Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.
Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.
Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.
Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.
Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.
När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.
Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.
Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.