Opinion

Men Sifo hade fel i juni 2006

Noterar att Sifos senaste opinionsundersökning ger utropar alliansen till ledare. Ett för en socialdemokrat oroande resultat. Hur pass mycket vikt man skall lägga vid undersökningen så som en profetia över valutgången är dock något osäkert

SvD väljer att höja trovärdigheten genom att påpeka att Sifos junimätning har lyckats förutsäga valvinnaren elva gånger av tretton. Vad man dock inte berättar är att inför förra valet, där alliansen van, så misslyckades Sifo med att förutsäga alliansens seger. Istället noterade man en ledning för de rödgröna med 1,6 procentenheter. Nu var inte Sifo ensamma, faktum är att med undantag av SCB var det bara Synovate-Temo som i juni 2006 lyckades pricka rätt valvinnare, dock hade Synovate-Temo förutspått de rödgröna som vinnare så sent som månaden innan.

Huruvida man kan dra någon slutsats av allt detta är tveksamt. Nära blocken ligger så nära varandra som de gör just nu får opinionsmätningarna svårt att ge några tillförlitliga svar. Naturligt då mätnoggrannheten inte är tillräckligt stor för att kunna särskilja två jämna block.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

Desperation på högersidan

Jag måste erkänna att jag roas storligen av högerbloggarnas desperata försök till självbedrägeri. Med anledning av den senaste opinionsundersökningen har borgerliga bloggare och den ”oberoende” liberala tidningen DN, försökt bortförklara att SCB:s senaste undersökning som ju visar en helt annan opinionsledare än vad borgerligheten skull önska. Nu ska man självklart inte överdriva betydelsen av någon enskild opinionsmätning men är det någon undersökning som man ska ta på lite extra allvar är det just SCB:s majmätning. Skälet är dels storleken men också att den, till skillnad från andra opinionsinstitut lyckats med bedriften att alltid förutsäga det vinnande blocket.

Riktigt intressant blir det om vi tittar på mätningarna som publicerades i maj och juni inför förra valet. Fram till och med maj 2006 hade alliansen haft övertag jämfört med de rödgröna men så i mitten av maj publicerade Demoskop en undersökning som visade att det rödgröna blocket plötsligt tagit över ledartröjan. Därefter började mätning efter mätning att visa samma sak, de rödgröna leder, Göran Persson skulle kunna sitta kvar. Så sa resterande maj-mätningar och så sa mätningarna som kom under juni. Mitt bland dessa mätningar kom SCB:s stora opinionsmätning som gick tvärt emot övriga mätningar och gjorde klart att även om skillnaden var liten så var alliansen fortfarande i ledning. Och mycket riktigt SCB fick återigen rätt, övriga institut hade fel.

Situationen är väldigt lik idag, men med den skillnaden att det är betydligt färre mätningar som denna gång utropar alliansen till vinnare än det då var som felaktigt pekade på en rödgrön vinst. För den som är intresserad så finns en sammanställning ovan av samtliga undersökningar sedan valet 2002.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och de .

Stiltje i opinionen rapporteras som storm

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hvad hvilja bondeförbundet?

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Te, opinionsmätningar och utsikter från ett fönster

Jag har fått för mig att opinionsmätningar och te på något sätt hör ihop. Det finns något avslappnande, för en sifferfetischist som mig själv, att sitta med en kopp te och läsa igenom vad bloggare och tidningar skrivit om den senaste opinionsundersökningen. Särskilt trivsamt blir det en dag som denna, då vädret inte direkt lockar till längre utflykter eller äventyr. Då jag dessutom hyser en stark men ytterst ovetenskapliga övertygelse om att min te-sump kan förutsäga opinionsläget med ungefär samma exakthet som United Mindes så blir te en synnerligen essentiell del av varje betraktelse av opinionsläget.

Nu är det dock inte United Mindes utan Sifo, vilka jag har något större respekt för, som pressenterar dagens undersökning. Kortfattat kan den sammanfattas med att gapet mellan blocken minskar, moderaterna går framåt, kristdemokraterna faller ur riksdagen och sverigedemokraterna kommer inte in. Som vanligt när det gäller alla opinionsundersökningar så är det mesta av detta inte statistiskt säkerställt. Eller med andra ord det är svårt att säga om förändringarna är slumpvisa eller beror på en faktiskt förändring av väljarstöd. För den som vill veta mer om det här med vad som menas med statistisk säkerställt så rekommenderar jag Statistiska Centralbyråns pedagogiska lilla skrift.

Av de olika förändringarna för partierna är det två som är statistiskt säkerställda. Moderaternas uppgång och sverigedemokraternas nedgång. Att moderaterna fortsätter vara alliansens vallokomotiv känns inte som någon direkt nyhet. Även om det något talande att i stort sett varje mätning där moderaterna starkt går framåt så tycks något av de andra borgerliga partierna (oftast kristdemokraterna) falla ur riksdagen. Den borgerliga kannibalismen är fortsatt stark.

Sverigedemokraternas nedgång känns för mig mer positivt, det fortsätter också en trend som har på gått under de senaste månaderna och som jag tror inte tror kommer förändras. För desto närmare valet vi kommer desto mer fokus kommer att hamna på de etablerade partierna och skillnaderna dem emellan vilket gör att sverigedemokraterna kan få än svårare att nå ut. Dessutom tror jag att valet kommer att bli jämt. Får vi ett jämt opinionsläge där sverigedemokraterna upprepat hamnar under 4% spärren kan detta leda till att fler potentiella sverigedemokratiska väljare tvekar att rösta på sverigedemokraterna då en röst på dem kan vara en bortkastad röst om partiet inte klarar sig över 4% spärren. Har man som potentiell sverigedemokratisk väljare dessutom ett favoritblock (må vara rött eller blått) kan alltså den egna rösten bli det samma som en förlorad röst för det egna blocket därmed ett sorts indirekt stöd för motståndarblocket.

Det krävs ingen överdriven profetisk förmåga för att förutspå att valet blir jämt, svenska val brukar bli jämna. Att de rödgröna har haft ett övertag mot alliansen som varit över 10% enheter är allt annat än naturligt och vi kan därför tyvärr förvänta oss att gapet kommer att minska. Min övertygelse är dock att vi får ett regeringsskifte i september, men tills dess är det lång tid kvar, och som gammal simmare så minns man att det enda som gäller är kamp ända in i kaklet.

För den som gillar opinionsundersökningar rekommenderar jag både Henrik Oscarssons och Kjell Albert Sjöströms bloggar då båda sammanställer opinionsläget. Den gode Sjöström räknar dessutom ut vad sammanställningen skulle ge för mandatfördelning i riksdagen. Annars kan du  även läsa andra bloggares intressanta åsikter om , , , och .