Jag gillar inte den kärnkraftsdebatt som nu blossat upp. Skyttegravarna har grävts och blocken bankar på varandra med patos argument, helt klart inte min bild av en konstruktiv debatt. För mig känns nämligen klimat- och kärnkraftsfrågan för viktig för att behandlas som en rent taktisk fråga. Så här kommer början på vad som kommer bli en längre serie av inlägg om just kärnkraften.
Låt oss börja med lite fakta. Ungefär hälften av Sveriges energitillförsel består av fossila bränslen i form av kol och koks (5,7%), naturgas (2,1%) och olja (41,8%) tillsammans utgör de alltså 49,5% av den totala energitillförseln. Förnyelsebar energi utgör runt 37% och kärnkraften ca 13%. Ser vi på ren elproduktion samt fjärvärme utgör kärnkraften nästan 40% vilket även är ungefär det samma som värdet för vattenkraften. Vindkraften utgör i detta fall mindre än 1%. Grafen nedan visar eenergitillförsel i TWh.
Sveriges energitillförsel i TWh uppdelad efter produktions, källa SCB och Energimyndigheten årlig energibalans 2006-2007
Skall vi ersätta de fossila bränslena måste vi alltså på något sätt genom ökad energitillförsel eller genom effektivisering tillgodogöra oss motsvarande en fördubbling av övrig energitillförsel, en ökning med 100% med andra ord. Skall vi samtidigt ersätta kärnkraften så skulle alternativet, dvs förnyelsebar energi behöva ökas med 169%. Nu antar jag i detta exempel att ingen ökning av förbrukning sker, något som inte är helt realistiskt.
Kungliga vetenskapsakademin förutspår att den svenska bioenergin kan ökas med ungefär 40% på sikt, och inom 50-100 år med ytterligare 20% med hjälp av bättre skogsvård. I första skedet skulle det ge ungefär 46 TWh. Lägger vi till detta en ökning av vindkraften med 30TWh som föreslås av regeringen så skulle vi kunna ersätta den svenska kärnkraften då denna enbart svarar för ca 67 TWh, frågan är om detta är vad vi borde satsa på?
Om målet är att minska koldioxidutsläppen så borde den ökning som sker inom förnyelsebar energi, inte användas för att ersätta nuvarande kärnkraft. Ökningen av förnyelsebar energi skulle nämligen, utan andra åtgärder, kunna tillåta en minskning av fossila bränslen med motsvarande 30%, vilket skulle innebära att fossila bränslen skulle stå för runt 35% av energin istället för 50% idag.
Bör vi då bygga ut kärnkraften? Om målet är att få en förändring innan 2020 så är en satsning på kärnkraften helt fel väg att gå. Ser vi till Finland så skulle deras nybyggda kärnkraftsverk Olkiluoto-3 vara igång i år men har blivit försenad och kommer igång tidigast 2011, planer finns att bygga en fjärde reaktor som då kan vara igång tidigast 2020, och där har vi problemet för svensk del. Skall en ny reaktor byggas i Sverige kommer denna inte ha någon som helst effekt på svensk energiproduktion för än efter 2020 med andra ord så kan den inte hjälpa till att uppnå några som helst miljömål till dess. Peter Eriksson och Mona Shalin har därmed helt rätt när de säger att vi behöver förnyelsebar energi nu, istället för kärnkraftsel senare.
Frågan är dock vad ska vi göra efter 2020? Det är egentligen då som utmaningen kommer, att genomföra den första biten av en omställning är relativt enkelt, att fortsätta efter det att bioenergin och vindkraften är utbyggd blir däremot svårare. Dessutom kommer de svenska kärnkraftsverken att börja falla för ålderssträcket från och med 2032 vilket innebär att lagom till 2020 måste vi ha bestämt oss en gång för alla vad vi ska göra för att ersätta nuvarande reaktorer.
Vi bör vara öppna för att ersätta nuvarande kärnkraft med ny kärnkraft efter 2020. Men inte nödvändigtvis med samma sorts kärnkraft som vi har idag. Beslut om detta behöver däremot inte tas nu men jag skulle i alla fall önska att våra politiker idag började föra en mer öppen och konstruktiv diskussion om kärnkraften. Och framför allt hur vi ska ersätta den energi som dagens reaktorer ger efter 2032 och framåt.
DN: 1, 2, 3 SVD: 1, 2
