldig lite att göra med skolan så att kalla detta för en het och viktig debatt gör mig mest bebryllad, föra att låna en fras av Nalle Puh.

Jag vet inte om det beror det på att så många av er kära partikamrater egentligen är skolpolitiska analfabeter, men så fort som skolpolitik kommer på agendan så snöar debatten in på vad jag närmast ser som oväsentligheter. Förut rörde diskussionen betygen, som om fler eller färre, tidigare eller senare betyg på något sätt skulle revolutionera den svenska skolan. I dagarna rör diskussionen istället huruvida vinstdrivande skolor skall tillåtas. Uppenbarligen är vinstdrivande friskolor en så central del av den socialdemokratiska skolpolitiska ideologin att om man har fel åsikt så bör man lämna partiet.

Men snälla partikamrater den diskussionen är lite som att diskutera färgen på gardinerna samtidigt som taket rasar in. Det är inte det faktum att några millioner tas ut i vinst från ett mindre antal skolor som är skälet till att var tionde elev inte når målen som krävs för grundläggande behörighet till de nationella gymnasieprogrammen.

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att man inte kan diskutera huruvida skattepengar skall kunna tas ut i vinst av ett privat företag eller om det skal förbjudas. Men det är inte en väsentlig fråga om målet är att förbättra den svenska skolan.

Vad är då väsentligt? Vad är det vi bör diskutera för frågor? Som jag ser det handlar det om lärarnas status, en fråga som går hand i hand med frågan om lärarnas lön. Det handlar om fortbildning av lärare. Det handlar om läromedel och inte minst om använde av teknik i undervisningen. Det handlar om vilka ämnen som är viktiga att lära ut, hur vi vill förmedla kunskap, vad kunskap är och hur vi säkerställer att elever får den kunskap de har rätt till. Det handlar förstås om hur vi kan mäta kvalitén i undervisningen för att skolor skall hålla den höga nivå som vi förväntar oss. Det handlar om skolmat och skolidrott. Det handlar om en enormt många, ofta komplexa frågor, som inte har ett skit att göra med antalet betygssteg, huruvida skolan gör vinst, eller för att ge en känga till den nuvarande skolministern antalet regler och straff.

Men vist, enkla frågor med enkla svar är enklare att ha att göra med. Så för allt i världen istället för att göra något konstruktivt med vår skolpolitik låt oss låtsas att om vi löser frågan om vinstdrivande friskolor så har vi löst skolans problem.

Och när vi ändå gör det så kan vi ju blunda för nyfattigdomen också.

Intressant?

Fortsatt blå kannibalism bäddar för strid i den politiska bottenligan

Det ser ut att bli en vild valrörelse. United Minds presenterar idag en undersökning i aftonbladet där hela nio partier lyckas klättra över fyraprocentsspärren. Förutom de partier vi är vana vid att se så skulle riksdagen även rymma piratpartiet och sverigedemokraterna något som skapar ett något oförutsägbar parlamentariskt klimat.

Att just detta opinionsresultat skulle bli resultatet efter valet 2010 känns däremot mindre troligt, antagligen kommer något eller några av dessa partier under det år som återstår att förlora stöd och på valdagen inte lyckas mobilisera det stöd som behövs. Men eftersom hela fyra partier nu ligger nära riksdagsspärren, öppnar detta för väldigt spännande och möjligen även aggressiva strider i bottenligan. Krisdemokraterna och centerpartiet kommer kämpa för att vara kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna och Piratpartiet kommer kämpa för att ta en plats.

Denna opinionsundersökning visar, förutom att integritet och främlingsfientlighet får ökat stöd, ett egentligen något motsägelsefullt resultat, återigen hur borgerliga inbördes kannibalisering skapar problem för alliansen. Likt Kronos äter moderaterna av sina barn eller för att uttrycka det annorlunda problemet för både kristdemokraterna och centerpartiet i deras strävan att återställa väljarnas förtroende är att dessa partier i första hand inte förlorat väljare till oppositionen, och därmed inte med lätthet kan återta dem därifrån. Istället är det till moderaterna, vilka genom sin totala dominans i regeringen och i det mediala utrymmet, som kristdemokraterna och centerpartiet förlorat väljare.

Moderaternas framgång håller på att bli alliansens största huvudvärk. För vist är det säkert trevligt för moderater och deras supportrar att se att fler väljare flockas till den egna fanan, men när dessa väljare i första hand sugits upp från moderaternas allianskamrater, och dessa kamrater nu sjunker ihop till den nivån att inte bara kritdemokraterna utan även centerpartiet riskerar att ramla ur riksdagen, kan det ökade stödet kosta moderaterna regeringsmakten. Som jag skrivit om tidigare är det svårt att se hur den borgerliga alliansen skall kunna regera vidare om inte de tre borgerliga småpartierna fortsätter förlora stöd till moderaterna.

Moderaterna får i denna mätning större stöd än de fick vid förra riksdagsvalet, de tre borgliga småpartierna har däremot samtliga lägre stöd än vid valsegern 2006 och det finns inga täcken på att detta kommer förändras. Fortsätter denna trend är det fullständigt möjligt att Reinfeldt på den moderata valvakan 2010 kan gratuleras till att återigen ha gjort ett rekordval och samtidigt tvingas inse att han förlorat regeringsmakten, en opinionsmässig pyrrhusseger. Med ett halvår av EU ordförandeskap, där de moderata radarparet Reinfeldt och Borg kommer stå i centrum blir frågan hur alliansen skall kunna undvika att de mindre partierna kvävs.

Fram till valet kommer kristdemokrater, centerpartister, piratpartister och sverigedemokrater leva i spännande tider, något som Rincewind professor av virtuell antropologi vid osynliga universitet noterat inte är allt för behagligt. Nå förutom för oss som står bredvid och tittar på och kan njuta av underhållningen.

Amerikanska högern är läskigare än svenska

Ibland, till exempel när jag läser svenska dagbladets eller expressens ledarsida, så glömmer jag bort hur rationell och logisk vår svenska höger ändå är. Trotts allt har jag än så länge inte hört en borgerlig debattör påstå att Sveriges enda chans som nation är att bli utsatt för ett terrordåd med kärnvapen.

[vodpod id=Groupvideo.2866367&w=425&h=350&fv=config%3Dhttp%3A%2F%2Fmediamatters.org%2Fembed%2Fcfg%3Fflv%3Dhttp%3A%2F%2Fcloudfront.mediamatters.org%2Fstatic%2Fvideo%2F2009%2F06%2F30%2Ffnc-20090630-scheuer.flv]