Humor, Satir Och Sarkasm

(M)arknadslösningar i vården och varför det är dömt att misslyckas

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

Mer krav Björklund så originellt

Ungdomar måste plugga mer säger Jan Björklund som motivering till varför han vill göra det svårare att komma in på högskolan. Menar den här mannen på allvar att eleverna i svensk skola inte har tillräckligt med press på sig att prestera?

Jag säger inte att det är fel att höja målsättningen för vad eleverna bör kunna innan de kommer till högskolan. Det är snarare positivt men det förutsätter att man också ser till att utbildningskvalliten höjs på motsvarande sätt så att eleverna kan få det stöd som behövs för att nå upp till dessa högra krav. Gör man inte det, eller om man nu gör som regeringen gör och försämrar kvalliten i skolan (genom att inte skjuta till tillräckligt med pengar till kommunerna) då kommer man enbart att börja slå ut ungdomar. Istället för att få fler elever med bättre kunskaper så kommer högre krav enbart att leda till att man sållar ut de elever som ändå överlevde skolan, och som trotts bristen på undervisning faktiskt klarade att nå målen. För sådana elever finns alltid. Även om vi skulle ta och avskaffa allt vad pedagogik heter. Ja till och med om vi skulle avskaffa allt utom prov och låta gymnasieutbildningen bestå av en lång litteraturlista och några tentor i varje ämne, inga lärare att fråga, inga pedagoger, skolkuratorer, studievägledare eller individuella uppföljningar, så skulle det ändå finnas elever som klarade skolan. Det skulle vara väldigt få elever, men det finns alltid de elever som är tillräckligt studiemotiverade, har tillräckligt med hjälp hemifrån, och som inte drabbas av andra problem eller tvingas göra andra prioriteringar än att studera. Dessa elever klarar av en utbildning som enbart består av en bok och ett prov, men det är inte alla som gör.

Nej åter igen så känns det som om Björklund nalkas skolans problem från fel håll. För helt ärligt så ser det närmast ut som om Björklund anser att skolans största problem är eleverna och om man bara kunde bli av med dessa så skulle skolan fungera perfekt.

Björklund kreativ som vanligt

Jag håller sällan med Jan Björklund, faktum är att jag nästan aldrig håller med Jan Björklund. Idag är inte på något sätt ett undantag. Den käre majoren har återigen kommit på nya kreativa bestraffningsåtgärder för att öka disciplinen i skolan.

Björklunds förslag är bland annat att barn mellan 7 till 15 år gamla skall kunna stängas av från skolan i upp till en vecka. Varken oppositionen eller lärarförbundet är roade. Själv är jag är övertygad om att det säkert går att komma på något tänkbart scenario där den enda lösningen för en skola är att just stänga av en 11-åring och förbjuda han eller henne från att vistas i skolan. Jag kan visserligen inte i skrivande stund komma på ett sådant scenario men med tillräcklig fantasi går det nog att finna. Däremot känner jag mig tveksam till om det verkligen är det här som behövs. Kommer fler regler och fler straff göra skolan till en bättre plats?

Min kritik mot Björklunds disciplinåtgärder är tudelad. Dels anser jag att hans förslag som bäst är meningslösa och som sämst är skadliga. Men jag anser också att ett stort problem är att Björklund snöar in på just disciplin istället för att hantera de verkliga problem som finns i skolan.

Nya regler är billiga åtgärder, de kostar inget men ger publicitet. Att hantera de problem som finns i skolan idag skulle kosta pengar, och ännu mer kommer det att kosta att ta sig an de problem som skolan kommer få när den tvingas skära ner tack vara att den alliansregeringen inte vill skjuta till mer pengar till kommunerna. Men det är ju klart alliansen med Björklund och Reinfeldt resonerar väll som så att en skattesänkning till är en bättre investering om vi vill förbättra skolan.

Det som behövs är nämligen fler och bättre betalda lärare, inte fler regler och fler straff.

För övrigt rekommenderar jag Badlands Hyenas insiktsfulla instick i frågan.

Och literaturpriset för 2009 går till Beatrice Ask

För hennes förmåga att i byråkratiskt text ge uttryck för sanningen att hoppet är det sista som sviker mänskan, och med en poetisk ton måla upp det totala mörker som denna hoppets ljusstrimma tvingas penetrera…

Saxat från SVD:

”På sikt är det min ambition att det ska inledas ett arbete med att analysera behovet av att se över tomträttsreglerna i ett vidare perspektiv. /…/”

– Beatrice Ask

Jag är imponerad, jag är faktiskt riktigt imponerad. Jag trodde inte att politiker idag var kapabla till ett sådant kreativt literärt skapande som denna mening ger prov på. Den är nästan utsökt i sin strävan att visa att vår kärar justitieministers faktiskt har frågan på sin agenda och enbart prioriterar frågan något lägre än ambassadtjänstemännen i Teherans problematik med det undermåliga lokala restaurangutbudet.

Dags att mosa möss i konstens namn?

Konstfack är i trubbel igen, efter att en elev spelat psyksjuk har en annan elev ställt ut ett verk där han klottrar och vandaliserar en tunnelbanevagn. SL är inte särskilt lyckliga och vår kära kulturminister är upprörd.

Att klotter kan ses som konst är inte särskilt konstigt, däremot räcker självklart inte att konstatera det. Men av någon anledning så slutar diskussionen gärna så fort man kommit fram till att något är konst i alla fall slutar diskussionen bland konstnärer och diverse kulturmuppar. Är det konst så ska konstnären försvaras. Man skulle kunna fråga sig varför. Är allt som är konst nödvändigtvis försvarbart?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_OXfAPPckQU]

Jag kommer direkt och tänka på Monty Phyton sketchen där Terry Jones skall spela ”the bells of st mary” på möss. Det som spelas i sketchen är ju uppenbarligen musik, men väldigt få skulle nog påstå att det okej att slå ihjäl djur med klubbor för att skapa musik. Musik är konst men att klubba ihjäl möss är inte rätt bara för att det man skapar är konst. Det räcker med andra ord inte att säga att något är konst, någonstans måste även konstnären föra en djupare moralisk och etisk diskussion annars skulle ju lika gärna The Torturers Apprentice kunna få sitt ur uppförande på operan?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8sLNOhA7C2Q]

Galleristen Andreas Brändström citteras i SVD med uttalandet:

”När du gör ett verk är det få konstnärer som på ett bra sätt kan uttrycka hur de själva tänker, eller vad de gjort. Han har hamnat i ett läge där allt handlar om ”varför gjorde du det här” och inte om konsten. Han kanske vill föra ett samtal på en högre nivå.”

Men det är ju just frågan ”varför gjorde du det här” som är den högre nivån? Hur anser konstnären att hans agerande är försvarbart? Att det är konst räcker inte som förklaring, precis som att forskare alltid måste ställa sig frågan om deras forskning bedrivs på ett etiskt sätt måste även en konstnär ifrågasätta det etiska och moraliska i den egna konsten. Diskussionen kan inte sluta med frågan om det som skapats är konst utan måste följas av frågan om konsten faktiskt borde eller behövs skapas. Att utöva konst betyder inte att man inte är moraliskt och etiskt ansvarig för det man gör.

Dumheter är dumheter även om de ställs ut på ett galleri.