Ekonomi, Statistik Och Andra Siffror

Förändrad fastighetsskatt ökar rörligheten

26 maj 2010 10:05

Jag sitter just och lyssnar på Thomas Östros som går igenom socialdemokraternas förslag till ändring av fastighetskatten. Jag skriver ändring av fastighetsskatten och inte återinföra, eftersom fastighetsskatten, i motsatts mot vad de fyra borgerliga partiledarna lovade innan valet, aldrig avskaffades. Fastighetskatten bytta bara namn och sattes ett tak på, eller som lagrådet skrev i sin remiss till regeringens förslag:

“Som framgår av remissen råder inte någon tvekan om att fastighetsavgiften statsrättsligt i sin helhet utgör en skatt. Något argument för att den nya fastighetsskatten ändå bör betecknas avgift förs inte fram i remissen. Det är angeläget att en pålaga som de facto utgör en skatt också benämns skatt /…/”

Resultatet av den borgerliga förändringen av fastighetsskatten har främst varit att de med högt värderade villor fått mycket lägre skatt. Samtidigt har skatten, för den som väljer att flytta ökat, något som resulterat i inlåsningseffekter och minskad rörlighet. Det senare är något som kritiserats av villaägarna och effekten visats i en studie från KTH.

De rödgröna planerar att göra tre förändringar utifall man vinner valet i höst.

  • Rättvisa: De som har de dyrare villorna värda över cirka sex miljoner (dvs. ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) kommer att få höjd skatt. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Vår begränsningsregel innebär att ingen ska betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt permanentboende.
  • Neutralitet: Fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar sänks från 0,4 till 0,22 procent. Neutraliteten mellan olika boendeformer utreds och åtgärder vidtas .
  • Rörlighet: Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.

Just den sista punken, rörligheten är ett av de stora problemen med den förändring av fastighetsskatten som alliansen införde. Skälet till detta är att alliansen, för att finansiera taket i fastighetsskatten, införde ett tak på hur stort uppskov av reavinstskatt som var möjligt, samt införde en ränta på detta uppskov.

Där man tidigare kunde skjuta upp beskattningen av den vinst som gjordes vid försäljning av ens bostad, förutsatt att man investerade denna vinst i en ny bostad, finns numera ett tak på uppskovet som för 2010 uppgår till 1 450 000 kr. På detta belopp tas dessutom ut en skatt på motsvarande 0,5 % av det uppskjutna beloppet.

Låt oss se hur detta drabbar exempelvis en barnfamilj i Stockholm som väljer att flytta från en mindre bostad till en större. Har familjen bott några år i sin bostad är det relativt troligt att bostaden numera är värd mer än den köptes för. Låt oss säga att familjen gör en vinst på 2 000 000 kr vid försäljning. Eftersom vinsten är över 1 450 000 kr så måste familjen betala reavinstskatt på 550 000 kr, skatten är 22% av vinsten alltså 121 000 kr. Därtill kommer att familjen kommer att årligen betala 7250 kr i ränta på sin uppskjutna vinst. Det blir med andra ord en väldigt dyr affär att flytta.

Jag använder Stockholm som exempel eftersom 50 % av uppskoven finns i Stockholm. Vilket är skälet till att denna skatt fått smeknamnet stockholmsskatten.

Eftersom att dessa kostnader bara uppkommer när man väljer att flytta så minskar detta folks benägenhet att flytta. Resultatet, minskad rörlighet på bostadsmarknaden. Man kan självklart tycka att det är trist att betala skatt för ens boende, men faktum är att bostaden också är en investering som det går att göra en rätt ordentlig vinst på. För att inte bostäder skall bli ett skattefrälse behöver denna vinst på ett eller annat sätt beskattas, på samma sätt som vinst från andra källor beskattas. I slutändan är det då bättre att beskatta denna vinst redan i förväg, genom en skatt på taxeringsvärde, än att ta ut en skatt när fastigheten säljs. Vi vill nämligen ha rörlighet på bostadsmarknaden, och en försäljningsskatt hämmar denna rörlighet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Skattesänkningar före ordning på finanserna?

24 maj 2010 14:34

Noterar att på SvD:s ledarsida hyllar kolumnisten Elise Claeson den nyvalda brittiska höger regeringens planer på att höja grundavdraget för inkomstskatt till 10 000 pund, ca 110 000 kr. Jag ställer mig själv tveksam till visdomen i en sådan politik. Storbritannien hade förra året ett underskott 160 miljarder pund, detta är mer än 100 gånger större än Sveriges underskott under samma tid.

Den brittiska statens utgifter motsvarar över 51 % av BNP, intäkterna motsvarar däremot bara ungefär 40 % av BNP. I ett sådant läge är inte massiva skattesänkningar den mest ansvarsfulla politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Alla dessa opinionsundersökningar

24 maj 2010 04:04



Jag måste erkänna att jag börjar bli smått trött på alla dessa opinionsmätningar som skapar rubriker. Varje månad så publiceras en hel hög med opinionsmätningar den senaste i raden kommer från Skop. Antingen så är det väljarnas stöd för respektive parti som redovisas, eller så är det förtroende för partiledare, eller inställningen i någon specifik fråga. Redaktörerna vid de stora tidningarna tycks vara av den meningen att läsarna har en outtömlig aptit på opinionsmätningar.

Tyvärr tycks denna fixering vid opinionsmätningar gör att den politiska journalistiken förvandlas till att handla mer om vad några statistiskt urval av befolkningen tycker eller känner, om partier eller politiker, snarare än att handla om vad partierna och politikerna tycker och gör. Personligen skulle jag annars trott att för den presumtiva väljaren borde granskning av partiernas inställning vara mer värdefullt än en granskning av vad grannen tycker om partierna. Men det är inte den värdering som media gör.

Något som leder till att den politiska diskussionen flyttas över till att mer handla om taktik, kommunikation och spelteori än ideologi, värderingar och politiska ställningstaganden. Trotts allt kan man ställa sig frågan vad värdet av alla dessa opinionsmätningar egentligen är. Att andra tycker si eller så i en fråga betyder ju inte att detta är mer sant och är inget skäll till varför jag eller du skall tycka det samma. Denna sortens felslut kallas annars för argumentum ad populum.

Därtill kommer att den journalistikens logik dikterar att det som avviker är en story. Därav följer att varje gång en ny opinionsundersökning pressenteras väljer media ofelbart att lyfta fram det som står ut mest, även om detta oftast är det som är minst relevant då detta resultat generellt sett inte återkommer i nästkommande mätningar.

Så för att föda denna aptit på opinionsmätningar som tycks existera och kanske skapa en viss mättnadskänsla satte jag ihop grafen ovan, en sammanställning av samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2002.

De ljusa linjerna är resultatet av varje enskild mätning och de mörkare linjerna är trendlinjer. Trendlinjerna är kumulativa rullande medelvärden över de viktade mätningarna under en månad. Eller för att beskriva det hela på svenska, trendlinjen visar genomsnittet av en månads mätningar medelvärdesbildat med motsvarande trend för förra månaden. Matematiskt beskrivet som:

Startvikterna är i detta fall är valen 2002 och 2006 då viktningen startar om vid varje val. Poängen med att använda denna sorts trendlinje är att den visar långsiktiga förändringar där de enskilda mätningarna visar en ögonblicksbild. Samtidigt visar grafen att trenden relativt bra förutspår resultatet vid 2006 års val.

Är det något denna sammanställning visar så är det att det ligger stor sanning i Göran Perssons standardsvar vid frågor om opinionsmätningar: ”det går upp och det går ner”, just nu gick det vist upp för de rödgröna, och ner för sverigedemokraterna. Trevligt men det säger ju egentligen inte så mycket.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .

Fredriks jobbpolitik misslyckd, jämfört med EU

21 maj 2010 15:21

Peter Andersson skrev igår ett intressant inlägg om regeringen misslyckande vad gäller jobben, ett tema som jag tänkte spinna vidare på. Det är främst argumentet om att den ökade arbetslösheten bara kan skyllas på att finanskrisen. Som Peter Andersson påpekar så ställde inte Fredrik Reinfeldt ut någon brasklapp för sitt löfte, men om vi bortser från det hur har Sverige klarat arbetslösheten om man jämför med resten av Europa?

Man skulle nämligen kunna ställa upp en hypotes som lyder att om arbetslösheten så som Alliansen påstår, bara är ett resultat av finanskrisen så borde Sverige ha kunnat klara av denna kris lika bra, eller lika dåligt, som Europa i stort. Några länder kommer att klara sig bättre, andra sämre, men på det hela taget så borde Sverige följa med EU snittet. Man skulle till och med kunna tro att eftersom att Sverige har så goda statsfinanser borde vi ha en bra chans att klara oss bättre än övriga Europa. Men hur har vi då klarat oss?

För att svara på detta gjorde jag ett utdrag utifrån Eurostat, EU:s motsvarighet till SCB. Och resultatet visar ganska tydligt att Sverige under Reinfeldts styre har klarat sig sämre än Europa i övrig.

När Fredrik Reinfeldt tog över 2006 låg Sverige ganska exakt i mitten av EU:s länder rankad efter arbetslöshet. Vi var land 13 av 27 med lägst arbetslöshet. Lägst hade Nederländerna högst hade Polen. När 2009 nu är summerad har Sverige tappat placeringar och ligger nu på plats 17 av 27. Vi har alltså tappat fyra placeringar, men då kan det vara viktigt att notera att Estland, Lettland, Litauen och Irland, fyra länder som i stort fått se sin ekonomi haverera, alla har gått om Sverige i arbetslöshetsligan.

Det här betyder att hela åtta EU länder: Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta har klarat krisen bättre än Sverige. Samtliga dessa åtta länder hade högre arbetslöshet när Reinfeldt tog makten och numera lägre arbetslöshet, med andra ord har mer än hälften av de länder som 2006 hade högre arbetslöshet än Sverige fått lägre arbetslöshet.  Av dessa länder är tre särskilt noterbara:

  • Polen, hade 2006 Europas högsta arbetslöshet, nästan dubbelt så hög som Sverige men har numera lägre.
  • Tyskland, som efter murens fall och återföreningen alltid haft högre arbetslöshet än Sverige, har nu lägre.
  • Finland, vår granne som historiskt sett alltid dragits med högre arbetslöshet än Sverige, de har alltså nu lägre arbetslöshet.

Går det verkligen att hävda att det är krisens fel att Sverige haft fått högre arbetslöshet än Polen, Tyskland, Bulgarien, Belgien, Finland, Rumänien, Tjeckien och Malta? Är inte den globala finanskrisen trotts allt faktiskt global så då borde väll även dessa länder drabbats? Och om det bara är krisen som är orsaken borde då inte några andra länder än baltstaterna och Irland klarat sig sämre än Sverige?

Att arbetslösheten ökar under en lågkonjunktur är helt naturligt, men att den ökar snabbare här än i andra Europeiska stater är inte naturligt. Framför allt är det svårt att skylla det faktum att Sverige halkat efter Finland bara på krisen. Ur nationalekonomiskt hänseende finns det antagligen inget annat europeiskt land som är så likt Sverige som just Finland. Historiskt sett så har som sagt Finland alltid haft högre arbetslöshet än Sverige. Inte alltid så mycket högre men dock högre, 2006 var arbetslösheten ungefär 0,7 % enheter högre. Det intressanta i sammanhanget är att om Fredrik Reinfeldts och regeringens politik inneburit att vi kunnat behålla detta gap på 0,7% enheter mot Finland, istället för som nu tappat det, så skulle Sveriges också behållit sin position jämfört med övriga europiska länder. Då hade lika många länder klarat sig sämre än Sverige som hade klarat sig bättre. Istället för som nu, fyra stater som klarat sig sämre, baltstaterna och Irland, och åtta som klarat sig bättre.

Om man tror att politiken kan ha någon påverkan på arbetslösheten, och jag är relativt säker på att Fredrik Reinfeldt tror det eftersom han lovade att hans politik skulle minska arbetslösheten, så blir det svårt att komma till någon annan slutsats än att det faktum att Sverige klarat sig sämre än övriga europeiska länder är ett misslyckande för alliansen och för Fredrik Reinfeldts så kallade jobbpolitik.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Demoskops undersökningar, spännande men…

6 maj 2010 19:17

Demoskop pressenterar idag en opinionsundersökning som fått väldigt stor uppmärksamhet. Förklaringen till uppmärksamheten är att den ger alliansregeringen ledningen. Något som gett upphov till stor glädje bland alliansväljare och supportrar, de har ju sällan så mycket att glädjas över.

Från ett journalistiskt perspektiv är antagligen Demoskops opinionsundersökningar de mest spännande. Spännande därför att de uppvisar ovanligt stor variation mellan sina undersökningar. Det här gör deras mätningar till en utmärkt källa för dramatiska rubriker.

Ovanstående bild är tagen från Novus och visar skillnaden mellan alliansen och oppositionen enligt de olika opinionsinstitutens mätningar. Som synes hoppar Demoskop väldigt mycket mellan olika undersökningar. Faktum är att förändringen i blockskillnad mellan två på varandra följande Demoskop mätningar sedan januari 2007 är 4,27 %-enheter i genomsnitt, med en standardavvikelse på 2,90 %-enheter. Demoskop ser alltså en relativt stor förändring motsvarande att 300 000 väljare byter block varje månad. Jämför man med exempelvis Skop, vars undersökningar bygger på en jämförbar storlek av tillfrågade personer (ungefär 1000 st), ser man dessa har en genomsnittlig förändring av blockskillnaden på 1,93 %-enheter med en standardavvikelse på 1,40 %-enheter. Novus, vilkas undersökningar typiskt sett frågar ut dubbelt så många som Skop och Demoskop, visar ungefär lika stora förändringar som Skop, genomsittet är 2,01 %-enheter med en standardavvikelse på 1,61 %-enheter.

Vad jag vill säga med detta är egentligen bara att mer förvånansvärda resultat från just Demoskop bör tas med en stor nypa salt till dess de kan verifieras av något annat opinionsinstitut. En rekommendation som även diverse statsvetare fört fram. Det skulle nämligen inte förvåna mig om nästa mätning ger ett helt annat utfall.

För övrigt noterar jag att  Expressen har fel i sina rubriksättningar när man hävdar att alliansen är förbi. Rent statistiskt är skillnaden mellan blocken, 1,8 %-enheter, på tok för liten för att skall kunna säga att det ena blocket är större än det andra. En mer korrekt rubriksättning borde alltså vara att alliansen är ikapp enligt denna opinionsundersökning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .