Media

Det är alltid spännande att se hur högern agerar för att försöka sätta sin prägel på dagordningen. De fyra borgerliga partisekreterarna med Sofia Arkelsten i spetsen valde fick för sig att det viktigaste som nu behövde klargöras var hur socialdemokraterna nu ställde sig till RUT och några andra frågor. Likt en duktig papegoja valde moderaternas största bloggare Kent Persson att förvandla detta till ett krav på besked.

Att kräva svar på några enskilda politiska frågor mer än tre år innan nästa val känns väldigt fånigt i mitt tycke. Och än fånigare blir det om den som kräver svaren inte ens är medlem i partiet som svaren krävs av.

Och så var ekokammaren igång. Knappt har valberedningen pressenterat sitt förslag till ny partiledare för socialdemokraterna innan den samlade borgerligheten går till förenat angrepp.

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Man kan ju ställa sig frågan hur en kärnkraftförespråkare som röstade för EMU blev sådär särdeles mycket vänster men när det gäller att sätta etiketter så passar sällan gråskalor in. Och den samlade borgerlighetens intresse ändå inte är att vara objektiv utan att agitera.

I sammanhanget är debattartikeln i dagens nyheter av professor Tommy Möller hedersmedlem i den konservativa föreningen Heimdal, där nuvarande finansminister Anders Borg varit ordförande, möjligen ett vackert exempel på denna strategi.

Även om debattartikeln är utformad som en analys så är det en debattinlaga. Analyser publiceras vanligen på annan plats. Och som en analys av en akademiker håller den inte direkt någon högre klass.

Tommy Möller hänvisar till SVT och SR:s Valpejl som besvarades 392 av de socialdemokratiska riksdagskandidaterna:

”94 procent ville höja fastighetsskatten för villor med taxeringsvärden över 4,5 mkr, 96 procent ville ha högre skatt för höginkomsttagare, 94 procent att skatten skulle vara densamma för såväl pensionärer som löntagare (det vill säga var kritiska till jobbskatteavdraget), 89 procent ville återinföra förmögenhetsskatten och 82 procent motsatte sig utförsäljning av statliga företag.”

Av detta dra Tommy Möller slutsatsen att:

”Mönstret är tydligt: en förkrossande majoritet av partiets riksdagskandidater vill driva en traditionell socialdemokratisk politik. Eftersom talet om förnyelse oftast bygger på den underförstådda premissen att det handlar om att gå mot mitten är detta värt att notera. En partiledare med en sådan ambition hade haft ett begränsat handlingsutrymme.”

Som slutsats baserad på det givna underlaget måste det vara den mest infantila som går att dra. Att en överväldigande majoritet av socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer sig bakom de ställningstaganden som partiet går till val på, och som var en del av den egna koalitionens budget, kan knappast sägas vara ett bra mått på var de står politiskt. Att därmed använda detta som underlag för en analys eller slutsats måste ses som närmast intellektuellt ohederligt.

Jag måste erkänna att jag är trött på dessa partinlagor förklädda till vetenskapliga analyser. Om målsättningen är att göra en analys bör man försöka hålla i alla fall någon vetenskaplig höjd istället för att producera något som närmast är vetenskapligt dravel.

Att borgerligheten och dess supportrar försöker likställa socialdemokratisk förnyelse med att anta klasiskt borgerliga ställningstaganden och ställa sig bakom en borgerlig problemformulering, är på intet sätt nytt. Men socialdemokratisk förnyelse börjar inte med att diskutera skattesänkningar, eller för den delen höjningar, eftersom att en socialdemokratisk analys inte är koncentrerad vid en tro att diverse skattesatser i sig själv är politikens centrala frågeställning. Detta vet så klart Tommy Möller och övriga borgerliga debattörer men eftersom de själva är av inställningen att skatter i sig själva är den centrala frågan vill man så klart måla ut den som gör en annan analys så som vänster och helst kommunist.

Varje dag i alla väder sitter borgerliga ledarskribenter och knåpar ihop hyllningstal till alliansen eller deltar i smutskastningen av den rödgröna oppositionen, allt för publicering i den egna tidningen. Eftersom en överväldigande andel av ledarredaktionerna är borgerliga utgör detta stöd ett enormt värdefull stöd till högerpartierna.

Sven Elander miljöpartist och bloggare avslöjar idag värdet på detta PR stöd är över tre miljarder under mandatperioden. Metoden han använder är samma som Carl B Hamilton använt för att värdera LO:s stöd till socialdemokraterna.

Ledarredaktionerna är en del av det som brukar kallas högerns ekokammare. En term som kan låta nedlåtande men snarare beskriver det intellektuella idisslandet som sker inom denna sfär. Generellt producerar nämligen inte ledarsidor något originellt tänkande utan istället återupprepas åsikter och talepunkter från övriga delar av högerns åsiktsmaskineri, det vill säga lobbyorganisationer, tankesmedjor och de politiska partierna. Ifrågasättandet av de borgerliga partiernas agerande, ställningstagande eller åsikter sker sällan.

Det senare kan tyckas något märkligt då ifrågasättande av högerpartiernas ställningstagande och alliansregeringens prestation borde vara högintressant för läsare av dessa ledare. Men det är klart en seriös granskning kommer inte enbart vara smickrande. Istället publiceras rent okritiska granskningar av den typ som DN publicerar idag. Okritiskt rapar man upp regeringens påstående om att sysselsättningen ökar med 100 000 personer sedan 2006 och ger därmed regeringen beröm utan att man med en stavelse nämner att befolkningen ökat med över en 250 000 sedan samma tid. Med andra ord har sysselsättningsgraden totalt sätt minskat. Inte heller nämner man det faktum att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i Europa, vilket givetvis gör hela granskningen till inget annat än ren regeringspropaganda.

Och som sagt propaganda, eller PR, kostar pengar.

Vad mer läskigt är att alliansregeringen betalar för detta stöd genom att aktivt kämpa för att skattepengar skall hålla igång två av de mest okritiska högertidningarna. SvD som idag har en rent ut sagt usel ledare där man försöker kleta ihop kommunism med Mona Sahlin för att skrämma väljare från Socialdemokraterna, är en av dessa tidningar. En ledare som den andra av dessa två tidningar Skånska Dagbladet låter återupprepa på sin ledarblogg. Idisslande.

Båda dessa tidningar 65 miljoner i stadsstöd var varje år, ett stadsstöd som EU kritiserat men som Maud Olofsson och regeringen aktivt lobbat för. Bara stödet från SvD kan med samma metoder som Carl B Hamilton använder, uppskattad till något över 40 miljoner per år. Tjänster och gentjänster.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, ledare, eko kammaren och högern.

Den borgerliga tankesmedjan Timbro publicerar idag en debattartikel där man till synes försöker argumentera för att landstingen slösar pengar vilka bättre kunde användas i vården. Detta gör man genom att peka på att nettokostnaden för området regional tillväxt samt området kulturverksamhet uppgick till 1,3 miljarder respektive 2,5 miljarder, totalt alltså 3,8 miljarder.

För att riktigt visa hur stort detta slöseri är jämför man denna totala kostnad med enskilda utgiftsområden för enskilda landsting. En jämförelse undviker man dock att göra och det är att jämföra nettokostnaderna för dessa områden med länens totala nettokostnader. Förklaringen är givetvis att kostnaden då skulle se väldigt liten ut.

För 2008 hade Sveriges landsting nettokostnader på 207 miljarder kronor. Detta betyder att kostnaden för regional tillväxt utgjorde 0,62 procent av landstingens totala nettokostnad. Kostnaden för kulturverksamhet utgjorde i sin tur 1,21 procent av nettokostnaden. Tillsammans utgjorde dessa kostnader alltså 1,8 procent av landstingens totala nettokostnad.

Att inte redovisa denna i högsta grad relevanta jämförelse bör ses som synnerligen intellektuellt ohederligt av Timbro. Men det är klart intellektuell hederlighet är inte syftet med Timbros debattartikel. Istället är detta en del i en ständigt pågående kampanj för att försöka övertala svenska folket om att deras skattepengar används oansvarigt. Och att man därför kan sänka skatten utan att detta får någon effekt på välfärden. Men tro mig det får det.

Det ska däremot sägas att det givetvis är viktigt att granska hur våra skattepengar används och se till att dessa inte förslösas. Men att då anse att dessa kostnader är de viktigaste att ge sig på känns, för att använda ett av Johan Westerholms favorit uttryck, något apart.

Som jämförelse är denna kostnad på 3,8 miljarder, för samtliga landsting, hälften så stor som den besparing på mellan 7-9 miljarder som den rödgröna oppositionen i Stockholm, under ledning av Ilija Batljan (S), lyckades genomföra när de fick den borgerliga alliansen i landstinget att ändra sig angående finansieringen av nya karolinska. Sakligt sett är det förvånande att Timbro inte varit en del av den debatten.

Men på samma sätt som intellektuell hederlighet inte var syftet är saklighet inte heller Timbros mål. Istället är det kampen för skattesänkningar som är den viktiga en kamp som antagligen behöver drivas än mer i dessa valtider, särskilt som inte ens moderata väljare tycks prioritera skattesänkningar. För inte ens Timbro tror på allvar att man både kan sänka skatten och satsa på välfärd samtidigt. Det blir en prioriteringsfråga, välfärd eller skattesänkningar. En prioritering där debattörerna på Timbro redan gjort sitt val, och det är inte välfärd man valt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, skatter, vård, Timbro och val 2010.