Sverige är en demokrati, och som sådan kunde man ju tro att lagstiftarnas uppgift var att stifta de lagar som folket ville ha. Men i fallet med IPRED (och andra stolliga lagar som tvingats på oss av upphovsrättslobbyn) så är det folkliga stödet i princip obefintligt, något som de flesta nog redan antog men som SIFO nu också bekräftat. Antingen är folk emot lagarna eller så är de likgiltiga, en liten men högljud minoritet är för. Trotts detta så är det minoritetens åsikt som blivit lag. Förklaringen stavas pengar och lobbying .
De flesta lagar vi har, existerar för att en majoritet av befolkningen anser att lagen är rätt och riktig. Lagar fungerar därför att de flesta skulle följa lagen även om den inte existerade. Även om du kunde mörda någon utan att riskera något straff, så skulle de flesta av oss aldrig någonsin göra det. På samma sätt stjäl eller snattar väldigt få av oss, även om allt för många stölder aldrig klaras upp. Däremot är mer än en miljon svenskar skyldiga till olaglig nedladdning. Vi har helt enkelt ingen som helst respekt för fildelningslagarna.
Så länge du och jag, mannen på gatan och tonåringen framför tangentbordet inte anser att fildelning är fel så kommer fildelningen aldrig att försvinna.
Att som upphovsrättslobbyn nu gör och försöka gå lagvägen för att få stopp på fildelningen är dömt att misslyckas. Med mindre än att lagföra en betydande del av alla som fildelar kommer gemene man aldrig bli avskräckt av fildelningslagar. Och att ens försöka släpa hundratusentals medborgare inför domstol på grund av ett brott som de flesta inte ens anser borde vara ett brott, är självklart fullständigt absurt för att inte tala om omöjligt. Svenska domstolsväsendet skulle helt enkelt inte klara av något sådant, lika lite som svensk ekonomi skulle det.
Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund är emot IPRED, vi har också ett parti Piratpartiet som både försöker komma in i riksdagen och i EU parlamentet. Detta är intressant eftersom att det ger en fingervisning åt vilket håll politiken håller på att röra sig.
Dagens lagstiftning är inte anpassad för den digitala tidsåldern den var lösningen på förra millenniets stora informationsexplosion orsakad av tryckpressen. Men som talesättet säger, gårdagens lösningar är dagens probelm. Upphovsrätten har sitt ursprung i England, och syftade från början till att skydda författare från att få sina verk tryckta och utgivna av förlag som inte gav något tillbaka till författaren. Logiken var att ingen skall få tjäna pengar på någon annans arbete utan att ge något tillbaka. Lite krasst kan man säga att syfte med lagen var att skydda författaren mot industrin. Dagens upphovsrätt har däremot glidit över till att vara ett sätt för industrin att skydda sig mot sina egna konsumenter.
En förändring av upphovsrätten kommer inte att skada själva artisten eller kreatören. Även om all form av upphovsrätt skulle avskaffas, något som inte ens piratpartiet förespråkar, så skulle till exempel musiker fortfarande kunna tjäna pengar på att spela musik, så länge som det finns ett intresse för livemusik. De som hotas av en förändring är istället den industri som byggt sina affärsmodeller på att distribuera upphovsrättskyddat material. Deras tjänster behövs nämligen inte till lika stor del när distributionskostnaden, tack vare internet, börjar närma sig noll. Värst drabbas självklart skivindustrin och lika självklart är det denna industri som skriker högst på ny lagstiftning.
Tyvärr har våra politiker lyssnat allt för mycket på upphovsrättslobbyn när de istället borde ha lyssnat till sina respektive ungdomsförbund. För just i denna fråga så är ungdomsförbunden mycket mer kunniga än sina moderpartier. Vi ungdomar är ju trotts allt digitala infödingar, meddans majoriteten riksdagspolitikerna som bäst är invandrare eller allt som oftast enbart tillfälliga turister.
