Ekonomi

Domedagsprofeter om välfärdens död

24 juni 2009 02:15

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Familjeföretagare jo jag tackar

21 juni 2009 15:16

Jag kan inte undvika att tycka att det är roligt att Antonia Ax:son Johnson, väljer att titulera sig själv som familjeföretagare. Inte för att hon ljuger, men det känns nog som om hela Axel Johnson Gruppen vars hel eller delägda företag omsätter 50 miljarder kronor enligt wikipedia är lite mer än ett vanligt familjeföretag.

Men det är klart att kalla sig kapitalist (vilket ju är en annan beskrivning av samma sak) kanske inte skulle passat så bra för att höja trovärdigheten i den egna argumentationen.

Sen måste jag väll erkänna att jag delvis håller med henne. Att använda AP-fonderna för politisk styrning av marknaden är inte helt lyckat. Inte för att marknaden inte behöver styrning, för är det något som finanskrisen visat så är det ju att marknaden inte klarar av att sköta sig själv. Inte heller handlar det om att jag ser något ideologiskt fel med politisk styrning av marknaden, något som Ax:son Johnson däremot gör. Men syftet med AP fonderna är trotts allt att förvalta våra pensionspengar och inte att vara regeringens förlängda arm. Det blir trotts allt rätt rörigt om AP fonderna skall få nya uppdrag och direktiv varje gång vi byter regeringe, risken skulle ju vara att fonderna glömmer bort vad det är de egentligen skall syssla med, och det vill vi ju inte.

För övrigt rekomenderar jag detta inlägg av Bengt Silfverstrand.

Sunda stadsfinanser, spara på krutet…

9 juni 2009 18:06

Så presenteras åter igen svarta siffror från Arbetsförmedlingen. Fler blir arbetslösa men några förslag för att ändra på det hela kommer inte från rosenbad. Likt prins John kramar Borg krampaktigt sin penningpåse, eller nå det som finns kvar efter att han gett bort resten genom ofinansierade skattesänkningar.

Jag tycker inte att det borde vara allt för svårt att förstå vad som borde göras, och jag är inte ensam i mitt tyckande. Samtliga experter och institut är ju eniga om att Sverige behöver investera sig ut ur den kris vi nu är i. Förklaringen till varför regeringen inte lyssnar är, som jag skrivit om förut, att den borgliga regeringen är livrädd för att hamna i en situation där de kanske måste höja skatten.

Livrädda, inte för att en skattehöjning skulle vara en katastrof eller på något sätt skulle få svensk ekonomi att haverera, även om Borg och Reinfeldt gärna vill få det att låta som om så skulle vara fallet. Utan livrädda för att det skulle det vara en katastrof för moderaterna inför nästa riksdagsval om de tvingades backa från sina vallöften. För tvingas man höja skatten så är det närmast att säga att vår moderata politik inte håller, socialdemokraterna hade rätt.

Istället upprepas mantrat om sunda statsfinanser och att spara på krutet, både av Borg och Reinfeldt och av borgliga debattörer även om pratet om sunda statsfinanser, likt allt som mässas, låter ihåligt särskilt när man som borgarna gjort sänkt skatten för lånade pengar. Förhoppningen från borgarna är väll att om man upprepar mantrat tillräckligt många gånger så blir det hela sant. Likt Stig Helmer Ohlsson som upprepar ”jag kan flyga jag är inte rädd. Jag kan flyga jag är inte rädd…” upprepar nu borgarna i kör ”Sunda stadsfinanser, spara på krutet. Sunda stadsfinanser, spara på krutet…”

Men när mer än en tiondel av arbetskraften och en fjärdedel av ungdomarna är arbetslösa undrar jag, vad är det man ska ha krutet till? Hur nära en katastrof vill borgarna att vi ska vara innan de bränner av sitt krut och vad säger att en stor smäll då skulle vara bättre än en mindre kontrollerad krevad idag?

Nej med denna våg av friställningar är det nog dags att varsla den Reinfeldt och den borgliga regeringen. Dags att de blir av med jobbet innan du och jag blir det.

Det heter Spara och Slösa Reinfeldt

28 maj 2009 09:12

Nej Reinfeldt det heter inte spara och slarva, utan spara och slösa. Fast under onsdagens debatt var det inte bara namnen på karaktärerna som Reinfeldt glömde bort utan även vem som tagit vems skepnad.

När Reinfeldt & co tog över makten från oss socialdemokrater 2006 tog man också över ett finansiellt mycket välskött Sverige, bordet var dukat, och ladorna fyllda till följd av att det överskott den socialdemokratiska regeringen byggt upp under de goda åren. Tanken var att detta överskott kunde användas vid ett eventuellt kommande nergång i konjunkturen.

När Reinfeldt & co tog över makten 2006 var det fortfarande goda år, faktum är att de goda åren inte tog slut för än 2008, trotts det valde Reinfeldt & co att sätta sprätt på pengarna så fort de kunde. Skatter skulle sänkas, andra skatter skull bort och hushållsnära tjänster skulle subventioneras. Finansieringen av detta byggde på den optimistiska förhoppningen att högkonjunkturen och de goda åren skulle vara mandatperioden ut.

Resultatet av politiken ser vi idag. När den rödgröna oppositionen med Mona i spetsen vill investera för att få Sverige ur krisen så säger Reinfeldt & co att det har vi inte råd med. Förklaringen är att Reinfeldt & co redan slösat bort pengarna.

Sparar man i goda tider kan man investera i dåliga, det är den politiken Mona står för. Slösar man har man inget kvar när de dålig tiderna kommer, och det är just vad Reinfeldt & co har gjort.

Varför Borg inte gör något

12 maj 2009 18:08

Att finansminister Anders Borg lättvändigt viftade bort den samlade kritiken, som opposition, fack och svenskt näringsliv riktat emot regeringens arbetsmarknadspolitik, med att de är särintressen är kanske något som går att förstå. Att finansminister Anders Borg väljer att också ignorera Konjunkturinstitutet och Sveriges kommuner och landsting är kanske något mer förvånande. Att finansminister Anders Borg dessutom väljer att ignorera det av honom själv instiftade Finanspolitiska rådet, känns ytterst besynnerligt. När nu skaran av supportrar sjunker och kritiken ökar undrar man ju varför gör regeringen inget, varför håller Anders Borg fast vid sin passiva kris politik?

Förklaringen står nog att finna i Borgs egna ord:

” Vi skulle dessutom snabbt riskera att tvingas skära påtagligt i välfärdens kärnverksamheter och höja skatterna markant för att återställa finanserna /…/”

Framför allt det senare, att tvingas höja skatterna är nog det som skrämmer mest. Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden redan tvingats offra flera av de borgliga småpartiernas vallöften, allt ifrån Kristdemokraternas krav på sänkt bensinskatt till småpartiernas gemensamma löfte om höjda studiemedel kommer inte att bli av. Med ett år kvar till valet skulle det därför vara politiskt omöjligt för framför allt Moderaterna att dra tillbaka de skattesänkningar man genomfört.

Att kommunerna har fått problem på grund av att regeringen fört över kostnader från stat till kommun genom att kommunerna fått ökade kostnader för socialbidrag och minskade skatteintäkter till följd av att den borgliga regeringen försämringar av a-kassan, är inget som Reinfeldt eller Borg tänker ta ansvar för. Att kommunerna för att lösa sin egen ekonomi i flera fall säkert kommer att tvingas till skattehöjningar är också något som Reinfeldt och Borg ignorerar. För det är inte säkert att höjda kommunalskatter är en nackdel för regeringen så lite mer än ett år före nästa val. Det beror ju trotts allt på vilka kommuner som tvingas höja skatten.

Argumentationen mot skattehöjningar i kristider brukar basseras på att en minskning av hushållens ekonomi minskar konsumtionen. Hur mycket konsumtionen minskar beror på hur skattehöjningen är utformad och vilka den drabbar. En statlig skattehöjning får antagligen en mindre påverkan på konsumtionen än en kommunal, helt enkelt för att den till större del drabbar personer med högre inkomster. Personer med högre inkomster har nämligen en ekonomi som är mer elastisk, där deras konsumtionsbudget påverkas mindre av ökningar och minskningar i den egna ekonomin. Detta beror på att samma personer tenderar att ha ett större eget sparande, skattesänkningar och höjningar påverkar därmed dessa personer mindre eftersom en skattehöjning kanske enbart resulterar i ett mindre sparande, liksom en skattesänkning kanske enbart ökar sparandet. Personer med sämre ekonomi påverkas däremot mer direkt eftersom de har en mindre buffert i form av sparande.

Av detta skäl borde kommunala skatthöjningar vara ett större problem än en eventuell statlig sådan. En socialdemokratisk finansminister hade antagligen resonerat som så; att av följderna för en statlig skatthöjning är mindre än följderna av en kommunal skatthöjning och därmed är det värt att satsa på att hjälpa kommunerna även om detta kan resultera i att staten måste höja skatten om ekonomin fortsätter att gå dåligt. Det är mycket möjligt att Borg ser detta med, men av politiska skäl kan han inte riskera en politik som skulle kunna innebära att han måste höja skatten lagom till valet. Skall något göras får de ske senare så att han kan vara säker på att eventuella skatthöjningar i så fall sker efter valet. Ekonomin måste hålla i alla fall fram till september 2010 annars har Alliansen små chanser att få regera vidare.

Resultatet blir att regeringen med Reinfeldt och Borg accepterar att många kommuner tvingas höja skatten även om detta egentligen är dåligt. Kallt räknar dock regeringen med att det inte i första hand kommer att drabba de egna borgliga kommunerna. De kommuner som är mest drabbade är till stora delar mer röda, meddans rikare kommuner så som Danderyd, Djursholm och Lidingö inte har samma problem. Och faktum är ju att om en socialdemokratisk kommun tvingas höja skatten så är ju det bara bra för regeringen, då har man ju gett de egna partikamraterna i kommunen ett argument till i valrörelsen 2010.