Viktor Tullgren

Missförstå inte twittrandet kära mediaforskare

14 april 2009 16:48

Henrik Oscarsson argumenterar i Expressen för att ”Politikernas twittrande är spel för gallerierna” och påpekar bland annat att:

Kortformatet räcker förstås inte till för en seriös diskussion: att resonera, förklara eller underbygga. En mycket stor andel av twittermeddelandena innehåller därför hänvisningar till dokument, nätsidor, filmer på Youtube eller egna längre blogginlägg!. Eftersom publiken själv kan välja vilket partitwitter man vill följa ger man fritt spelrum för samma socialpsykologiska mekanismer som existerar i bloggosfären. Medborgarna följer bara twitter från ledamöter eller partier som man gillar och där budskapen inte utmanar. Därmed slipper man obehaget att konfronteras med alternativa perspektiv eller motargument.

I sak har Henrik Oscarsson helt rätt och ändå har han totalt missat poängen.

Twitter är i första hand inte till för att föra längre och djupare diskussioner, det finns mycket bättre alternativ för sådan kommunikation. Twittrande är för mig ett sätt att kunna berätta för mina vänner och bekanta vad jag håller på med och tipsa om saker som jag tycker är intressant. Med twitter kopplat till min statusrad på Facebook och till ett flöde på min blogg kan den som vill hålla sig uppdaterad om vad jag gör och tänker i realtid, precis som jag kan hålla mig uppdaterad om vad de gör. Just i och med att mina vänner och andra, det vill säga publiken som Henrik Oscarsson skriver själva väljer vilka det vill följa vet jag att när jag skriver ett twitt så når det de personer som är intresserade av att läsa det. Eftersom att annars skulle de ju aldrig följa mina twitts. Direkt når den information jag vill sprida alla de som följer mig på twitter eller har mig som vän på facebook, sammantaget flera hundra. Och det är här twittrandet har ett värde för politiker eftersom det är ett mycket snabbt sätt att föra ut information till stora mängder av intresserade mottagare.

Om man tittar på Obama kampanjens användande av twitter så var det inte i förstahand för att vinna nya supportrar som man twittrade utan för att aktivera och peppa de supportrar man redan vunnit. De Obama supportrar som valde att följa honom kunde på detta sätt snabbt få information om vad som var på gång. De kunde sedan sprida den informationen vidare till sina bekanta för att på så sätt värva nya supportrar. Obamas konstanta uppdaterandet och personliga meddelandena förståss också en psykologisk effekt eftersom de fick supportrar att känna sig mer delaktiga i kampanjen. Det kommer bli mycket spännande att se hur Twitter kan användas när väl valkampanjerna drar igång.

Första testet blir ju nu inför EU-parlamentsvalet, där i alla fall de två kandidater jag stödjer är aktiva twittrare, Åsa Westlund och Ardalan Shekarabi.

För lite andra åsikter om det här med politikers twittrande rekomenderar jag s-buzz.

Varför bryr sig politiker så mycket om betyg?

11 april 2009 02:07

Jag slutar aldrig att förvånas över att betyg är en stor politisk fråga. Kanske ligger förklaringen till problemen med den svenska skolan i det faktum att våra politiker tycker att antalet betygssteg och från vilken årskurs dessa skall ges är en essentiell del av skolpolitiken.

Politiker och diverse slumpvist valda tyckare från samtliga partier och ideologiska inriktningar kan spendera enorm möda och energi på att debattera diverse olika frågor kopplade till betygens utformning. Konsensus tycks råda om fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen skulle göra att eleverna i den svenska skolan lär sig mer, den stora stridsfrågan är bara om det är just fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen som är det rätta. Jan Björklund tycks anse att ju fler betygsgrader och ju tidigare desto bättre, en fjortongradig skala och betyg redan i lekis är antagligen det bästa. Vänsterpartiet vill inte sätta betyg på någon, någonsin, förbudet bör antagligen utsträckas även till tidningarnas filmrecensenter som istället bör ge icke betygslika skriftliga omdömen. Däremellan har övriga partier grävt sina skyttegravar efter logiken, välj ett godtyckligt antal betygssteg och en godtycklig årskurs för dess införande och förklara det överlägsna med just den egna lösningen.

Utifrån min egen synvinkel ställer jag mig frågan, varför är antalet betyg och från vilken årskurs de skall ges i huvud taget en politisk fråga som skall avgöras av våra riksdagspolitiker? Den politiska frågan borde ju egentligen vara något mer övergripande och röra sig om varför vi skall ha betyg, och vad dessa skall användas till. Om politikerna kan komma fram med ett svar på dessa två frågor borde det ju sedan vara enkelt att helt enkelt dellegera till skolverket eller annan lämplig myndighet att utforma ett passande betygssystem och ge direktiv till skolorna om när eleverna skall ges betyg, allt för att uppnå de mål med betygssättningen som politikerna beslutat om. Vem vet då kanske betygssystemet till och med skulle kunna basseras på någon sorts vetenskaplig grund.

Betyg är ju trotts allt inget annat än ett mätverktyg. I likhet med andra mätverktyg så som linjaler, badrumsvågar, kökstermometrar och armbandsur, bör utformningen av betygen bero på vad man skall mäta och med vilken precision man behöver mäta det med.

kattOm min målsättning är att mäta min egen vikt, så inser jag nog ganska snart att en badrumsvåg är ett mycket bättre mätinstrument än en termometer (även om det är fullständigt möjligt att mäta sin egen vikt med hjälp av en termometer). Hur fingradig skalan på vågen behöver vara beror på vad jag ska ha informationen till. Vill jag följa min vikt dagligen behöver jag i alla fall ha en våg som visar hekton, meddans om jag bara väger mig någon gång då och då så kanske det räcke om jag bara vet hur många kilon jag väger. Om jag bara vill veta vem som väger mest, jag eller min bror, så kanske jag inte behöver några grader alls utan en balansvåg räcker.

Så här kunde man ju tyckt att betygssättningen skulle utformas. Om vi förts bestämmer oss för vad vi skall ha betygen till så blir det mycket enklare att bestämma hur betygen skall vara utformade. Någon kanske skulle påstå att det är väll självklart att betygen skall mäta kunskap, men problemet är då att man först måste definiera vad man menar med kunskap och då har man ändå inte svarat på frågan varför denna kunskap skall mätas. Våra politiker slipper dock detta problem eftersom man närmar sig det hela från motsatt hållet. Först bestäms antalet betygssteg och när dessa skall ges och därefter vad betygen skall användas till. Resultatet efter all politisk kohandel och kompromissande blir att man besluter att använda en linjal med graderingen i tum för att mäta yttertemperaturen, möjligt men knappast idealt.

Metrologen Borg eller varför metaforer är farligt

1 april 2009 22:24

Att enkelt förklara något så komplicerat som den nuvarande ekonomiska situationen är ironiskt nog ingen enkel uppgift. Knappt ens experterna förstår helt vad som händer och ska man försöka beskriva läget för någon som inte är expert behöver man ta till liknelser eller metaforer för att förenkla resonemangen. Vi beskriver nämligen gärna komplexa fenomen genom att jämföra dem med något annat. Genom metaforer och bilder gör vi en komplex värd greppbar.

Självklart leder detta också till vissa biverkningar eftersom hur vi beskriver ett problem påverkar hur vi föreslår att det ska lösas. Det låter kanske inte så extremt konstigt egentligen. Om vi beskriver ett problem som en sjukdom som äter upp kroppen inifrån så blir det ju något ologiskt om man föreslår att lösningen är att vänta ut problemet. Om problemet beskrivs som att vi har valt fel väg så blir den logiska lösningen att backa tillbaka och göra rätt, inte att gasa på.

Regeringen med Borg i spetsen beskriver gärna finanskrisen i form av olika vädermetaforer och metaforer kopplade till väder eller naturfenomen . Man talar om ”konjunktur moln” och ”finansiell storm”. Man talar om ”skit år”. Man ser inga ”vårtecken” och läget är ”nattsvart” Mer indirekt använder man ord som gärna associeras med metrologi så som ”prognos” och ”utsikter”. Men vad gör man då när det är dåligt väder? Man revar segel, söker trygga hamnar och vädrar ut stormen. Beskriver man ett problem som dåligt väder är det lätt att föreslå passiva lösningar för trotts allt vädret kan man ju inte påverka.

Om det ovan är den retoriska analysen av hur regeringen borde handla utifrån hur de själva beskriver problemen så är det ju inte särskilt förvånande att de faktiskt agerar just så som man skulle förvänta. För regeringen är passiv. Vid alla turer så har regeringen varit sent ute och enligt både expertis i form av KI, svenskt näringsliv och SKL och oppositionen så bör regeringen göra mer.

Här kommer också en skillnad. Oppositionen använder andra ord för att beskriva det ekonomiska läget. Man talar i högre grad om kris. Arbetslösheten galopperar, skenar eller så är det massarbetslöshet. Här blir ju också lösningarna annorlunda. Beskriver man ett problem som en kris så blir ju inte en trovärdig lösning att rida ut stormen, man rider ju vanligen inte ut en kris. Nej är det kris då behövs krispaket, krisåtgärder och allmänt aktivt handlande, vilket är just vad den Rödgröna alliansen föreslår.

Aftonbladet: 1, 2

Nej inte 168 år fel utan bara 13 år!

30 mars 2009 02:37

I tv4 postkodmillionären så lyckades man uppenbarligen lyckats man formulera en fråga fel och blandade ihop juli och juni. Frågan löd:

”Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?”

Rätt svar skulle ha varit Marengo, men det slaget skedde den 14 juni alltså en månad tidigare. Den tävlande Stefan Käll svarade Lützen vilket var fel. Men eftersom rätt svar också var fel så frågar man ju sig om han inte borde få en chans till? Flertalet kommentarer till en artikel om ämnet i aftonbladet tycker däremot att han inte borde få det eftersom att han var flera hundra år fel.

Min första tanke när jag läste artikeln var precis den samma som många av de som kommenterat artikeln nämligen hur tusan kan man få för sig att slaget vid Lützen stod 1800? Var enda kotte vet väll att det skedde 1632! Inte blev jag klokare av att ha läst vad Stefan Käll hade att säga om det hela i artikeln

” – När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans, säger han.”

Ja men då så, om han viste att det var ett Franskt slag så borde han väll tänkt på Marengo, ja menar Napoleon kommer ju från Frankrike! Det var vid det läget det slog mig att jag är en jubelidiot. För vist var det väll så att Napoleon också hade ett slag vid Lützen? En snabb sökning på engelska wikipedia efter Battle of Lützen visar jovist, den 2 maj 1813 drabbade 120 000 Fransmän under Napoleons ledning samman med kombinerad styrka av 73 000 Tyskar och Ryssar. Napoleon gick segrande ur den striden precis som han gjorde vid slaget vid Marengo. Det gör ju både publiken och Stefans misstag mycket enklare att förstå. Samtidigt som producentens Ann-Christine Edgren misstag blir något sorgligare:

” – Vi ville inte bryta för den tävlande var ändå flera hundra år fel. Slaget vid Lützen ägde ju rum 1632.”

För som sagt det var ju inte det svenska slaget som Stefan tänkte på utan det franska, och han var inte flera hundra år fel utan bara tretton.

Trivia 1: Napoleon skall uppenbarligen ha varit mycket medveten om att Gustav II också utkämpade ett slag vid Lützen, inte så konstigt eftersom han var en stor beundrare av just Gustav II. Precis innan Napoleons slag vid Lützen skall han ha givit en guidad tur för sin stab och pekat ut platserna för slaget 1632.

Trivia 2: Gör man en sökning just på Battle of Lützen på engelska wikipedia så kommer man till en sida som hänvisar vidare till de båda slagen 1632 och 1813, eftersom slaget internationellt sätt är ungefär lika kända.

Wanja, orkanvindar i vattenglas

26 mars 2009 03:45

Jag måste erkänna att jag tycker att hettsjakten på Wanja Lundby-Wedin är närmast osmaklig. Som jag ser det är det här en storm i ett vattenglas. Är den verkligen rimligt att hon ska avgå som LO ordförande för att hon sitter med som en medlem i en styrelse som för 5 år sedan fattade ett beslut som gav en VD en ovanligt hög pension?
Ännu mer märkligt blir det ju när det börjar lukta som om detaljbeslutet om ersättningen till VD var ett ordförandebeslut.
Självklart kan man kritisera det beslut som togs och lika självklart är att man som styrelsemedlem är solidariskt ansvarig inför det tagna beslutet. Att Wanja tyvärr gjort saken ännu svårare för sig själv med sitt något mindre än optimala krishanterande kan man ju så klart också ha åsikter om. Men att kräva hennes avgång som LO ordförande är något magstarkt. Vist hon borde kanske hoppa av som styrelseledamot i AMF:s styrelse men i så fall borde väll ordförande gå först, och hur var det med Urban Bäckström han har ju inte heller förstått något?
I expressen så citeras någon läsare som menar att Wanja borde ha resserverat sig mot beslutet om VD’s pension, men enligt mig så tyder det enbart på brist på förståelse för hur styrelsearbete i allmänhet fungerar och hur ägandet i AMF i synnerhet är strukturerat. Bolaget är hälftenägt av LO och Svenskt Näringsliv. Om LO’s ordförande som representant i AMF styrelse hade reserverat sig mot ett beslut så skulle resten av LO’s representanter i princip tvingats reservera sig också. En styrelse fattar inte ett beslut om den ena av hälftenägarna bestämmer sig för att resservera sig mot beslutet. Eftersom LO inte gillar höga VD löner och ersättningar så borde de ju egentligen reservera sig mot samtliga beslut som leder till en hög ersättning men ett sådant agerande är inte konstruktivt, och i en styrelse som den i AMF skulle ett sådant agerande vara helt omöjligt.

Expressen: 1, 2 SVD: 1, 2, 3 DN: 1