Efter att ha drabbats av ren intellektuell härdsmälta föreslår en arbetsgrupp inom Folkpartiet att grundskoleelever med utländsk bakgrund inte lägre skall kunna få ämnesundervisning på sitt hemspråk. Detta betyder till exempel att matteundervisning inte längre skulle få bedrivas på arabiska. Idé kan, om man ska vara diplomatisk, enbart beskrivas som populistisk.
Självklart är det så att om man minskar tiden som en elev exponeras för svenska språket så kan detta minska inlärningshastigheten. Samtidigt måste man också inse att det är enklare att ta till sig ny information om man kan göra det på ett språk man behärskar. Dessa två delar måste vägas mot varandra.
För många elever är matematiken svår nog utan att man ska behöva lära sig den på ett språk man kanske inte behärskar. Det blir lite som att lära sig knyta skorna med tumvantar på. På samma sätt är det med engelska, att lära sig ett främmande språk genom ett annat främmande språk är inte heller särdeles enkelt. De flesta svenskar anser sig säkert vara ganska bra på engelska, men åk till England och gå en kurs i spanska och se hur bra det går. Eller om du vill ha en ännu större utmaning, åk till Iran och försök lära dig gammelarabiska på persiska.
Det här betyder inte att man måste bedriva, engelska eller matteundervisning på hemspråket men alternativet borde finnas där. Här kommer också min poäng; det bör vara den pedagogiska expertisen på varje skola, det vill säga lärare och rektorer, som avgör hur undervisningen skall bedrivas. Inte klåfingriga populistiska politiker från ett parti som försöker sno åt sig några extra förvirrade själars röster för att rädda sig från att närma sig 4 % spärren.
Uppdatering I: Eftersom jag fick en fråga av Fredrik Viberg om vad den pedagogiska expertisen centralt säger så tänkte jag länka till två rapporter:
Myter om tvåspråkighet
Att läsa och skriva
Uppdatering II: tacksamt nog tycks inte resten av regeringen ha samma åsikter som folkpartiet.