Tankar

Om RUT och röran runt

4 mars 2010 05:04

De senaste dagarnas debatt har handlat väldigt mycket om avdraget för hushållsnära tjänster, det så kallade RUT avdraget. Efter en viss medial förvirring är det numer klart att de rödgröna ämnar ta avskaffa bidraget, borgarna vill fortsatt behålla det och med diverse statistiskt trixande har borgarna därför försökt förklara hur oerhört många jobb detta avdrag gett.

Diverse debattörer på min egen planhalva har med enligt mig bristfällig argumentation försökt få hela hushållsnära tjänstesektorn till att på något sätt vara moraliskt tvivelaktig. Jag är fortfarande inte säker på om jag förstått den argumentationen. Centralt för argumentationen tycks vara den retoriska frågan vem som skall städa städarens hem, men från mitt perspektiv känns den ungefär lika logisk som vem skall måla målarens hem, eller vem skal fixa it-konsultens it-system. Det är trotts allt alltid mer ekonomiskt fördelaktigt att göra något själv om man har expertisen än att hyra in någon annan att göra det.

Från både höger och vänsterflanken har också kritik framförts mot att vissa socialdemokratiska politiker använt RUT avdraget. På något sätt skall detta också vara moraliskt förkastligt då samma politiker även arbetar för ett avskaffande av avdraget. Själv kan jag inte förstå denna argumentation heller. Den känns ungefär lika stollig som att hävda att centerpartister inte skulle få använda Öresundsbron, med motiveringen att centerpartiet var så hårt emot bron att de till och med orsakade något av en regeringskris när partiledaren avgick som minister ur den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt.

Med anledning av allt detta ståhej så bestämde jag mig helt enkelt för att förklara mitt eget ställningstagande vad gäller RUT. Jag är något skeptisk till skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Inte för att det är något som helst fel med hushållsnära arbete i sig, jag har aldrig riktigt fattat diskussionen om pigarbeten och liknande. Ett jobb, är ett jobb, är ett jobb, om du spenderar två timmar med att städa min lägenhet och jag spenderar lika mycket tid på att bygga tvättmaskinen du senare köper så är det ett så gott utbyte som något. Nej min skepsis handlar mer om att jag vänder mig emot att bygga upp en näring vars existens är helt beroende av skattesubventioner.

Huvudskälet till varför sektorn hushållsnära tjänster behövs subventioneras är nämligen för att den inte klarar sig utan subventioner. Branschen är inte inte tillräckligt konkurrenskraftig utan statligt stöd. Men att en bransch inte kan stå på egna ben är ett ytterst tveksamt argument till varför den skall få statligt stöd. Faktum är att det snarare är ett argument för att staten inte bör stödja branschen. Vilken bransch som helst skulle kunna få ökad sysselsättning om den blev subventionerad. Att då välja att stödja en bransch som inte fungerar är därmed inte logiskt, branschen fungerar inte för att den inte är tillräckligt produktiv, varje krona ger helt enkelt inte tillräckligt många städtimmar, skall staten gå in och öka sysselsättningen vore det då mer logiskt att subventionera en bransch som faktiskt är produktiv. På så sätt så får man ut mer för varje skattekrona i subventioner. Då har man också fördelen att branschen inte står och faller med bidraget utan bidraget kan ges som ett tillfälligt konjunkturstöd, för att sedan dras tillbaka när konjunkturen vänder uppåt. Det är detta som skiljer ROT avdraget från RUT, och inte som vissa förvirrade själar vill göra gällande att ROT avdraget går till en normalt sett manlig bransch. ROT är ett tillfälligt stöd till en näring som i normala fall fungerar alldeles utmärkt. RUT är ett permanent bidrag till en näring som alltså inte fungerar utan detta stöd.

Därmed har vi egentligen avklarat det arbetsmarknadspolitiska motivet till att just subventionera hushållsnära tjänster. Men det finns dock andra skäl till varför man ändå skulle kunna stödja en bransch som inte är livskraftig. Dessa skäl bygger på att branschen i sig har ett mervärde för oss medborgare, det vill säga det finns någon sorts samhällsekonomisk nytta som går utöver nyttan för den enskilda brukaren. Exempelvis motiverades sänkningen av bokmomsen med samhällsnyttan av ökat literärt läsande samt att större andel av befolkningen skulle få råd med böcker. I försök att motivera RUT avdraget brukar man därför prata om att den ger vanliga mänskor en möjlighet att få livspusslet att gå ihop, avdraget skulle därmed göra att fler än de som redan innan avdraget hade råd med hushållsnära tjänster skulle få råd med det nu. För att försöka stödja denna tes hävdar bland annat Almega (tjänsteföretagens branschorganisation) att bidraget till stora delar används av låg och medel inkomsttagare. Men hur stämmer detta med statistiken?

Statistiken ovan är hämtad från SCB och visar på användandet av RUT avdraget uppdelad på inkomstgrupper. De blå staplarna visar hur stor andel av det totala avdraget som varje inkomstgrupp använder. De röda staplarna visar hur stor andel av alla inom en given inkomstgrupp som faktiskt använder skatteavdraget. Till sist visar den gula stapeln hur stor andel av befolkningen som återfinns inom varje inkomstgrupp.

Som synes utgör de lägre inkomstgrupperna en större andel av befolkningen, vilket kanske inte är allt för förvånansvärt när man tänker på att grupperna bara är en regelbunden uppdelning av inkomst (Inkomstspannet i varje grupp är 40 000 kr upp till 400 000 kr varvid spannet blir 100 000 kr). I motsatts till detta så utnyttjar de högre inkomstgrupperna bidraget flitigare och dessutom till större del, räknat i kronor och ören, än de lägre inkomstgrupperna.

För att tydliggöra detta har grafen två färgade fält. Det gula fältet visar den del av inkomstgrupperna som tillsammans utgör mer än 50 % av befolkningen ( i detta fall utgör de 50,75 % av befolkningen). På motsvarande sätt visar det blå området vilka grupper som tillsammans använder mer än 50% av det totala avdraget (i detta fall använder dessa grupper cirka 58 % av det totala avdraget), denna grupp utgör tillsammans ungefär 10% av befolkningen och kvalar därmed in i den högsta inkomstdecilen, och räknas därmed till gruppen höginkomsttagare (så gör för övrigt även de två högsta inkomstgrupperna utanför det blå fältet då dessa ingår i den näst högsta inkomstdecilen).

Det är ganska tydligt att de är den lilla andel befolkning i de högre inkomstgrupperna som utnyttjar och drar fördel av avdraget för hushållsnära tjänster. Andelen i de lägre inkomstgrupperna som utnyttjar bidraget är inte bara lägre, utan även storleken på utnyttjandet är lägre, till den nivå att för de lägsta grupperna är det närmast försumbart.

Baserad på statistiken har jag väldigt svårt att se några direkt samhällsekonomiska skäl till att motivera avdraget. Den grupp som till största del drar nytta av avdraget är samma grupp som har råd med tjänsterna utan avdrag, men som ändå inte anser att tjänsterna är värda sitt pris om de inte subventioneras. Men som sagt att en bransch inte är konkurrenskraftig är knappast ett skäl till att subventionera den. Det finns trotts allt massa branscher som inte varit eller är konkurrenskraftiga, till exempel svensk varvsindustri eller svensk tekoindustri. Av väldigt goda skäl valde vi att sluta subventionera dessa industrier. Jag kan inte riktigt förstå varför vi skall börja subventionera en ny.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , och

Därför förlorar alliansen

16 februari 2010 07:11

Igår skrev Alexandra Einerstam ett mycket läsvärt inlägg om varför hon ansåg att de rödgröna kommer att vinna valet. Jag tänkte vända lite på det hela och försöka förklara varför jag tror att alliansen kommer att förlora valet. För även om jag tror att valet blir jämt, så tror jag att vi rödgröna vinner och detta implicerar ju att alliansen måste förlora. Så eftersom Alexandra nu levererat förklaringen till varför vi rödgröna vinner så saknas en förklaring till varför alliansen kommer att förlora. Jag känner mig därmed tvingad att leverera en, om inte annat så för symmetrins skull.

Inför valet 2006 så sa Fredrik Reinfeldt att:

”Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”

Jag måste erkänna att jag tror att den analysen är rätt och därför tror jag att alliansens misslyckade jobbpolitik, och de ökade klyftor som den gett upphov till kommer att bli alliansen fall nu i september.

Det är ett faktum att om målet med alliansens så kallade jobbpolitiken är att skapa fler jobb så har man misslyckats. Hur man än väljer att mäta så når man samma resultat, arbetslösheten har ökat, utanförskapet har ökat, sysselsättningen har minskat, vill man i huvud taget hitta någon siffra som pekar ens i närheten av ett positivt resultat måste man ta till ett statistiskt trixande i den högre skolan. Nu kan man, så som alliansen gärna gör, skylla detta på finanskrisen. Men detta förändrar inte det faktum att man har misslyckats. Även om en global finanskris kan anses vara en giltig ursäkt, och även om jag klart kan erkänna att det inte finns något bevis för att en rödgrön regering skull lyckats bättre, så förändrar fortfarande inte detta det faktum att alliansens så kallade jobbpolitik har misslyckats med sitt uttalade syfte att skapa fler jobb. Något alliansen så kallade jobbpolitik däremot lyckats med är att öka klyftorna i samhället, något som också varit meningen.

Skall man vara krass så bygger nämligen alliansens så kallade jobbpolitik på att öka klyftorna i samhället. Det är det man både i teorin och praktiken syftar på när man talar om att det skall löna sig bättre att jobba. Löna sig bättre än att inte jobba, än att vara sjuk, arbetslös eller pensionerad.

Diagrammet ovan, som jag skamlöst har snott från Marika Lindgren Åsbrinks ypperliga blogg Storstad, bygger på data från SCB och tydliggör på ett pedagogiskt sätt resultatet av alliansens politik. För de flesta har den disponibla inkomstetern ökat men ökningen har generellt varit större procentuellt sätt för de med högre inkomster, för den femtedel av befolkningen med lägst disponibel inkomst har den minskat. De som har mer har fått mer, de som har minst har fått än mindre. Det ingen tvekan om att på den här punkten har alliansens politik lyckats. Lyckts med att öka klyftorna.

Rent konkret är de ökade klyftorna ett resultat av alla de impopulära, och ofta ogenomtänkta reformer som alliansen drivit igenom. Reformer som resulterat i försämringar i a-kass, försämringar i sjukförsäkring, och att Sverige fått den närmast världsunika ordningen att pensionärer betalar högre skatt än de som arbetar. Men alla de här reformerna har motiverats med att det varit en essentiell del av alliansen så kallade jobbpolitik. En jobbpolitik som ju dock misslyckats med att skapa jobb.

Om man skall tro alliansen så skall man så klart inte tolka det faktum att jobbpolitiken inte skapat några jobb som ett bevis för att politiken inte fungerar. Nej enligt dem så är det ju så att om vi rödgröna hade fått styra så skulle det varit ännu färre jobb. Jobbpolitiken har med denna argumentation förhindrat jobb från att försvinna som annars skulle försvunnit. Nu har ju alliansen så klart väldigt svårt att hitta några som helst bevis för detta, utan vi får helt enkelt lita på vad de säger. Vi rödgröna hävdar ju förstås att de har helt fel men jag tvingas ju ärligt erkänna att vi har ungefär lika svårt att hitta bevis för detta. Kvar står det faktum att i brist på fler jobb är ökad klyftor det enda som alliansens så kallade jobbpolitik gett upphov till.

Ökade klyftor är ingen valvinnare i Sverige. Riksdag & Departement genomförde lagom till jul en opinionsundersökning som klart visade att svenska folket ogillar ökade klyftor. Nio av tio var emot att klyftorna ökade och varannan ville att de skulle minska. Och som sagt det är ingen tvekan om att alliansens jobbpolitik lett till ökade klyftor. Jag skulle inte tro det talar till alliansens fördel.

Jag tror på ett solidariskt samhälle, det är därför jag är socialdemokrat. Jag tror på ett samhälle där vi gemensamt försöker minska klyftorna, och hjälpa de som har det sämst. Jag har aldrig trott på devisen att hungriga vargar jagar bäst eller att högre klyftor skall leda till fler jobb. Och det verkar som om svenska folket, i brist på några som helst bevis för att alliansen så kallade jobbpolitik skapat nya jobb, inte heller tror på en politik som leder till ökade klyftor. Svenska folket tycks istället tro på solidaritet. Och detta mina vänner är varför jag tror vi rödgröna vinner valet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .
Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se!

Analys: vad händer om Sd kommer in?

18 oktober 2009 15:32

Vi rödgröna har ett statistiskt säkert övertag i senaste sifo-mätningen. En god nyhet med en bitter eftersmak då det blir allt tydligare att sverigedemokraterna har en stor chans att komma in i riksdagen. På bloggarna.se finns en sammanställning som visare de senaste opinionsmätningarna ihopvägt samt vilken mandatfördelning i riksdagen detta skulle innebära. Resultatet är att sverigedemokraterna skulle få 16 mandat, alliansen 161 och de rödgröna 172 mandat, därmed räcker inte de rödgrönas mandat för att få en majoritet i riksdagen.

Samtliga riksdagens partier funderar nu antagligen på hur de ska hantera en situation där Sverigedemokraterna inte bra kommer in utan också blir vågmästare. Varken alliansen eller de rödgröna kan i ett sådant läge garantera att det egna samarbetet kommer att hålla. Så för att göra en liten analys av vad som kan hända så tänkte jag se på frågeställningen utifrån de olika partiernas synvinkel.

Moderaterna

Från moderaternas syvinkel är situationen väldigt enkel, man vill sitta kvar vid maken till mer eller mindre varje pris. Två alternativ finns för uppnå detta mål. Antingen söka stöd av Sverigedemokraterna eller att locka över något av de rödgröna partierna till den egna planhalvan, enda alternativet är då Miljöpartiet.

Inget av dessa scenarion är särskilt tilltalande för Reinfeldt. Att söka stöd av Miljöpartiet kommer att bli dyrt, Miljöpartiet vet sitt värde och kommer inte att sälja sig billigt. Sverigedemokraterna är ur den synvinkeln ett bättre alternativ eftersom dessa i första hand kommer att söka legitimitet, och ett samarbete med alliansen kommer att ge dem detta. Priset för ett samarbete med Sverigedemokraterna är snarare att man riskerar att tappa det stöd man nu har i opinionen, men till priset av en mandatperiod till kanske Reinfeldt är villig att acceptera detta.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet

Alliansens småpartier Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet, sitter i en helt annan situation än Moderaterna. Inget av partierna kan vara nöjda med resultatet av deras allians med Moderaterna. Efter tre år i regeringsställning är det enbart Moderaterna som har fått utdelning i form av väljarstöd, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet är samtliga förlorare. Skulle alliansen bestämma sig för att söka stöd hos Sverigedemokrater så riskerar denna situation att förvärras, dels därför att vissa av partierna riskerar att straffas av sina väljare för att de samarbetat med Sverigedemokraterna, dessutom riskerar man att bli ännu mer marginaliserade då alliansen förutom att följa Moderaternas vilja även måste anpassa sig till Sverigedemokraterna. Att alliansen samarbetar med Miljöpartiet är inte nödvändigtvis heller bättre för Fp, Kd och C. Miljöpartiet kommer att kunna få igenom mer av sin politik än något av de tre småpartierna, något som knappast gynnar varken Fp, Kd eller C.

Ett alternativ som samtliga tre partier har är därmed att istället sälja sig till Socialdemokraterna. Att stödja någon konstellation av S-V-Mp, S-V, S-Mp eller en ren S regering kan vara ett alternativ, även om historien visar att borgerliga partier som försöker på en sådan manöver riskerar att straffas av de egna väljarna.

En sista utväg är att försöka bilda en ren mittenregering, ett samarbete mellan Fp, Kd, C och MP med stöd av antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle kunna vara ett alternativ, även om det riskerar att bli en instabil lösning och det kan vara svårt att få Mona eller Reinfeldt att gå med på att spela andrefiol.

Socialdemokraterna

För Socialdemokraterna är ett samarbete, eller ens en att regera med passivt stöd av Sverigedemokrater helt uteslutet. Allt för många väljare och partimedlemmar (bloggförfattaren medräknat) skulle sparka bak ut så hårt att partiledningen aldrig skulle våga att överväga det hela. Däremot kan partiet utan tvekan tänka sig att på ett eller annat sätt samarbeta med vilken annan konstellation i riksdagen som helst. Som största riksdagsparti är vet socialdemokraterna att vilket samarbete man än ingår i kommer man att vara den dominerande partnern, samarbete är därmed bara positivt. Den våta drömmen är förstås att åter kunna bilda en ren S regering men går inte det kan vilken annan konstellation som innebär en socialdemokratisk statsminister accepteras. Det är till och med möjligt, om än inte troligt, att socialdemokraterna skulle kunna acceptera exempelvis en mittenregering förutsatt att socialdemokraterna får tillräckligt med inflytande över politiken. En sådan lösning skulle dels innebära att partiet kan visa att de är ansvarstagande, och dels att man faktiskt slipper sitta i regering med någon annan än sig själv (något som vissa partimedlemmar tycks se som traumatiskt). Nackdelen skulle var att man förlorar i tyngd och gud förbjude, kanske stärker riksdagens mindre partier, och då främst Miljöpartiet.

Miljöpartiet

För miljöpartiet innebär Sverigedemokrater i riksdagen både möjligheter och risker. Det är ingen tvekan om att Miljöpartiet lockat till sig en stor del vänsterväljare, skulle miljöpartiet sälja sig till alliansen riskerar dessa väljare att överge partiet och återvända till Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Samtidigt har Miljöpartiet då en möjlighet att locka över väljare från den borgerliga sidan kanske framför allt från centerpartiet, så ett sidbyte kan kanske gå på ett ut.

Ett alternativ som innebär något form av samarbete med S (med eller utan V) och ett ytterligare borgerligt parti, skulle också vara en möjlighet. Miljöpartiet är mest höger av de rödgröna partierna och ett samarbete som inkluderar ett till borgerligt parti kan stärka Miljöpartiets förhandlingsposition när man vill dra just åt höger i vissa frågor. Samtidigt innebär en till till bordet att det blir mindre att dela på för alla, och den som får mest är alltid den som är störst, och det är inte Miljöpartiet.

En mycket roligare tanke vore en mittenregering med stöd av Socialdemokraterna, eller i värsta fall av Moderaterna, särskilt som en sådan regering skulle kunna innebära att en miljöpartist tog statsminister posten i så fall skulle Sveriges första kvinnliga statsminister inte heta Mona utan Maria. Problemet med denna dröm är att miljöpartiet knappast skulle få igenom så mycket av sin egen politik som de skulle önska, förutom att Fp, Kd och C skulle vara jämbördiga regeringspartners med avseende på storlek och därmed inte kan domminera en regering på samma sätt som Moderaterna gör inom alliansen så skulle en mittenregering dessutom tvingas göra upp med antingen S eller M och båda dessa kommer att kräva ett betydande inflytande över politiken för att gå med på att spela andrefiol. Dessutom finns alltid risken att den egna regeringen havererar och att hålla statsministerposten i en kollapsad regering är aldrig roligt.

Vänsterpartiet

För vänsterpartiet finns det knappast något positivt med sverigedemokrater i riksdagen, dessutom finns det knappast några möjligheter till samarbeten som skulle gynna vänsterpartiet. Att sätta sig i en regering med S och Mp är tillräckligt traumatiskt. Att försöka sätta sig i en regering som inte innehåller S är knappast möjligt. Att sätta sig i en regering som innehåller mer än S och Mp skulle vara mycket svårt. Enda alternativet är då en rödgrön regering med stöd av något eller några ytterligare partier, bara det inte är Sverigedemokraterna. I likhet med socialdemokraterna skulle Vänsterpartiet aldrig överleva ett samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt skulle de aldrig heller överväga något sådant. Bästa alternativet för Vänsterpartiet skulle antagligen vara om Reinfeldt faktiskt satt kvar som statsminister då skulle Vänstern få ytterligare ammunition till sitt outtröttliga oppositionsarbete.

Slutsatts

Så utifrån detta vilket resultat är mest troligt?

Min gissning är att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så är det troligaste resultatet att Reinfeldt och alliansen gör upp om att fortsätta regera med stöd av just Sverigedemokraterna. Reinfeldt vill gärna bli den första borgerliga stadsministern som lyckas efterträda sig själv, och alliansens småpartier kommer antagligen inte våga att göra uppror.

Det näst mest troliga är att miljöpartiet säljer sig till alliansen. Miljöparitet är politiskt slampigt och steget högerut behöver inte vara så långt, särskilt inte om man kan kräva eftergifter av allianspartierna.

I tredje hand kommer någon form S regering med Miljöpartiet och ytterligare ett eller två partier. Socialdemokraterna är alltid villiga till samarbete det enda som talar emot detta alternativ är att de borgerliga partierna är rädda för konsekvenserna av att samarbeta med socialdemokraterna. Många borgerliga väljare ogillar socialdemokraterna mer än vad de gillar det parti de faktiskt röstar på.

Viktigt att komma ihåg är att det inte alls är säkert att den regering som först bildas efter valet är den regering som kommer att sitta hela mandatperioden. Det är till exempel möjligt att Reinfeldt initialt sitter kvar med stöd av Sverigedemokraterna men att Fp, Kd och/eller C till slut, kanske efter en partikongress där den egna partiledaren avgår, bestämmer sig för att fälla regeringen för att exempelvis stödja en S regering eller bilda mittenregering.

Andra skriver intressant om , , ,

Fortsatt blå kannibalism bäddar för strid i den politiska bottenligan

19 juli 2009 15:59

Det ser ut att bli en vild valrörelse. United Minds presenterar idag en undersökning i aftonbladet där hela nio partier lyckas klättra över fyraprocentsspärren. Förutom de partier vi är vana vid att se så skulle riksdagen även rymma piratpartiet och sverigedemokraterna något som skapar ett något oförutsägbar parlamentariskt klimat.

Att just detta opinionsresultat skulle bli resultatet efter valet 2010 känns däremot mindre troligt, antagligen kommer något eller några av dessa partier under det år som återstår att förlora stöd och på valdagen inte lyckas mobilisera det stöd som behövs. Men eftersom hela fyra partier nu ligger nära riksdagsspärren, öppnar detta för väldigt spännande och möjligen även aggressiva strider i bottenligan. Krisdemokraterna och centerpartiet kommer kämpa för att vara kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna och Piratpartiet kommer kämpa för att ta en plats.

Denna opinionsundersökning visar, förutom att integritet och främlingsfientlighet får ökat stöd, ett egentligen något motsägelsefullt resultat, återigen hur borgerliga inbördes kannibalisering skapar problem för alliansen. Likt Kronos äter moderaterna av sina barn eller för att uttrycka det annorlunda problemet för både kristdemokraterna och centerpartiet i deras strävan att återställa väljarnas förtroende är att dessa partier i första hand inte förlorat väljare till oppositionen, och därmed inte med lätthet kan återta dem därifrån. Istället är det till moderaterna, vilka genom sin totala dominans i regeringen och i det mediala utrymmet, som kristdemokraterna och centerpartiet förlorat väljare.

Moderaternas framgång håller på att bli alliansens största huvudvärk. För vist är det säkert trevligt för moderater och deras supportrar att se att fler väljare flockas till den egna fanan, men när dessa väljare i första hand sugits upp från moderaternas allianskamrater, och dessa kamrater nu sjunker ihop till den nivån att inte bara kritdemokraterna utan även centerpartiet riskerar att ramla ur riksdagen, kan det ökade stödet kosta moderaterna regeringsmakten. Som jag skrivit om tidigare är det svårt att se hur den borgerliga alliansen skall kunna regera vidare om inte de tre borgerliga småpartierna fortsätter förlora stöd till moderaterna.

Moderaterna får i denna mätning större stöd än de fick vid förra riksdagsvalet, de tre borgliga småpartierna har däremot samtliga lägre stöd än vid valsegern 2006 och det finns inga täcken på att detta kommer förändras. Fortsätter denna trend är det fullständigt möjligt att Reinfeldt på den moderata valvakan 2010 kan gratuleras till att återigen ha gjort ett rekordval och samtidigt tvingas inse att han förlorat regeringsmakten, en opinionsmässig pyrrhusseger. Med ett halvår av EU ordförandeskap, där de moderata radarparet Reinfeldt och Borg kommer stå i centrum blir frågan hur alliansen skall kunna undvika att de mindre partierna kvävs.

Fram till valet kommer kristdemokrater, centerpartister, piratpartister och sverigedemokrater leva i spännande tider, något som Rincewind professor av virtuell antropologi vid osynliga universitet noterat inte är allt för behagligt. Nå förutom för oss som står bredvid och tittar på och kan njuta av underhållningen.

Tankar en valnatt

8 juni 2009 01:11

Så här någon timme efter att valresultatet spikats så är mitt huvud fyllt av tankar angående vad som hänt, lite känns det hela som ett antiklimax. Vi socialdemokrater får exakt samma resultat som förra valet vilket gör att det är svårt att känna sig nöjd men lika svårt att känna sig besviken. Mest känner man en viss lättnad över att vi fortsatt är största partiet i Sverige även i EU valet däremot måste man ju ställa sig frågan vad kan vi göra bättre?

Det är relativt uppenbart att de partier som vunnit är de som på ett eller annat sätt markerat att de tror på EU samarbetet och som därmed tonat ner kritiken mot EU och lyft frågor som just är EU frågor istället för att försöka prata inrikespolitik i EU sammanhang.

De partier som varit klart EU negativa, så som Junilistan och Vänsterpartiet har båda gått kraftigt bakåt och i Junilistans fall så har de blivit totalt utraderade. I rakt motsatts står både Folkpartiet och Miljöpartiet, två av valets vinnare, som markerat att de är mer EU positiva. Folkpartiet har profilerat sig som det EU positivaste av de borgliga partierna och Miljöpartiet har gått ifrån tidigare krav på utträde vilket måste ses som en stor förändring, och på riktigt drivit frågor som är EU frågor.

Både Moderaterna och vi Socialdemokrater har däremot varit mer tvetydiga i våra ställningstaganden. Och båda har försökt göra EU frågan till en inrikesfråga istället för att faktiskt lyfta debatten upp till de frågor som verkligen avgörs på EU nivå. Jag har svårt att se det på annat sätt än att väljarna, i alla fall de som gick till valurnan inte lockades av EU skepsis.

Sen är det klart att när det gäller Socialdemokratin så handlar i vårt fall inte en eventuell framgång om hur bra vi är på att övertyga folk, det viktigaste hade uppenbarligen varit att faktiskt fått folk att gå och rösta.

Så ur det sammanhanget så kanske problemet för oss, och även för Moderaterna är att vi drivit samma sorts kampanjer som vi skulle för ett riksdagsval. De metoder som idag inte gett så stor utdelning hade antagligen funkat bättre i ett val där större andel av befolkningen faktiskt gått till valurnorna.

De flesta av oss har tagit intryck av hur Obamakampanjens användande av twitter, bloggar och youtube för att kampanja men kanske borde vi tittat mer på hur Demokraterna arbetet med att mobilisera väljare för att få dessa att gå och rösta. För trotts allt har USA ungefär samma problem med lågt valdeltagande som EU valet, men med den skillnaden att deras partier mer aktivt arbetar med att faktiskt få sina givna supportar att gå och rösta.

Stalltippset för framtiden är att inför nästa EU val så bör vi ha som huvudstrategi att öka antalet som går och rösta snarare än att försöka övertyga fler av dem som går och röstar. Ett led i detta är att mer tydligt visa vad våra parlamentariker jobbar med. Vi har trotts allt bara några få parlamentariker så det borde inte vara omöjligt att arbeta för att folk ska känna igen dem.

Det är väll rätt uppenbart också att små partier så som Piratpartiet och tidigare Junilistan, men även Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ, gynnas av att EU valet har just lågt valdeltagande eller med andra ord att väljarna inte riktigt tar valet på allvar. För även om ex Piratpartiet sattsar på att komma in i riksdagen så tror jag att det kommer att vara lika svårt för dem att lyckas med det som det var för Junilistan när de försökte sig på samma konststycke. Och då ska man ändå ha i åtanke att Junilistan fick ett större stöd än vad Piratpartiet fick.