Ekonomi, Statistik Och Andra Siffror

Ökade klyftor, alliansen politik

8 juni 2010 12:51

Aftonbladet tar idag upp frågan om hur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs skattesänkningar leder till lägre löner.  En av delarna i det som döljer sig bakom alliansen uttryck: ”det ska löna sig att arbeta”.

Den andra delen av strategin är att sänka bidrag och ersättningar från allmänna försäkringar, så som gjorts med sänkt a-kassa och hårdare regler i sjukförsäkringen, vilket tvingar folk att ta jobb till lägre lön.

Sista delen är en försvagning av facket vilket gör att anställda får svårare att kräva löneökningar och tvingas acceptera lägre minimilöner.

Resultatet blir att de som har det sämst kommer att få det ännu sämre. Lägre bidrag och lägre lön blir resultaten för de fattigaste i samhället. För det stora flertalet i mitten blir resultatet att real lönerna kommer stå stilla. De som kan glädja sig är det som redan har de högsta lönerna. Deras löner kommer inte att sänkas samtidigt som de kommer få betala lägre skatt. När de som har det sämst blir fattigare och de som tjänar mest blir rikare leder detta till att klyftan i samhället ökar. Faktum är att som bilden ovan visar så har detta redan skett. En sorts omvänd Robin Hodd politik, man tar från det fattiga och ger till de rika.

Det är det vi socialdemokrater och rödgröna menar när vi säger att alliansen har en politik för ökade klyftor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , och .

Dyrt men ineffektivt

2 juni 2010 15:56

Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:

”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”

Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:

”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”

Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:

”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”

Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.

Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:

”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”

Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.

Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.

Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.

Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och 

Dyrt men ineffektivt

2 juni 2010 15:56

Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:

”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”

Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:

”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”

Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:

”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”

Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.

Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:

”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”

Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.

Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.

Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.

Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och 

Tankar en natt om opinionen och debatten

28 maj 2010 03:05

Lagom tills jag ska krypa till kojs med en bok om radioelektronik, min nattlektyr under tentaperioden och en utmärkt bok om man vill somna snabbt, så publicerar DN morgondagens mest diskuterade nyhet i form av undersökning utav Synovate som närmast kräver en kommentar. Enligt Synovate har alliansen gått om det rödgröna, ett resultat som tidigare kunde ses i Demoskops undersökning. Huruvida detta verkligen betyder att alliansen har gått om är dock en annan sak, som alltid har andra mätningar gett andra resultat. Min egen sammanställning av de mätningar som gjorts finner ni ovan, och metodförklaring för trendvärdet finner ni här. Klart är att blocken nu ligger så pass nära varandra att vi kan förvänta oss att några mätningar kommer ge alliansen ledningen.

Peter Andersson skriver som kommentar till Synovates resultat:

”Jag är inte ett dugg förvånad. Sedan några månader har debatten ”tillåtit sig” att kretsa kring skattefrågor, isolerat från det skatter ska betala för. Den rödgröna budgeten var finansierad och de viktiga reformerna har, är min känsla, drunknat i analyser av olika skatteförslag”

Även om jag inte vill dra några specifika slutsatser från en opinionsundersökning, så måste jag ändå hålla med om att det knappast ligger i socialdemokraterna eller de rödgrönas intresse att föra en diskussion som kokar ner till att navelskåda enskilda intäkts- och utgiftsposter.

Skatter, skiljt från frågan om vad vi vill använda skattepengarna till, är ett ämne som bara kan vinnas av den som vill sänka skatten. Och i en sådan kamp kommer aldrig en socialdemokrat att vinna mot en moderat, vi tror trotts allt på tanken att använda skatter till gemensamma åtaganden.

För tror man på att det behövs mer kollektivtrafik, att sjuka skall ha en anständig sjukförsäkring, att vi inte har råd med fler uppsagda lärare och att vi måste ställa om till ett grönare Sverige, ja då är det inte så svårt att förstå, eller förklara, att detta också kostar pengar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Stiltje i opinionen rapporteras som storm

27 maj 2010 18:05

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,