Högern, Propaganda Och Ekokammaren

Varje dag i alla väder sitter borgerliga ledarskribenter och knåpar ihop hyllningstal till alliansen eller deltar i smutskastningen av den rödgröna oppositionen, allt för publicering i den egna tidningen. Eftersom en överväldigande andel av ledarredaktionerna är borgerliga utgör detta stöd ett enormt värdefull stöd till högerpartierna.

Sven Elander miljöpartist och bloggare avslöjar idag värdet på detta PR stöd är över tre miljarder under mandatperioden. Metoden han använder är samma som Carl B Hamilton använt för att värdera LO:s stöd till socialdemokraterna.

Ledarredaktionerna är en del av det som brukar kallas högerns ekokammare. En term som kan låta nedlåtande men snarare beskriver det intellektuella idisslandet som sker inom denna sfär. Generellt producerar nämligen inte ledarsidor något originellt tänkande utan istället återupprepas åsikter och talepunkter från övriga delar av högerns åsiktsmaskineri, det vill säga lobbyorganisationer, tankesmedjor och de politiska partierna. Ifrågasättandet av de borgerliga partiernas agerande, ställningstagande eller åsikter sker sällan.

Det senare kan tyckas något märkligt då ifrågasättande av högerpartiernas ställningstagande och alliansregeringens prestation borde vara högintressant för läsare av dessa ledare. Men det är klart en seriös granskning kommer inte enbart vara smickrande. Istället publiceras rent okritiska granskningar av den typ som DN publicerar idag. Okritiskt rapar man upp regeringens påstående om att sysselsättningen ökar med 100 000 personer sedan 2006 och ger därmed regeringen beröm utan att man med en stavelse nämner att befolkningen ökat med över en 250 000 sedan samma tid. Med andra ord har sysselsättningsgraden totalt sätt minskat. Inte heller nämner man det faktum att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i Europa, vilket givetvis gör hela granskningen till inget annat än ren regeringspropaganda.

Och som sagt propaganda, eller PR, kostar pengar.

Vad mer läskigt är att alliansregeringen betalar för detta stöd genom att aktivt kämpa för att skattepengar skall hålla igång två av de mest okritiska högertidningarna. SvD som idag har en rent ut sagt usel ledare där man försöker kleta ihop kommunism med Mona Sahlin för att skrämma väljare från Socialdemokraterna, är en av dessa tidningar. En ledare som den andra av dessa två tidningar Skånska Dagbladet låter återupprepa på sin ledarblogg. Idisslande.

Båda dessa tidningar 65 miljoner i stadsstöd var varje år, ett stadsstöd som EU kritiserat men som Maud Olofsson och regeringen aktivt lobbat för. Bara stödet från SvD kan med samma metoder som Carl B Hamilton använder, uppskattad till något över 40 miljoner per år. Tjänster och gentjänster.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, ledare, eko kammaren och högern.

Den borgerliga tankesmedjan Timbro publicerar idag en debattartikel där man till synes försöker argumentera för att landstingen slösar pengar vilka bättre kunde användas i vården. Detta gör man genom att peka på att nettokostnaden för området regional tillväxt samt området kulturverksamhet uppgick till 1,3 miljarder respektive 2,5 miljarder, totalt alltså 3,8 miljarder.

För att riktigt visa hur stort detta slöseri är jämför man denna totala kostnad med enskilda utgiftsområden för enskilda landsting. En jämförelse undviker man dock att göra och det är att jämföra nettokostnaderna för dessa områden med länens totala nettokostnader. Förklaringen är givetvis att kostnaden då skulle se väldigt liten ut.

För 2008 hade Sveriges landsting nettokostnader på 207 miljarder kronor. Detta betyder att kostnaden för regional tillväxt utgjorde 0,62 procent av landstingens totala nettokostnad. Kostnaden för kulturverksamhet utgjorde i sin tur 1,21 procent av nettokostnaden. Tillsammans utgjorde dessa kostnader alltså 1,8 procent av landstingens totala nettokostnad.

Att inte redovisa denna i högsta grad relevanta jämförelse bör ses som synnerligen intellektuellt ohederligt av Timbro. Men det är klart intellektuell hederlighet är inte syftet med Timbros debattartikel. Istället är detta en del i en ständigt pågående kampanj för att försöka övertala svenska folket om att deras skattepengar används oansvarigt. Och att man därför kan sänka skatten utan att detta får någon effekt på välfärden. Men tro mig det får det.

Det ska däremot sägas att det givetvis är viktigt att granska hur våra skattepengar används och se till att dessa inte förslösas. Men att då anse att dessa kostnader är de viktigaste att ge sig på känns, för att använda ett av Johan Westerholms favorit uttryck, något apart.

Som jämförelse är denna kostnad på 3,8 miljarder, för samtliga landsting, hälften så stor som den besparing på mellan 7-9 miljarder som den rödgröna oppositionen i Stockholm, under ledning av Ilija Batljan (S), lyckades genomföra när de fick den borgerliga alliansen i landstinget att ändra sig angående finansieringen av nya karolinska. Sakligt sett är det förvånande att Timbro inte varit en del av den debatten.

Men på samma sätt som intellektuell hederlighet inte var syftet är saklighet inte heller Timbros mål. Istället är det kampen för skattesänkningar som är den viktiga en kamp som antagligen behöver drivas än mer i dessa valtider, särskilt som inte ens moderata väljare tycks prioritera skattesänkningar. För inte ens Timbro tror på allvar att man både kan sänka skatten och satsa på välfärd samtidigt. Det blir en prioriteringsfråga, välfärd eller skattesänkningar. En prioritering där debattörerna på Timbro redan gjort sitt val, och det är inte välfärd man valt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, skatter, vård, Timbro och val 2010.

Läser i DN om att regeringens  till slut bestämt sig för att ändra antagningsregler till högskolan. Regler som infördes i år och vilka missgynnar nordiska och europeiska studenter, på ett sätt som inte är förenligt med internationella avtal som Sverige ingått, samt även gjort att svenska studenter med äldre betyg i praktiken utestängs från populära utbildningar så som läkare, psykolog och arkitekt. Efter massiv kritik, inte minst från den rödgröna oppositionen, väljer nu regeringen att backa, och lovar att ändra reglerna lagom till hösten 2010.

Där den vanliga ordningen för lagstiftningsarbete är utredning, remiss, propposition, beslut, så har regeringen återigen valt sin helt egna variant: propposition, beslut, utredning och lapptäcke. Och återigen ser vi ett exempel på regeringen Reinfeldts oförmåga till att faktiskt regera.

Jo jag säger oförmåga för i stort sätt varje större reform som denna regering genomfört har det gemensamma att de kritiserats, inte på grund av vad de försöker göra, även om sådan kritik också framförts, utan på grund av att de varit dåligt förberedda, bristfälligt utredda och slarvigt genomförda.

Det har gällt A-kassan och sjukförsäkrings fiaskot. Det har gällt den nya skollagen, vilken sågades med fot knölarna av lagrådet då själva lagförslaget var så dåligt skrivet att det riskerade att bryta mot grundlagen! Det har inte minst gällt försvaret där man helt enkelt valt att avskaffa värnplikten innan dess att utredningen om den framtida personalförsörjningen är klar. Listan börjar bli lång.

Jag skulle kunna tycka att den här regeringens vana till lagstiftningsmässiga hafsverk borde oroa även borgerliga sympatisörer. För det kan inte bara vara socialdemokrater, vänster- och miljöpartister som ser ett värde i att reformer är ordentligt genomarbetade, genomtänkta, och ordentligt utredda innan de genomförs.

Delar av denna oförmåga till att regera hänger säkert samman med att de borgerliga ministrarna har en ganska begränsad erfarenhet av att regera. Det krävs exempelvis att man lägger  ihop statsminister Fredrik Reinfeldt, vice statsminister Maud Olofsson och finansministern Anders Borgs samlade regeringserfarenhet för att överträffa Mona Sahlins erfarenhet. Men trotts denna brist på erfarenhet kan man tycka att Fredrik Reinfeldt och hans regering bord lärt sig värdet av att tänka före.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, regeringen, alliansen, moderaterna, utbildning och ledarskap.

ETC uppmärksammar att vår statsministers fru Filippa Reinfeldt, till lika sjukvårdslandstingsråd uppträder på brickunderlägg hos McDonalds där hon i ett personligt brev pressenterar sig som ”talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor”. Anledningen skall vara McDonalds certifiering av Astma- och Allergiförbundet.

Jag kan tycka att der är något märkligt av McDonalds att på detta sätt stödja ett politiskt parti och lyfta fram en specifik företrädare för densamma. Nu påstår i och för sig McDonalds att det är i egenskap sjukvårdslandstingsråd som Filippa Reinfeldt medverkar. Jag finner det dock något underligt att det då inte är i den rollen som Filippa Reinfeldt pressenterar sig.

För vist kan jag förstå att sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm kan vilja stödja Astma- och Allergiförbundet, och deras certifiering. Och jag kan förstå att McDonalds vill visa upp detta stöd. Men då hade det väll som sagt varit naturligt att hon också pressenterar sig som ”sjukvårdslandstingråd i Stockholm” och inte som ”talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor”. För trotts allt som sjukvårdslandstingråd företräder hon Stockholm och landstinget, som talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor företräder hon, ja, moderaterna. Att lyfta fram en specifik partiföreträdare och ge denna reklamplats betyder att McDonalds ger sig in i partipolitiken.

Nåja min reaktion kommer att vara att välja en snabbmatskedja som inte väljer att engagera sig partipolitiskt, och dessutom vet vi ju alla att grillat är godast.

För övrigt noterar Kulturbloggen att McDonalds även skall fungera som vallokal, vilket gör det än mer olämpligt att gynna ett specifikt parti.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Reinfeldt, mat, McDonalds, val 2010